Bruno
K. Öijers senaste
samling
OCH
NATTEN
VISKADE
ANNABEL
LEE
dikter
om dumhet
tiggare
och världens obegriplighet
tänk
att kunna formulera
sig
så enkelt konkret
och
skapa tankar som stannar
likt
runskriften på en grav
----------
Dä
ä fali simpelt
å
vandre väggmella
du
gett göre na anne
som
å skåta snön
bäre
ven å plocke blåbära
Nu
för ti´n spring man int´gålmella
nu
för ti´n äne mange som kläga
på
ti´n som int´ räck tell
du
kute omkring i väla etter
na
pecklit mensch du onners
Dä
ä int´odumt å säge –
dä
ä en tocken dänn trend
----------
Här är
det långt från havsvågors viskningar.
Vintertid
med snöslask utan snörök.
Mannen
med den ulldoftande hunden
fastnar i
sina minnen från skogen.
Ett
flygplan på väg mot drar musiken och
förgängligheten
dansar tango.
Helgonens
dag blandas med demoner
som
låtsas vara odödliga liv.
En stat i
en stat längtar hem till vilan
barnens
rädda ögon ska slockna.
Solen,
havet, visdom ska bära sin bår
under
armen, plöja vägar för
de
ofödda.
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar