Samvete och vidbrända bullar

Jag läser nu den tredje boken av Patrick Modiano och har fått för mig att läsa alla hans böcker som finns översatta till svenska. Min franska är inte tillräcklig.  Jag vill veta varför Modiano fick Nobelpriset och jag börjar förstå. Besattheten av att finna svar, finna en identitet, ockupationen, emigrationen och – alltid i Paris.

     Jag finner vilsna, övergivna själar, som söker en förklaring, en historia. Det är melankoliskt och sorgligt, men mycket intressant. Bipersoner som kommer och går, kosmopoliter, som lever sina liv så gott det går. Överlevare? Mycket av det Modiano gestaltar liknar Kafka, Sartre i själva främlingskapet, ”hemlösheten” och jag funderar över att det faktiskt måste finnas en punkt, en befintlighet att komma tillbaka till, att få känna sig hemma. Med sitt språk och tillhörighet. I dag är det alltför många som lever i exil, både själsligt och världslig. Och de kämpar på. Det är starkt.

     Samtidigt har jag saffransbullar i ugnen och hallongrottor väntar på sin tur. Det är ju faktiskt jul. Snart. Om ett par dagar ska granen stråla och skinkan ska vara ekologisk och allt ska vara logisk. Men, det är inte alltid så.

     När jag väntar på bulljäsning, läser jag tidningen buffé  nr 12, 2014. Söker efter nyårsmeny, men det alltför mycket grönkål, tycks det mig. Friterat rispapper? Smakar säkert inte kofta men rispapper äter vi inte så ofta. Ja, så där kan man ju hålla på att rimma tills man svimma. Men, det som gör att jag tappar intresset för recepten är en artikel av Camilla Thörnqvist, som skriver om Christian Larsson, som jobbat med barn i Kambodja. Han beskriver hur barnhemmen fungerar i landet och det är inte alltid barnen är föräldralösa. De finns på barnhem, som en turistattraktion; man blir som turist erbjuden barndans, man kan få leka med dem, tala med dem. Pengar. Barnen blir utnyttjade på alla möjliga sätt.

     Ja. man blir som trött. Tänk att man inte får vara i fred och läsa om smarriga rätter utan att bli påmind! Samvetet darrar och jag går igenom mina bidrag till allt elände. Förutom att jag skickar pengar varje månad till fadderverksamhet, ger jag en rom pengar i muggen lite då och då. Ibland blir det också Syrien. Ja, vad kan man göra?

     Ja, just nu vet jag i alla fall att de bullar jag satte i ugnen är vidbrända, eftersom jag skrev på denna text. Vem gagnar det? Hur som helst, har jag placerat en ny plåt i ugnen och den ska jag ha koll på. Stenkoll. Och förresten äter vi inte så många bullar. Jag smular sönder dem och ger dem till fåglarna? Kanske inte. Tänk om de får ont i magen.

     Jag hoppas att barnen i Kambodja får en framtid. Jag skulle önska att de får någon form av mänsklig värme. Jag önskar att någon av dem får ett Nobelpris. Visst kan man ni för månen och tala till stjärnorna om fred på jorden. Men det hjälper inte. Jag lyfter blicken ändå och önskar en julklapp med frid - på jorden. Och. 

Jag önskar alla En god Jul! Eva