Människor är intressanta

Skvaller – vad är det bra för? Ja, jag har läst en del om skvaller och har tagit till mig att skvaller jämförts med apors plockande på varandra. När de sitter och myser och plockar loppor i varandras pälsar mår aporna  riktigt gott. Kan det vara så att människan också gottar sig i en grupp som skvallrar? Nja. Inte alltid.

     I oktobernumret av tidskriften Språket finns bland annat texten Har du hört? av Jonas Fischer. Han skriver att skvaller verkar vara nödvändigt för människor. Redan de gamla grekernas hieroglyfer skvallrar om att man skvallrar.

     Fischer skriver att vi inte direkt talar om att vi skvallrar, eftersom det inte är helt okej. Han nämner också Bibelns förbud att skvallra. ”Såväl Gamla som Nya testamentet förbjuder skvaller. Genom skvaller dömer vi andra, och det är Guds uppgift att döma – inte människans.”

     Ja, de som har tron skvallrar antagligen inte lika mycket som vi andra, men visst skvallras det en hel del, enligt mina erfarenheter.

     Hur som helst har Fischer också redogjort för ”fel” skaller, som är ordnat efter vissa hierarkier. En chef, till exempel, bör inte skvallra med en med- arbetare om någon annan medarbetare och likaså ska en medarbetare inte heller skvallra om sina arbetskamrater.

     Apropå skvaller kom jag att tänka på Ivar Lo-Johansson och hans böcker, som jag började läsa i 20-års ålder. (Den bästa romanen av Ivar-Lo tycker jag fortfarande är Bara en mor, en berättelse om statarna, en mor och hennes liv. Samtidigt får man lära sig om en svunnen tid, en skamfläck i svensk historia – statartiden.)  Jag sökte efter Ivar-Los böcker i bokhyllan, men fann dem inte. Lite panikslagen konstaterade jag att alla hans böcker antagliga genomgått drunkningsdöden, då vi gjorde om vardagsrummet och förpassade en hel del böcker till garaget för att underlätta en make-over.  En vattenkran fick spatt och dränkte bland annat en del av böckerna.

     Jag accepterade inte denna förlust och lät blicken följa raden av böcker i alfabetisk ordning och fann till min lättnad Ivar-Los böcker – men på fel ställe.

     Det var längesedan jag läste delar av Ivar-Los memoarer, Pubertet, Asfalt och Frihet. Och Ivar-Lo skvallrade. Det kommer jag tydligt ihåg och jag sög i mig hans personliga kommentarer om framför allt andra författare, som jag läst. Ja, man kan säga att jag frossade i vissa detaljer. I dag är det en liten detalj, som jag reagerade på och det var att Ivar-Lo skriver i en av böckerna hur han kommer ihåg, när han låg i vaggan som spädbarn. Det är svårt att tro. Men jag tänker att det var 70-tal då han skrev en del av de sista böckerna; den navelskådande tiden.

     Jag har träffat människor som inte skvallrar och jag tycker mycket om denna egenskap. Men, jag tror också att även de lättar sitt hjärta för någon närstående, när det trycker på. Det kan inte liknas med skvaller utan mer om att man är ledsen eller arg. Skvaller behöver inte vara elakt utan kan var ett sätt att få viktig information, som ökar förståelsen av människor. Det är skillnad på skvaller och elakt tal. Det som skadar och gör illa. Det är inte okej.

     Om jag skvallrar? Ja, det är svårt att komma undan. Jag tror att jag kan slänga ur mig ord, som inte känns bra. Grodorna kan hoppa ibland. Skvaller kan, som sagt vara att gotta sig, men visst är det roligt att höra att Kalle åkt Vasaloppet – 5 gånger! Det är trevligt skvaller, eftersom man då kan klappa Kalle på axeln och säga: ”du är alltså en grym skidåkare, Kalle!”  För det är ju så att människor är intressanta. Eller hur?

                                                    På återseende! Eva