I går satt han där igen.
Mannen som alltid sitter på samma plats, på samma filt framför min närbutik
ICA. Jag frågade om det var kallt. Ja, svarade han och tittade ner i marken.
Samtidigt inne på ICA ser jag nyanlända familjer, som försiktigt ögnar igenom
varor i affären. De ser lite vilsna ut och väldigt ödmjuka. Jag utgår ifrån att
de är nyanlända flyktingar, som bor på campingen. De har alla sina berättelser,
som behöver berättas, tänker jag. Deras livsresa, berättelser om sin hemländer
och flykt borde synliggöras, tänker jag och köper två nygrillade kycklingben
till mannen, som sitter och fryser på sin filt. (Jag delar inte med mig för att
få applåder. Jag delar med mig för att det är kallt, för att…)
Den polska filmen om Papusza, som är
pseudonym för Bronislaxa Wajs född 1908, handlar om en romsk flicka, som lär
sig läsa och blir poet i vuxen ålder. Filmen är strålande vacker med svartvita
bilder, som tar andan ur en och miljön ser autentisk ut med sina melankoliska
vyer.
Papusza blir bortgift med en äldre man,
som är en duktig musiker. Vi får se delar av hans och hans medmusikers
musikaliska framgångar. Zigenarmusiken är rytmisk, eldig och medryckande med
stråk av melankoli.
När ridån går ner, d.v.s. när eftertexten har klingat av och lamporna
tänds i salongen är vi tillbaka i 2015 och vår verklighet, som i mångt och mycket liknar
innehållet i filmen. I dag bränner man ner tilltänkta boenden för flyktingar
och vissa fall också romerska läger. Man avvisar, förföljer, dödar och skickar hatbrev
meddelanden till olika grupper i samhället. Detta finns i filmen, som beskriver
tidigt 1900-tal och andra världskrigets jakt på människor – judar och romer.
Tanken slår mig att nya filmer i dag ofta
beskriver olika berättelser från förr, vilka sedan kommer i repris i media – från nutid. Varför upprepar sig historien om och om igen? Varför skjuter man
människor, som inte har samma färg, religion, kultur, som vi, du, ni har? I
filmen finns ett avsnitt där tyska nazister skjuter romer, som vore de villebråd.
Det är en film förstås. Men verkligheten är värre ändå.
De
romer vi får följa i filmen vill inte ha ett bofast liv. De vill resa, sätta
upp sina tält, höra träden sjunga i skogarna– i trygghet. De har en egen kultur
och tycker inte att barn ska lära sig att läsa, vilket Papusza gjorde. I slutet
av filmen blir hon utesluten, bortträngd från den romska gemenskapen på grund
av sina dikter. De säger att hon har förrått den romska kulturen och blottat
alla deras ”hemligheter”. Den polske poeten Jerzy Ficomski sökte skydd från
säkerhetspolisen hos romerna och levde med dem i två år. Han uppmuntrade
Papuszas diktskrivande, fick henne publicerad. Alltså är han enligt romerna
orsaken till hennes utanförskap i slutet av sitt liv. Hon hamnade på mentalsjukhus
och det blir ett tragiskt slut.
Jag avslutar detta inlägg med en av
Bronislawas dikter:
Jag kommer till er
Jag kommer inte till er för att ni skulle ge mig att
äta
Jag kommer på det att ni ska tro på mig
Jag kom inte till er för era pengars skull
Jag kommer på det att ni ska dela ut dem till varenda
en
Jag kommer till er från sönderrivna tält
vinden har slitit sönder dem och vattnet har tagit
dem.
Jag ber er alla, jag ber gamla
och småbarn, och vackra flickor
bygg hus silvriga som tälten
som står i skogen, vitkalkade av frost
Jag kom inte till er för era pengars skull
Jag kommer på det att ni ska vilja ta emot varenda en
på det att ni inte skapar natt
mitt på ljusa dagen.
Bronislawa Wajs, 1953
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar