Många
är vi som känner till skrikramsan: ”visa pattarna!” En skrikkör bestående av
hormonstinna tonåringar med drömmar och orden ekade för det mesta i
skolkorridorer, på skolgårdar. Inbillar jag mig.
Sexistiska, nedvärderande, fula omdömen om
kvinnor är allas ansvar att motarbeta. Alla män, som hör förnedrande ,
kränkande ord om kvinnor, kan lätt förändra attityder genom att ge raka,
tydliga signaler om vad som är rätt och fel. Och fördöma våld och våld- täkter.
I skolan, på jobbet, på bussen, i idrottsklubbar, vid middagsbord. Överallt och
alltid. Att kvinnor engagerar sig på
samma sätt är givet, eller hur?
I går kväll på Storsjöteatern i Östersund
såg jag ”Slå pattarna i taket” med bl.a. Bianca Kronlöf och Tiffany Kronlöf. De
har valt föreställningens rubrik utifrån den berömda ramsan ”visa pattarna”. De
är unga och har antagligen hög igenkänning från sin egen skoltid.
Feminism, antirasism, näthat, sex och
humor dominerade detta kulturevent med hjälp av skickliga musiker, som skapade
högt tempo och rytm.
En lång utredning av förhuden, ollon och
en jättelång bajskorv, som producerades på väg uppför berget Kilimanjaro, som
Bianca gestaltade med ett kroppsspråk, som visade på god kondition. Samtidigt
finns kritiken i undertexten: hur vi exploaterar våra turistmål, kämpar med att
vara värst i äventyr och påfrestande
semesteraktiviteter. (Det senare min egen slutsats, eftersom vi strävar så
starkt efter exotiska berättelser, snyggaste bilden på sociala medier.) Ja,
frispråkighetsfaktorn var hög. Hör lindades inte könsorden in i bomull, om man
så säger.
Nättroll = näthatare. En bild på Biancas
armhålshår resulterade i grovt sexuellt
näthat, anonymt, vilket Bianca skapade en egen tolkning av i en kombination av hår och feminism. Hår- och
feminismutredningen utifrån vikingarnas skägg och kroppshår blev ett bevis för
att vikingarna alltså var feminister. I den scenen var humorn på topp. Ett gott
skratt fick vi trots att jämförelsen var långsökt. Samtidigt visade inslaget
näthatarnas begränsade verklighetsuppfattning. (Hur Bianca sedan förklarade sin
håriga armhåla törs jag inte redogöra för i denna text.)
”Tur för dig att jag är en pk-tjej.” Denna
låt tolkar jag som det hårda mot det mjuka. Visst kan vi alla göra skillnad
bara genom att visa civilkurage. Alltid reagera mot rasism och alla former av
förtryck. Hur svårt kan det va?
Den frispråkiga föreställningen kan
möjligtvis ha chockat någon av den äldre publiken. Vad vet jag? (Trots att salongen
till största delen var fylld av yngre människor fanns en hel del medelålders
och äldre människor.) Jag gillar frispråkigheten, för att budskapet blir
tydligt. I en två timmar lång föreställning finns ingen tid att ”försköna” de
budskap som förmedlades.
”Alla feminister! Res er upp!” var en av
slutreplikerna. Och vi reste oss upp. För vi är ju alla feminister!?
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar