Är det synd om människor som blir uppätna av kannibaler?

I går körde jag nerför den branta och kurviga backen vid Åre/Björnen. Aftonljuset strålade över träd och fjäll = ett fint foto. Det var livlig trafik i backen, vilket gjorde att jag inte tordes stanna och föreviga den vackra vyn. Köpte smågodis på ICA i stället.

     Vid lunchtid i dag, på väg hem var det duggregna och grått. Vi var två i bilen, alltså två personer, som hade koll på ev. älgar vid vägkanten. Jag har hört så många berättelser om viltolyckor; vill inte se klövar genom vindrutan tillhörande en flera-hundra-kilo-älgtjur.

     Inne på Rödön dyker två älgar upp från ingenstans, några meter från bilen. Jag hinner sänka hastigheten och står stilla med de spatserar över vägen. Älgtjuren stannar upp mitt på vägen, tittar mig i ögonen, som vill han säga ”tack”. Tack för att du stannade vid övergångsstället. Själv ser jag två vilda, mäktiga, stiliga djur. En skogens konung med en skogens drottning.

     Klart att det finns många jägare i Jämtland. Här är skogen full av djur. Och så finns det djuraktivister, som saboterar jakthorn. Djuraktivister som anser att djuren har samma rätt till liv som vi människor.

     Älgkött är det bästa köttet, enlig mina smaklökar; älgfärsbiff med kantarellsås är en höjdare. Men, att sitta i skogen och skjuta på en älg skulle vara stört omöjligt för mig. Antagligen skulle jag ramla rakt in i lingonriset av själva skottlossningen. Ja, det anses väl som hyckleri, dubbelmoral och alltså kan jag inte vara nedlåtande mot jakt. Tjuvjakt, jakt med åtel och dylikt är däremot helt fel. Osportsligt,

     Vargarna? Debatten om varg är snårig, till viss del fylld av stora, starka känslor, skrönor, myter och lögner. Om jag vore renägare och såg kalvar i käften på en varg, skulle jag förstås känna stor sorg, tycka synd om kalvar, vajor och mig själv.

     Vid sopstationen i Björnen efterlyses en svart norskkatt, som försvunnit. Som kattälskare ser jag katten vilse i skogen bland vargar, rävar och björnar. Stackars katt!

     Fråga är vem det är mest synd om. Katten som blir ett byte för en hungrig varg, räv eller björn eller ägaren. (Vargen, räven eller björnen skulle antagligen tycka synd om sig själva om de uthungrade gick miste om ett mellanmål.)

     Jag får väl säga som en liten kille sa i radion för många år sedan: ”det är synd om människor som blir uppätna av kannibaler. Fast det finns förstås inga kannibaler.”

     Det finns säkert ingen varg, räv eller björn i Björnen. Åtminstone inte vid de stigar katten trippar på. Förhoppningsvis kommer den svarta skogskatten tillbaka till husse/matte.

     Jag är glad för att jag inte behövde tycka synd om någon vid möte med älgarna, som var så coola i sin uppenbarelse. De djur som tillhör vår fauna tycker jag ska få finnas i våra skogar. Jakt ska vara laglig, ren och schysst.

                                 På återseende! Eva