Is it all about the muscle eller is it all about the word?

Att August Strindberg är berömd för sina metaforer finns dokumenterat i någon av alla hyllmeter böcker, som skrivits av honom.

I Dagens Nyheter den 19 december citeras Putin i sin jämförelse mellan Ryssland och en björn.

”- Ska vår björn sitta stilla, inte jaga griskultingar utan bara äta honung och bär? Kanske borde de helt enkelt lämna björnen i fred. Men de försöker kedja den, och när de gjort det drar de ut hans tänder och klor.”

     Putin känner sig kränkt av USA och EU. Han är rasande över all kritik mot hanteringen av Ukraina. Så klart. Is it all about the muscle? Eller är Putin en poet? Jag tycker inte det. I jämförelse med Martin Luther King är han en amatör.

     I min idévärld är det de demokratiska krafterna, som skapar de bästa metaforerna i kampen för allas lika värde och frihet –frihet att skriva och tala utan censur.

     I DN, samma datum som ovan, finns ett kort inlägg med rubriken: ”Är du språk fascist?” Anledningen till särskrivningen är Kristina Hedbergs inlägg om just – särskrivning, som debatterats i SVT:s Debatt.  Professor Per Ledin försvarar särskrivningar och är kritisk till, vad han kallar, ”språkfascisterna. Som jag uppfattar det är Hedberg lite fundersam över att ordvalet (fascist) så lättvindigt används av språkvården.

     Is it all about the words? Orden är viktiga, rent av livsnödvändiga. De skrivna, talande, läsande och sjungande orden kan förändra världen. (Eller åtminstone ge oss kunskap, om vi är villiga att se ordens fulla betydelse).

      Kanske behövs det fler språkpoliser i största allmänhet och ¨språkdefinitionister¨ i synnerhet? De som kan definitionen av ordet ”fascist” slänger inte omkring med ordet som en dammtrasa. Vi som talar om ångest, då vi har ätit en hink med Ben & Jerry´s eller känner oss schizofrena, när vi är ambivalenta, borde göra ett studiebesök på sjukvårdsinstitutioner och träffa människor med dessa diagnoser. Bättre klarhet i definitionerna kan vi knappast få.

      Det är lätt att anpassa sig. Lätt att haka på de anti-intellektuella rörelserna. Det är lätt att motbjudande retorik långsamt blir rumsren. Lätt att vänja sig vid det absurda.

     Om Putin ändå vore poet ändå och inte så macho, skulle Ryssland och Ukraina fortsätta att utvecklas utifrån demokratiska värderingar. Om Putin åt mer honung, skulle han bli mycket lenare i själen. Om vi inte pratar om ”tillfälliga uppehållstillstånd” och dylikt, anpassar vi oss inte till partier som leker ”Herre på täppan”.

     Men om orden tryter – ja, då blir det pang – pang!

                                            På återseende! Eva