Vad finns att hoppas på 2015?

Ett nytt år! En ny människa som ropar in det nya året på Skansen. En ny siffra att hantera på torsdag. En ny kofta. En ny cykel önskar jag mig 2015. Ett nytt fredsfördrag överallt där det behövs. En ny medling som gör alla nöjda. Ett nytt löfte. En ny dagordning. En stol att vila på. En renässans för blues. En ny trend som eliminerar näthat. Ett nytt hopp att tro på.

     Visst känns det ändå stabilt med siffran 2015? Det känns rekorderligt, lite ojämnt men en siffra som står stadigt på jorden. Det nya året skulle kunna vara något nytt, fräscht och rent på något sätt. Inte vitt och fräscht, som ett nytt kök  igen. Mer sanningsenligt och smolkfritt. Som om 2015 satt bakom skynket och biktade sig. Katharsis. Nollställning. Av vad i så fall?

     Vad kan vara mest realistiskt? Jag vet inte. Det blir till att upprepa en önskan – igen och igen. Men, det vore bra om alla människor fick en stol att sitta på och ha tak över sina huvuden. Nya tankar kommer säkerligen. De nya tankarna kan komma att bli ett Nobelpris; ett botemedel mot cancer, HIV. Frågetecken? Ett nytt ekonomiskt system kan man bara drömma om?! Det är dags att avsluta holmgången i Syrien 2015. Det är dags att låta våldsverkarna stå till svars för sina våldsbrott innan de eskalerar. Fredsfördrag verkar man inte vilja ha. Så fort någon öppnar käften om fredsförhandlingar är det någon som smäller sig själv och andra i luften och sedan är det i gång igen. Å hå ja ja.

     Anonyma näthatare borde skaffa sig en fräschare hobby och lyfta blicken mot nya horisonter. När det ser ut som det gör på vår planet kan man bara inte sitta och hata. Det är ett enormt slöseri av energi. Då är det bättre att använda ordet till något konstruktivt. Som vadå? Skaffa energilampor, sopsortera, återvinna, springa, cykla, åka tåg och ge ett bidrag till …..Jag vet inte – igen. Men visst sitter vi och punktmarkerar detaljer, småsaker i ett varmt hus och tar det mesta för givet.

     Om tretton timmar är det 2015. Ja, jag kommer antagligen att skaffa en ny cykel till sommaren. Koftor har jag så det räcker. Lite mer ”gammal” blues vill jag lyssna till och antagligen kommer jag att ha tid med det också 2015.

     Hoppet får inte flyga sin kos. Det blir till att tro på människan. Det blir till att se människor som människor och inte som varor som flyter omkring på haven, i världen. En utmaning? Ja, det är det säkert för att diktatoriska män, som styr världen. Den stora gåtan är: hur kan det komma sig att vi glömmer det förflutna?

     Klockan 24.00 får vi lyssna till Ring! Klocka ring! av Loa Falkman, som vill att vi släpper in det NYA. Vi får hoppas att 2015 släpper in mycket Gott-nytt och Nytt-gott 2015.

                                   Gott Nytt År! Eva

VITT och Ätte jul (två dikter)

                 

                   VITT

denna dag är tyst och vadderad

då allt står stilla

inför det nya året har käbblet tystnad

snön dämpar ekot från kedjorna

och tiggarna sitter i varma rum

allt jag önskar är en röd fågel

som knaprar frön under snötyngd kåpa

och att alla nyanser av brunt

långsamt dunstar  krymper

i en kyla som vecklar ihop människor

likt ett trasigt dragspel vars toner

har gått förlorade

              

 

             Ätte jul

Pärninga ha grassäre å penningpungen

ha smale å.

Mört mensch grana lyse å kuler´n glittre

ätte nyåre chansäre nä då barre fäll tå.

Nu om dan ä int´preskurantan elltänne

dä ä jussom webben som styr

å int´kan man ell opp en dän Google.

Inna vägga i kallväre frys man int´ihål

å lutfiskbene ha vorte glömt

å katta sitt å tomglo på mat´n

däri fågelborle.

Å Sara Hector få förste plassn´på prispalln´

å hur hon få tell nä!

Då nyåre komma

ä dä int´langt te mesommar´n.

                             På återseende! Eva

Samvete och vidbrända bullar

Jag läser nu den tredje boken av Patrick Modiano och har fått för mig att läsa alla hans böcker som finns översatta till svenska. Min franska är inte tillräcklig.  Jag vill veta varför Modiano fick Nobelpriset och jag börjar förstå. Besattheten av att finna svar, finna en identitet, ockupationen, emigrationen och – alltid i Paris.

     Jag finner vilsna, övergivna själar, som söker en förklaring, en historia. Det är melankoliskt och sorgligt, men mycket intressant. Bipersoner som kommer och går, kosmopoliter, som lever sina liv så gott det går. Överlevare? Mycket av det Modiano gestaltar liknar Kafka, Sartre i själva främlingskapet, ”hemlösheten” och jag funderar över att det faktiskt måste finnas en punkt, en befintlighet att komma tillbaka till, att få känna sig hemma. Med sitt språk och tillhörighet. I dag är det alltför många som lever i exil, både själsligt och världslig. Och de kämpar på. Det är starkt.

     Samtidigt har jag saffransbullar i ugnen och hallongrottor väntar på sin tur. Det är ju faktiskt jul. Snart. Om ett par dagar ska granen stråla och skinkan ska vara ekologisk och allt ska vara logisk. Men, det är inte alltid så.

     När jag väntar på bulljäsning, läser jag tidningen buffé  nr 12, 2014. Söker efter nyårsmeny, men det alltför mycket grönkål, tycks det mig. Friterat rispapper? Smakar säkert inte kofta men rispapper äter vi inte så ofta. Ja, så där kan man ju hålla på att rimma tills man svimma. Men, det som gör att jag tappar intresset för recepten är en artikel av Camilla Thörnqvist, som skriver om Christian Larsson, som jobbat med barn i Kambodja. Han beskriver hur barnhemmen fungerar i landet och det är inte alltid barnen är föräldralösa. De finns på barnhem, som en turistattraktion; man blir som turist erbjuden barndans, man kan få leka med dem, tala med dem. Pengar. Barnen blir utnyttjade på alla möjliga sätt.

     Ja. man blir som trött. Tänk att man inte får vara i fred och läsa om smarriga rätter utan att bli påmind! Samvetet darrar och jag går igenom mina bidrag till allt elände. Förutom att jag skickar pengar varje månad till fadderverksamhet, ger jag en rom pengar i muggen lite då och då. Ibland blir det också Syrien. Ja, vad kan man göra?

     Ja, just nu vet jag i alla fall att de bullar jag satte i ugnen är vidbrända, eftersom jag skrev på denna text. Vem gagnar det? Hur som helst, har jag placerat en ny plåt i ugnen och den ska jag ha koll på. Stenkoll. Och förresten äter vi inte så många bullar. Jag smular sönder dem och ger dem till fåglarna? Kanske inte. Tänk om de får ont i magen.

     Jag hoppas att barnen i Kambodja får en framtid. Jag skulle önska att de får någon form av mänsklig värme. Jag önskar att någon av dem får ett Nobelpris. Visst kan man ni för månen och tala till stjärnorna om fred på jorden. Men det hjälper inte. Jag lyfter blicken ändå och önskar en julklapp med frid - på jorden. Och. 

Jag önskar alla En god Jul! Eva

Is it all about the muscle eller is it all about the word?

Att August Strindberg är berömd för sina metaforer finns dokumenterat i någon av alla hyllmeter böcker, som skrivits av honom.

I Dagens Nyheter den 19 december citeras Putin i sin jämförelse mellan Ryssland och en björn.

”- Ska vår björn sitta stilla, inte jaga griskultingar utan bara äta honung och bär? Kanske borde de helt enkelt lämna björnen i fred. Men de försöker kedja den, och när de gjort det drar de ut hans tänder och klor.”

     Putin känner sig kränkt av USA och EU. Han är rasande över all kritik mot hanteringen av Ukraina. Så klart. Is it all about the muscle? Eller är Putin en poet? Jag tycker inte det. I jämförelse med Martin Luther King är han en amatör.

     I min idévärld är det de demokratiska krafterna, som skapar de bästa metaforerna i kampen för allas lika värde och frihet –frihet att skriva och tala utan censur.

     I DN, samma datum som ovan, finns ett kort inlägg med rubriken: ”Är du språk fascist?” Anledningen till särskrivningen är Kristina Hedbergs inlägg om just – särskrivning, som debatterats i SVT:s Debatt.  Professor Per Ledin försvarar särskrivningar och är kritisk till, vad han kallar, ”språkfascisterna. Som jag uppfattar det är Hedberg lite fundersam över att ordvalet (fascist) så lättvindigt används av språkvården.

     Is it all about the words? Orden är viktiga, rent av livsnödvändiga. De skrivna, talande, läsande och sjungande orden kan förändra världen. (Eller åtminstone ge oss kunskap, om vi är villiga att se ordens fulla betydelse).

      Kanske behövs det fler språkpoliser i största allmänhet och ¨språkdefinitionister¨ i synnerhet? De som kan definitionen av ordet ”fascist” slänger inte omkring med ordet som en dammtrasa. Vi som talar om ångest, då vi har ätit en hink med Ben & Jerry´s eller känner oss schizofrena, när vi är ambivalenta, borde göra ett studiebesök på sjukvårdsinstitutioner och träffa människor med dessa diagnoser. Bättre klarhet i definitionerna kan vi knappast få.

      Det är lätt att anpassa sig. Lätt att haka på de anti-intellektuella rörelserna. Det är lätt att motbjudande retorik långsamt blir rumsren. Lätt att vänja sig vid det absurda.

     Om Putin ändå vore poet ändå och inte så macho, skulle Ryssland och Ukraina fortsätta att utvecklas utifrån demokratiska värderingar. Om Putin åt mer honung, skulle han bli mycket lenare i själen. Om vi inte pratar om ”tillfälliga uppehållstillstånd” och dylikt, anpassar vi oss inte till partier som leker ”Herre på täppan”.

     Men om orden tryter – ja, då blir det pang – pang!

                                            På återseende! Eva

 

     

I Åre saknar man ryssarna och snön

Jag tycker om Åre. Inte för att det är billigt. En kall och torr äppelkaka kostar omkring 100 kronor. Inte för att det är så exploaterat. (Okej att Zlatan bygger en kåk helt nära Copperhill, men det nya området kring Sadelliften är så storvulet att naturen gråter. Hur blir det med återväxten av träd, växter och bäckar)? Jag gillar inte Åre för sitt beroende av norrmännen. Måste ändå erkänna att jag inte kan sluta glo på parkeringsplatsen utanför affärerna och systemet, då di norske travar sina backar med spirituella vätskor i kofferten. Jag undrar när och var allt detta ska avyttras. Samtidigt vet alla att utan Norge skulle det inte vara samma Åre.

     Det som ändå gör Åre ämabelt är att man sover så gott efter en skidtur, en promenad i Åre/Björnen. Luften är som en lisa för kropp och själ och en kopp choklad smakar alltid så mycket bättre i Åre. De bästa dagarna är kring påsken i Ullådalen på skidor som rör sig i ett snölandskap och ryggsäcken är full av både termosar med kaffe och varm choklad. En enkel macka med stekt ägg blir en goumeteupplevelse. Självklart lyser solen över hela härligheten.

     De pampiga backarna imponerar och jag lyfter ödmjukt blicken mot liftar, som tar en långt upp på fjällen. Själv kan jag inte ta mig nerför en sådan backe på skidor, eftersom en av mina höfter vägrar. Klart jag längtar efter att bestiga de högre backarna men då gör jag det på barmark då alla liftar tiger still.

     Ja, jag tycker om vintern. Men, vart tog den vägen? Det är snökanoner som producerar snö. Det är kanoner som skapat världscupen i utförsåkning denna helg i Åre. Det är kanoner som skapar snö i backarna, men det finns inga kanoner i längdspåren. Det går bara inte. Undrar just hur stor elräkningen blir? Vill inte tänka tanken.

     I år saknar man ryssarna i Åre. Det är inte många ryssar som bokat boende denna vinter. Men norrmännen finns, trots oljepriserna. Och snön. När kommer snön? Den kommer. Var så säker. Den kommer snart och fyller backar och spår med len och vit snö. Som det ska vara. I mars ska jag åka många varv i längdspåren, få rosor på kind och solsken i blick. Så det så. Åre kommer att fyllas på nytt och det blir säkert en och annan äppelkaka med vaniljsås. En varm sådan.

                                   På återseende! Eva

   

Vi behöver alla support – lite då och då

Sträck ut en hand! En mening som klingar schlager. Jag har inte läst någon statistik eller gjort några empiriska undersökningar, men visst har vi en tendens att sträcka ut våra händer i juletid. Att vara god hör julen till. Att ge en extra slant till välgörande ändamål och bjuda på det goda julhjärtat.

     Det vore inte dumt om livet ibland var som en schlager – enkelt och positivt. Kärlek, hopp och tillförsikt, liksom. Men, nu är så inte alltid fallet, varken globalt, lokalt eller i min värld just denna helg – andra advent.

     Från och med fredag klockan 15.30 har tekniken krånglat fram till denna dags förmiddag. Support per telefon är utmärkt. Men, det hjälpte inte. Antagligen beroende av mitt korta tekniktålamod och den, för mig, ologiska hanteringen av åtgärdsprogram. Till slut fick jag äntligen igång apparaterna, med mycken möda och stort besvär. (Naturligtvis med vissa förluster.)

     Samtidigt är det skönt att vara un-plugged och använda Friskis som substitut. Det är ändå omöjligt att inte läsa tidningar, undvika Aktuellt och Nyheter, som bevisar att det är kaos i Sverige. Dessutom finns det ingen snö. Bara is, halka och mörker.

     Löfvén uttalande om nyfascism ligger i en gråzon av kommentarer formulerad av experter, politiker, arbetsgivarförbund och allsköns media. Åh, hå, ja, ja. Hur ska det gå?

     Jag har ofta funderat på ord som ”nyfascism”, ”nynazism”.  Vad menas – egentligen? Hur ser det nya ut? I dag talas det med varmt om allt som stavas ny, nytt. Hur ser den nya fascismen, nazismen ut? Är den snyggare, gladare, vackrare än den äldre varianten? För mig är nazismen, fascismen något som tillhör det förgångna; något fult, sorgligt och oskönt.

     Visst behövs det utsträckta händer, speciellt om man vill vinna danstävlingar, som visas i Landet runt i skrivande stund. En man slänger runt med en tjej. Det ser farligt ut, men mannen tappar inte henne. Han har koll på sina böjda och utsträckt händer. Löfvén har vädjat med sina händer, som ingen grabbade tag i. Sedan står vi där i en valrörelse. I väntan på konkreta löften, som infrias. I en skakig politik där man inte räcker ut sina händer. I en politik fylld av ordvrängda paradoxer.

     Men, tekniken går framåt. Nästa års julklapp väntas bli ett aktivitetsband, som ska dingla på kroppen, våra händer. Nästa steg blir ett chip, som inplanteras i kroppen. Vi strävar tydligen efter att bli maskiner. Hoppas bara att vi förblir kapabla att sträcka ur våra händer. Lite då och då.

                                   På återseende! Eva

Världen i motljus och SD:ara som jäkles

du ser världen i motljus

den bländande

din bror ser ett filter

det är därför du vill höra sagor

om kungariken utan troll

din bror försöker finna svar hos

dom som står i talarstolar

en tvivlare ryms inte

i politiska schackspel

men mjölkbönderna har koll

på mjölkpriset

den som viker servetter av lögner –

en tyst skeptiker - borde rulla upp

mörkläggningsgardinerna

               -----

man bli som oppless å vell

Jussom storgrine

då SD:ara håll på å jäkles

ve folke

dä dännen ä int´för nanting rektut

dä dännen ä ba na fjask

                             På återseende! Eva

Huvtröjor och Tomrum

     Huvtröjor
de hårda striderna
rymmer inga ideologier
bara en meningslös tanke
och en leda
småpojkars lek med livet
blir ett dödande som ynglar
av sig dag för dag
och Mona vill skaffa
ett telefonnummer
i förebyggande syfte

     Tomrum
om jag någon gång börjar
förstå världen
finns det inte längre
något att förstå

Plötsligt en dag sitter vi med muggen utanför ICA

Skattepengar flyger omkring i Europa, landar i Luxemburgs skatteparadis och människor får fickorna fulla med deg för sitt kneg. Åtminstone de som är med och designar företagsfakturor som ett lapptäcke med pilar hit och dit i en organisation, som verkar gå rundgång. Rutsystem och pilar känns igen inom kemin och de är axiom.

     De rutsystem jag talar om handlar om penninghantering, skatteplanering. Epitetet ”hög nivå” tillskrivs antagligen vinnaren i spelet, vilket är svårt att smälta då det handlar om våra skattepengar. ”Osedvanligt låg nivå” torde vara den ärligaste etiketten på skatteplaneringen. Är det inte stöld rent ut sagt?

     Uppdrag granskning redovisar byggandet av det nya Karolinska sjukhuset, det är en genomlysning av hur man använder skattebetalarnas pengar. Om kommuner bygger sagoslott, vars fakturor vandrar rakt in i fickorna på systemutnyttjande direktörer måste kassan sina, eller hur. Vinnarna däremot går inte glada till banken; det blir en alltför lång promenad till Luxemburg, men de skrattar antagligen hela dagen, när de ser sina kontoutdrag på nätet.

     Ponera! Att privata företag köper och säljer skolor, sjukhus, arenor - och skatteplanerar med hjälp av privata aktörer. Äldreomsorgen, skolan och allt som hör till allmännyttan läggs i fickorna på ett antal aktörer. Fifflare, som omvandlar skattepengar till 0(noll) kronor inkomst och 0 kronor skatt. Hur blir det då?

     Vad händer då skattepengar svävar bort ifrån alla ”trygghetssystem”: försäkringskassan, sjukvården, pensionen, lekplatser, kultur och så vidare? Ska de som har fickorna fulla med deg bygga sina staket runt sina boningar med hjälp av lagar, fiffel, politikers naivitet och flathet? Vad händer då? Kommer dessa människor, som inte tycker det är coolt att betala skatt, att sova gott om natten. Törs de ens öppna dörren och släppa ut katten? Jag menar, på något ställe i själen borde det skava, åtminstone en smula. Men jag tror faktiskt att dessa skatteparadisgenier kommer att lägga åtminstone en tjuga i muggen utanför ICA. Lite då och då. Och en klump surdeg kan vi kanske också bli berikade med. Alla som inte får ta del av sina surt förvärvade skatteinbetalningar, alla som faller utanför arbetsmarknaden, alla som ….

     En bit surdeg måste vårdas, skötas om med varlig hand så att den växer trots att den inte genererar fett med deg i fickorna. Men den kan stilla hunger. Det är inte kattskit det heller!

                                                    På återseende! Eva  

      

Pimplinga häri Junsel

Fördan va en dän Per Asp från Junsel

i teve´n mä flyktinga.

Han må väre en huskit rektun kär.

Han ä int´ brydd.

Han gå int´ omkring å tyss bety.

Per såt bredvä båna å lärtä

dom om pimplinga.

Dä va int´ na klater nå dom skente

opp på is´n för å feske abborr´n.

Flyktinga komma från Syrien

Å Per gorle skellna´n, gav na anne.

Dom sat int´på romme å langleddes.

Dom råktes å byte na orla.

Danse jole dom å.

Vå tin´n gatt dom skaffe sä nan rå.

Langt bort i väla.

I Junsele.

                                   På återseende! Eva

Att ta sig över vägen

Jag har tre bussar att välja på, buss 1,3 och 4. När jag har 15 minuters sovmorgon tar jag buss nummer 3. Den bästa. Det är inte mycket folk. Det finns ett speciellt lugn på denna buss, som dessutom tar mig direkt fram till mitt arbete. (Nu ska jag inte vara orättvis mot de övriga numren. Det är bara det att 1:an ofta är ganska fullmatad och går i snigelfart, medan 4:an är ungefär på samma sätt, med den skillnaden att denna buss innehåller fler spännande episoder.)

     Med 3:ans buss åker de nyinflyttade på morgonen då de följer sina barn till skolan. De fyller bussen med lågmält prat på olika språk och barnens öppna ögon är förväntansfulla och ler ibland mot mig och jag ler tillbaka. Det finns alltså ett gemensamt språk. Barnen är omkring 7-8 år och några är ännu yngre. Jag tror att många av dem kommer från Syrien. Efter någon vecka åker barnen utan vuxna och de äldre barnen buffar på de yngre när de ska kliva av. Jag säger inte ”var försiktiga, när ni går över gatan”. De kan. De vet. De klarar sig. Över gatan.

     Jag hör och ser de vuxna som tittar sig omkring på omgivningarna och jag tänker mig själv i samma situation. Hur skulle jag klara mig i ett främmande land med en annan kultur och väderlek? Om jag kom ifrån ett krig med flera av mina släktingar kvar i en krigszon till exempel.

     Undrar ofta vad de tänker på. Saknar de doften av kryddor, sol, sand och varma vindar? Saknar de myllret av människor eller tystnaden i en by och gemenskapen med sina systrar och bröder, far och mor eller sina vänner? Kommer de att kunna åka tillbaka? Har de hemlängtan eller är de lyckliga över att vara vid liv. Kanske känner de en stor lättnad över att vara på en plats utan bomber, krypskyttar. Ett ställe där barnen kan sova lugnt om natten utan våld och kulsprutesmatter.

     Självklart ser jag också människor i olika åldrar, som är födda och uppvuxna här i Jämtland, kliva på bussen. Och så ser jag de äldre, som krånglar sig fram med sina rullatorer. Vad jag ser säger mig att det inte är alldeles enkelt att vara darrig och åka buss.  Jag säger inte heller till dem att de ska vara försiktiga , när de kliver av bussen men jag undrar vad de tänker på. Ibland ser de sig omkring, fundersamma, när de ser flyktingar och deras barn. Jag tycker mig se en undran i deras ögon, som om de inte förstår varför passagerarna plötsligt består av människor från olika delar av världen. När rullatorn krånglar får de ofta hjälp av någon av de nyanlända, som också erbjuder sin plats om det är trångt. Då ler de ordlöst mot varandra. Det gemensamma språkets värld, som antagligen finns på buss nummer 1, eftersom den kan vara knökfull vissa tider.  

     Man hinner fundera mycket under 25 minuters bussfärd.  Jag hoppas och tror på de öppna ögonens nyfikenhet och att de får ett ömsesidigt leende tillbaka. Jag hoppas att alla tar sig över vägen. Oskadda. Inklusive mig själv.

                                   På återseende! Eva

     

Människor är intressanta

Skvaller – vad är det bra för? Ja, jag har läst en del om skvaller och har tagit till mig att skvaller jämförts med apors plockande på varandra. När de sitter och myser och plockar loppor i varandras pälsar mår aporna  riktigt gott. Kan det vara så att människan också gottar sig i en grupp som skvallrar? Nja. Inte alltid.

     I oktobernumret av tidskriften Språket finns bland annat texten Har du hört? av Jonas Fischer. Han skriver att skvaller verkar vara nödvändigt för människor. Redan de gamla grekernas hieroglyfer skvallrar om att man skvallrar.

     Fischer skriver att vi inte direkt talar om att vi skvallrar, eftersom det inte är helt okej. Han nämner också Bibelns förbud att skvallra. ”Såväl Gamla som Nya testamentet förbjuder skvaller. Genom skvaller dömer vi andra, och det är Guds uppgift att döma – inte människans.”

     Ja, de som har tron skvallrar antagligen inte lika mycket som vi andra, men visst skvallras det en hel del, enligt mina erfarenheter.

     Hur som helst har Fischer också redogjort för ”fel” skaller, som är ordnat efter vissa hierarkier. En chef, till exempel, bör inte skvallra med en med- arbetare om någon annan medarbetare och likaså ska en medarbetare inte heller skvallra om sina arbetskamrater.

     Apropå skvaller kom jag att tänka på Ivar Lo-Johansson och hans böcker, som jag började läsa i 20-års ålder. (Den bästa romanen av Ivar-Lo tycker jag fortfarande är Bara en mor, en berättelse om statarna, en mor och hennes liv. Samtidigt får man lära sig om en svunnen tid, en skamfläck i svensk historia – statartiden.)  Jag sökte efter Ivar-Los böcker i bokhyllan, men fann dem inte. Lite panikslagen konstaterade jag att alla hans böcker antagliga genomgått drunkningsdöden, då vi gjorde om vardagsrummet och förpassade en hel del böcker till garaget för att underlätta en make-over.  En vattenkran fick spatt och dränkte bland annat en del av böckerna.

     Jag accepterade inte denna förlust och lät blicken följa raden av böcker i alfabetisk ordning och fann till min lättnad Ivar-Los böcker – men på fel ställe.

     Det var längesedan jag läste delar av Ivar-Los memoarer, Pubertet, Asfalt och Frihet. Och Ivar-Lo skvallrade. Det kommer jag tydligt ihåg och jag sög i mig hans personliga kommentarer om framför allt andra författare, som jag läst. Ja, man kan säga att jag frossade i vissa detaljer. I dag är det en liten detalj, som jag reagerade på och det var att Ivar-Lo skriver i en av böckerna hur han kommer ihåg, när han låg i vaggan som spädbarn. Det är svårt att tro. Men jag tänker att det var 70-tal då han skrev en del av de sista böckerna; den navelskådande tiden.

     Jag har träffat människor som inte skvallrar och jag tycker mycket om denna egenskap. Men, jag tror också att även de lättar sitt hjärta för någon närstående, när det trycker på. Det kan inte liknas med skvaller utan mer om att man är ledsen eller arg. Skvaller behöver inte vara elakt utan kan var ett sätt att få viktig information, som ökar förståelsen av människor. Det är skillnad på skvaller och elakt tal. Det som skadar och gör illa. Det är inte okej.

     Om jag skvallrar? Ja, det är svårt att komma undan. Jag tror att jag kan slänga ur mig ord, som inte känns bra. Grodorna kan hoppa ibland. Skvaller kan, som sagt vara att gotta sig, men visst är det roligt att höra att Kalle åkt Vasaloppet – 5 gånger! Det är trevligt skvaller, eftersom man då kan klappa Kalle på axeln och säga: ”du är alltså en grym skidåkare, Kalle!”  För det är ju så att människor är intressanta. Eller hur?

                                                    På återseende! Eva

Är homo sapiens en korkad art?

Visst har jag samlat insekter i burkar och satt locket på efter att ha huggit hål i förslutningen med en skruvmejsel. De måste ju andas – humlorna, bina, spindlarna, nyckelpigan. Tänkte vi ungar då det begav sig.

     Nu för tiden händer det att jag ser ungar göra samma sak. Då mår jag illa. Locken har oftast inga hål och burken i sig blir snabbt ointressant. Man lämnar den helt enkel åt

sitt öde. Har jag sett några gånger. Och det räcker. På min tid var det farbror Edvin, som kallade oss för djurplågare, vilket gjorde skillnad vad gäller insektsmord.

     Medvetenheten om nyttoinsekternas betydelse har ökat och det finns människor, som vårdar fortbeståndet så gott det går. Jag beundrar dessa människor. Och alla andra: läkare utan gränser, fjällrävs- och bergsgorillaräddare, de som försöker göra livet värt att leva, här och i Rumänien, korall

dödsbekämpare, Kattklubben o.s.v. Ja, det finns faktiskt många som arbetar för liv i olika former.

     Sedan beställer vi ännu en flygresa. Jag menar, flyget tar oss ut i världen och lilla jag gör ju ingen skillnad!? Så håller vi på.

     Det är inte lätt att vara rätt. Eller? Det är enkelt om vi avstår. Om vi inte vore giriga. Om vi inte konsumerade. Ekonomin säger att vi SKA konsumera. Hjulen måste rulla. Då måste vi ha nya, rena, fräscha energikällor. Och den ekvationen får någon annan lösa, tänker vi.

     Men tänk ändå. Att få vara med och rädda fjällräven, att finna miljövänligt flygbränsle, nya energikällor, att vårda havsköldpaddornas överlevnad, att ”skapa” starkare is för isbjörnarna.

     Parallellt med vetenskapen, djurskydd, och utveckling vore det en extraordinär syssla att råda bot på allsköns terror, fördomar, vidskepelse (läs medeltiden!) och förtryck. Och det varde fred. Tänk.

     Människan är allt bra korkad, ändå. Denna lilla stund vi vistas på jorden.

                                   På återseende! Eva

FUNDERINGA

Dom satt rund köksborle mä

hembaka å kaffepanna bedave.

Iblann changsere prate men för

dä mästen tala dom om byfolke.

Som nä Helmer joxe in häst´n

däri köke då käringa hanses va på BB.

-  Han hadd tege sä na brännvin.

-  Han ha vorte tokit.

- Han känte sä ensammen.

Då blev en Ante sinna:

- Va säg ni fölla. Dä ä ba na fjoller.

Helmer trodd käringa skull dödde

mä ongen. En Helmer ha jussom

myttje känslan.

Dä gett en fäl begrip.

Då stanne väggklocka.

Etter nan minut to Sigvard ola ur käft´n:

- Va nars ä en Helmer nu då?

- Han sett fäl å grine på huse,

sa en Efraim.

                      På återseende! Eva 

Tankar i tre olika texter i diktform

Bruno K. Öijers senaste

samling

OCH NATTEN

VISKADE

ANNABEL LEE

dikter om dumhet

tiggare och världens obegriplighet

tänk att kunna formulera

sig så enkelt konkret

och skapa tankar som stannar

likt runskriften på en grav

         ----------

Dä ä fali simpelt

å vandre väggmella

du gett göre na anne

som å skåta snön

bäre ven å plocke blåbära

Nu för ti´n spring man int´gålmella

nu för ti´n äne mange som kläga

på ti´n som int´ räck tell

du kute omkring i väla etter

na pecklit mensch du onners

Dä ä int´odumt å säge –

dä ä en tocken dänn trend

           ----------           

Här är det långt från havsvågors viskningar.

Vintertid med snöslask utan snörök.

Mannen med den ulldoftande hunden

fastnar i sina minnen från skogen.

Ett flygplan på väg mot drar musiken och

förgängligheten dansar tango.

Helgonens dag blandas med demoner

som låtsas vara odödliga liv.

En stat i en stat längtar hem till vilan

barnens rädda ögon ska slockna.

Solen, havet, visdom ska bära sin bår

under armen, plöja vägar för

de ofödda.

                             På återseende! Eva

Är du ett subjekt eller ett objekt?

Jag, Janne och Stina längtar efter vintern, som knarrar under skorna med en skymning med svävande snökristaller, som smälter på lovikavantarna. Vi längtar faktiskt efter den stjärnfyllda kvällen. Okej. ”Jag, Janne och Lisa” och ”vi” är subjekt. I grammatiken.

     Metereologen låter oss längta, för han vet att vintern blir sen denna höst och stjärnorna strålade faktiskt i natt. ”Oss” är objekt. Rent grammatiskt.

     Utanför grammatiken talar Sartres om ”varat för sig” (subjektet/människan) och ”varat i sig” (objekt/tingen). Subjektet människan har många valmöjligheter och skapar s.a.s. sig själv, vilket enkelt uttryckt, skapar en viss ångest. (Att vara dömd till frihet, som Sartre säger, kan kännas lite agasamt.) ”Varat i sig” kan till exempel vara en sten. En autentisk människa är inte en sten utan äger ett medvetande och kan göra medvetna val här i livet.

     Mersault, huvudperson i Camus Främlingen  går omkring i världen som en stör, en sten, en massmänniska. Dessutom dödar han en människa för ”att han blev bländad av solen”. Ja, man inser ju snabbt att han inte är som han ska, om man så säger. Han har en älskarinna, som han är indifferent till och hon är antagligen bara ett objekt för honom. Han styrs således av drifterna, skulle Freud säga. Och helt klart även Mersault själv, som själv går omkring som ett ting i världen.

     Sartre menade också att du kan bli ett subjekt eller ett objekt i den ”andres” blick. (Och jag tror att Sartre själv såg en hel del kvinnor på detta sätt.)

     Mina tankar flyger genast till MTV med alla dessa tuttar och vickande rumpor. Tjejerna hoppar omkring halvnakna och blir dekorationer till påbylsade killar med sina huvtröjor och stora byxor. Men, det finns kvinnliga artister, som ”säger ifrån”, som opponerar sig, som till exempel Pink och Missy Elliot. De vägrar vara objekt. Ja, mina kunskaper är inte stora vad gäller dessa artister eller MTV. Men, jag har sett en del på TV.

     Objekten är många på Bukowskis auktionskammare och jag skulle gärna gå omkring där en gång, som ett subjekt, och glo på objekten och häpna över priserna. Som ett äventyr, alltså, liksom, typ.  

     En grammatisk korrekt mening består av ett subjekt och ett predikat. I dag har jag varit ett subjekt som predikatat, det vill säga: jag har tränat på Friskis. Ett predikat kan vara skönt att vara, om inte annat för att det är lika med rörelse, en aktivitet. Med hjälp av predikaten visas att världen inte är statisk utan att det snurrar på. Samtidigt vore det önskvärt om subjekten skapade gynnsamma predikat.

                                            På återseende! Eva

Varför spelar inte kvinnor födda på 50-talet trummor?

Om barn upptäcker kastrullskåpet och får tillgång till det kommer de ofta fram till att starka ljud uppkommer om de slår kastrullock emot varandra. Det gäller små barn oavsett kön.

     Visst har man spelat trummor i världen sen urminnes tider, men jag kommer inte ihåg några trummor från 50-talet i mellersta norrlands inland. Vid åtta årsålder spelade jag piano, men mest av allt minns jag dragspelande äldre herrar. Så var mina minnen av den musikaliska kulturen men på 60-talet tapetserade jag mitt rum med affischer på The Who, Kinks. (Affischerna blev fler beroende på tillgången av Veckorevyn och deras planscher.) Fokus fanns på de ”söta” gitarristerna och Ringo i The Beatles blev den förste trummisen, som fick någon form av uppmärksamhet – av mig.
     Kan bristen på kvinnliga trummisar ha något med ekonomi att göra? Självklart. Och ändå. De med solid ekonomi på 50- och 60-talet tänkte säkerligen inte på trumset som julklappar till sina barn.
     När tv-n kom blev trummorna mer synliga, men det var aldrig en kvinnlig sådan. Varför? Kan det vara genetiskt? Knappast troligt.  Kan både killar och tjejer spela med kastrullock kan de också spela trummor. (Det kan inte ha att göra med den omtalade muskelmassan.)
     På 70-talet fanns ett band med bara tjejer och självklart måste det ha funnits en trummis i gruppen Röda Bönor. Texterna var roliga och många kunde texterna utantill. Vi sjöng och skrattade så vi storknade. Fanns det killar med på ”festen” tyckte de alltid att det var otroligt pinsamt. Denna så kallade frigörelsens decennium var en brytningstid och möjligtvis var några trummisar födda på 50-talet – och kvinnor. Särskilt långvariga blev de inte. Vad jag vet.
     Hur är det med politiken? Vad har trummisar och politik med varandra att göra? Väldigt mycket, om man säger att allt är politik. Det finns många perspektiv att sätta tänderna i. För den som känner sig hågad att dra hela berättelsen om genus från vaggan till graven.
     Jag var faktiskt på en trumkurs i början av 90-talet och slog mot skinn tills mina händer blödde. Jag var äldst och många av deltagarna var kvinnor, som redan kunde hantera instrumenten. Jag var sämst, men det var väldigt uppfriskande att slå hårda rytmer, även om mina rytmer inte hade något mönster.  Om jag kommer ihåg rätt, fanns det endast en man i gruppen man – läraren.
     Samhället, ja det är vi det. Vilken betydelse har det s.k. samhället för kvinnliga trummisar födda på 50-talet? Ja, det beror på en KEPS (kultur, ekonomi, politik, samhälle). 50-talet kvinnor spelar inte trummor. De har gjort sitt. De tänkte aldrig tanken. Varför spelar inte fler kvinnor trummor i dag?         Kanske säger de att de inte vill. Gott så? Men, det finns så oändligt många förklaringar, som också är en KEPS med så många skrynklor och veck, som kräver en hel avhandling att utreda. Sanningen ryms inte i : ”vi vill inte”. Just nu skulle jag vilja lära mig spela munspel.
                                   På återseende! Eva