ORD (en dikt)

hallonstad och silvergräs, azurblå skugga

dikten sjunger av violstråle i månens

barmhärtiga ljus

ord  ord  ord

dikten lever ett eget liv

högvatten i solna

ord på ord

som vedträd staplade i en konstfull stapel

lutad mot en vinter i paradiset

alla dessa ord

pumpar  pustar likt blodstinna vener

i överfriska ådror

ord trädda på smultrongräs i en rad

på parad  i giv akt

som om änglarna valde

bakdörren  nödutgången

                i stället för

ord fladdrar i gråstirriga ögon

så svåra att fånga  forma

så lätta att lämna  lämpa över på

någon annan

ord i en penningpåse

stilla  slutna  stumma

när orden tystnat förstod hon:

stjärnornas ljus var för länge sedan

död materia

ljuset i sig är sig själv nog

                                           På återseende Eva