Sträck
ut en hand! En mening som klingar schlager. Jag har inte läst någon statistik
eller gjort några empiriska undersökningar, men visst har vi en tendens att
sträcka ut våra händer i juletid. Att vara god hör julen till. Att ge en extra
slant till välgörande ändamål och bjuda på det goda julhjärtat.
Det vore inte dumt om livet ibland var som
en schlager – enkelt och positivt. Kärlek, hopp och tillförsikt, liksom. Men,
nu är så inte alltid fallet, varken globalt, lokalt eller i min värld just
denna helg – andra advent.
Från och med fredag klockan 15.30 har
tekniken krånglat fram till denna dags förmiddag. Support per telefon är
utmärkt. Men, det hjälpte inte. Antagligen beroende av mitt korta tekniktålamod
och den, för mig, ologiska hanteringen av åtgärdsprogram. Till slut fick jag
äntligen igång apparaterna, med mycken möda och stort besvär. (Naturligtvis med
vissa förluster.)
Samtidigt är det skönt att vara un-plugged
och använda Friskis som substitut. Det är ändå omöjligt att inte läsa
tidningar, undvika Aktuellt och Nyheter, som bevisar att det är kaos i Sverige.
Dessutom finns det ingen snö. Bara is, halka och mörker.
Löfvén uttalande om nyfascism ligger i en
gråzon av kommentarer formulerad av experter, politiker, arbetsgivarförbund och
allsköns media. Åh, hå, ja, ja. Hur ska det gå?
Jag har ofta funderat på ord som ”nyfascism”,
”nynazism”. Vad menas – egentligen? Hur
ser det nya ut? I dag talas det med varmt om allt som stavas ny, nytt. Hur ser
den nya fascismen, nazismen ut? Är den snyggare, gladare, vackrare än den äldre
varianten? För mig är nazismen, fascismen något som tillhör det förgångna;
något fult, sorgligt och oskönt.
Visst behövs det utsträckta händer,
speciellt om man vill vinna danstävlingar, som visas i Landet runt i skrivande stund. En man slänger runt med en tjej. Det
ser farligt ut, men mannen tappar inte henne. Han har koll på sina böjda och
utsträckt händer. Löfvén har vädjat med sina händer, som ingen grabbade tag i.
Sedan står vi där i en valrörelse. I väntan på konkreta löften, som infrias. I
en skakig politik där man inte räcker ut sina händer. I en politik fylld
av ordvrängda paradoxer.
Men, tekniken går framåt. Nästa års
julklapp väntas bli ett aktivitetsband, som ska dingla på kroppen, våra händer.
Nästa steg blir ett chip, som inplanteras i
kroppen. Vi strävar tydligen efter att bli maskiner. Hoppas bara att vi
förblir kapabla att sträcka ur våra händer. Lite då och då.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar