Svetlana är en blomma

Hej hopp i lingonskogen, som nu taggar ner inför vintern. Det blir en snöfattig vinter ser jag på rönnbären, som hänger i magra klasar. Eller är det tvärtom? Har varit i Västvaruhuset och frossat i vårlökar. Jag tar en näve utifrån de bilder som visas i löklådorna. Tulpaner är finast, men jag väljer bara en handfull, eftersom de ändå blir mat till rådjuren. Vänder en del av dem upp och ner, vilket ger en senare blomning, ungefär samtidigt då rådjuren får kids och är barnlediga, om man så säger.

     Ett stort antal lökar finns nu i fin jord på framsidan av huset. Små öar som blir en exklusiv toalett för alla snyggingar (=katter), som går omkring på gatan. När kallgraderna expanderar, när jorden fryser, fnyser katterna och söker nya toaletter. Känner mig ändå inte nöjd med antalet lökar. Det finns en baksida också, som måste lökberikas. Bara för att det är så underbart att se havet av vårblommor. Någon gång i slutet av maj, början av juni.

     I skördetider tänker jag på den ryska litteraturen och beskrivningar av svamp, bär och krus varvade med bär efter säsong, konserverade svampar, gurkor. Minns inte i vilka böcker jag läst om dessa ”konserveringsmetoder”, men kommer ihåg att det vattnades i munnen. Jag vet att man även i Finland använde/använder man ryska metoder för att fylla skafferiet med höstens rikedomar. Själv har jag lagt in västeråsgurka denna höst. Med en aning för mycket pepparrot i. Lite klös var det i gurkan, men uppskattades bara av mig.

       Svetlana Aleksijvitj har fått Nobelpriset i litteratur. Det känns bra. Det är rätt. Nu måste hon alltså bli ”fridlyst” i sitt land, Vitryssland. Jag har haft span på henne ett par år nu. Kommer ihåg ett fantastiskt intressant reportage av henne i tidningen ” Vi läser”, som har försvunnit. Surt. Ibland har jag tänkt att läsa en pristagares alla böcker, men har alltid misslyckats.

     Möjligen kan jag ha läst de flesta texterna av Wislawa Szymborska. Jag fann faktiskt en nytt litet dikthäfte av henne på Bokmässan. Men, hon skriver lyrik. Det är inte så tungt, tar inte lång tid att läsa. I dag tänker jag förstås att jag ska läsa alla Svetlanas böcker med ”Kriget har inget ansikte” som första bok. Människan. Den lilla människan och vad som finns kvar av själva essensen av en människa efter att ha sett/upplevt outhärdliga fasor, är vad Svetlana ”kokar samman” i sina intervjuer och berättelser. Aleksijevitj borde läsas av alla som dödat en människa, alla som mejar ner människor, som vore de råttor. Kanske skulle de lära sig något om konsekvenser. Av krig. Av föräldralösa barn. Av traumatisering. Av flyktingströmmar. Av ruiner.

      Svetlana kan skapa ett litet frö, en tanke på människans plats på jorden och varför vi finns. En vårlök behöver vissa förutsättningar för att gro, blomma. Svetlana är en blomma, som inte alltid har fått sina förutsättningar tillgodosedda, men har ändå lyckats skapa stor och viktig litteratur.

                                         På återseende! Eva