1959
var min dröm att få åka omkring på isen som en skridskoprinsessa klädd i en röd
dräkt med vitt ludd kring ärmar och hals. I strålkastarljuset på ishockeybanan.
Det var alltid en tanke, som var helt omöjlig att förverkliga. Däremot fanns
tanken på dräkten levande, men det blev inget av den drömmen heller. Undrar vad
Anton Lundin Pettersson i Trollhättan hade för drömmar.
Nu kan han inte drömma längre och heller
inte läsa de positiva kommentarerna, som rasister hyllar honom med. Han såg
glad glad ut, läser man i media, och hans utstyrsel verkar ha varit noga
genomtänkt. Kände han sig som en hjälte? Var det hans stora, enda och sista
entré? Var hans dröm att utöva hjältemod? I så fall kan man undra var hans
tankar kom ifrån och hur många enstöriga, snedvridna unga människor, som hyser
samma tankar. (Självklart kommer Anton att analyseras och kommenteras av
experter i media.) Och sedan är allt som vanligt – igen. Eller?
Hanna Fahl försöker att lägga sitt pussel
i krönikan Kampen om
historiebeskrivningen börjar med en gång i Dagens Nyheter den 24 oktober.
Hanna vill att alla berättelser, rykten, rasistiska kommentarer och lögner, som
morden i Trollhättan skapar, måste beaktas i ett längre perspektiv. Hon ser
också tillbaka i tiden då liknande dåd har förekommit.
Mina tankar hamnar i ett annat mord, för
några år sedan, av en ung människa och polisens kommentar har etsat sig fast i
mig: det liknar brutala tv-spel. Är det så att vuxenvärlden har kommit alltför
långt ifrån ungdomars tankar, sysselsättningar? Vi har ingen aning om vad som
rör i huvudet på en ung människa, som sitter klistrad vid datorn, filmen,
internet.
Vi vet inte hur olika drömmar kan vara
förrän det är för sent.
Under Hannas krönika finns Rocky, som
vaknade med två tjejer i sängen och önskar att han haft en selfie-pinne denna morgon.
Men, som vanligt kommer han till sans. Han formulerar alla besvär, bekymmer,
svårigheter med t.ex. 20 tjejer i sängen. (Tänk bara på frukosten – finns det
bröd? Kommer nån att göra en skidbacke av osten?) Dessutom var de två tjejerna
hans kompisar, som låst sig ute.
Rocky
gör en glad. Han besinnar sig. Han visar förnuft och går från stöddig macho
till en softish. Så ser jag på Rocky. Synd att inte alla kan besinna sig som
Rocky. Han äger sitt förstånd och han har livserfarenhet. Kanhända har han också
suttit mycket på sin kammare, men jag tror att han har läst annat än korta
kommentarer på internet och också haft kloka människor omkring sig. Som talar.
Som kan skilja på gott och ont. Kanske kan han lite historia. Om flyktingströmmar,
om empati och solidaritet. En gång i tiden. Kan hända såg Anton sig själv som
en dagsstripp. Som en seriefigur?
Jag går omkring och möter flyktingar på
gator, på bussen, på ICA. I min fantasi tycker jag mig se deras tvivel, rädsla
och sorg. Kanske tänker de att jag är en rasist, en främlingsfientlig otäcking?
Undrar hur deras drömmar ser ut. Nu är de borta från kriget, bomber och
Medelhavet. Det är självklart att de också ska kunna känna sig trygga. Det är
en skam att svenska tidningar, media ska behöva visa eldhärjade hus, som var
ämnade för flyktingar, och mord. Det är en skam att inte flyktingar ska kunna
förverkliga några av sina drömmar. Utan att vara rädda. Jag önskar att någon av
de nyanlända kanske någon gång får göra sina piruetter på isen under strålkastare.
De som hyllar morden i Trollhättan saknar förnuft. De är mer som skadeinsekter.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar