Att ta sig över vägen

Jag har tre bussar att välja på, buss 1,3 och 4. När jag har 15 minuters sovmorgon tar jag buss nummer 3. Den bästa. Det är inte mycket folk. Det finns ett speciellt lugn på denna buss, som dessutom tar mig direkt fram till mitt arbete. (Nu ska jag inte vara orättvis mot de övriga numren. Det är bara det att 1:an ofta är ganska fullmatad och går i snigelfart, medan 4:an är ungefär på samma sätt, med den skillnaden att denna buss innehåller fler spännande episoder.)

     Med 3:ans buss åker de nyinflyttade på morgonen då de följer sina barn till skolan. De fyller bussen med lågmält prat på olika språk och barnens öppna ögon är förväntansfulla och ler ibland mot mig och jag ler tillbaka. Det finns alltså ett gemensamt språk. Barnen är omkring 7-8 år och några är ännu yngre. Jag tror att många av dem kommer från Syrien. Efter någon vecka åker barnen utan vuxna och de äldre barnen buffar på de yngre när de ska kliva av. Jag säger inte ”var försiktiga, när ni går över gatan”. De kan. De vet. De klarar sig. Över gatan.

     Jag hör och ser de vuxna som tittar sig omkring på omgivningarna och jag tänker mig själv i samma situation. Hur skulle jag klara mig i ett främmande land med en annan kultur och väderlek? Om jag kom ifrån ett krig med flera av mina släktingar kvar i en krigszon till exempel.

     Undrar ofta vad de tänker på. Saknar de doften av kryddor, sol, sand och varma vindar? Saknar de myllret av människor eller tystnaden i en by och gemenskapen med sina systrar och bröder, far och mor eller sina vänner? Kommer de att kunna åka tillbaka? Har de hemlängtan eller är de lyckliga över att vara vid liv. Kanske känner de en stor lättnad över att vara på en plats utan bomber, krypskyttar. Ett ställe där barnen kan sova lugnt om natten utan våld och kulsprutesmatter.

     Självklart ser jag också människor i olika åldrar, som är födda och uppvuxna här i Jämtland, kliva på bussen. Och så ser jag de äldre, som krånglar sig fram med sina rullatorer. Vad jag ser säger mig att det inte är alldeles enkelt att vara darrig och åka buss.  Jag säger inte heller till dem att de ska vara försiktiga , när de kliver av bussen men jag undrar vad de tänker på. Ibland ser de sig omkring, fundersamma, när de ser flyktingar och deras barn. Jag tycker mig se en undran i deras ögon, som om de inte förstår varför passagerarna plötsligt består av människor från olika delar av världen. När rullatorn krånglar får de ofta hjälp av någon av de nyanlända, som också erbjuder sin plats om det är trångt. Då ler de ordlöst mot varandra. Det gemensamma språkets värld, som antagligen finns på buss nummer 1, eftersom den kan vara knökfull vissa tider.  

     Man hinner fundera mycket under 25 minuters bussfärd.  Jag hoppas och tror på de öppna ögonens nyfikenhet och att de får ett ömsesidigt leende tillbaka. Jag hoppas att alla tar sig över vägen. Oskadda. Inklusive mig själv.

                                   På återseende! Eva