måndag 28 september 2015

Böcker, babbel, Babel = Bokmässa

Visst är det något alldeles speciellt med Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med två bokälskare traskade vi omkring på ”golvet” i mässhallen och lördagens publikhav var enormt. Vi kryssade mellan montrar till utvalda författarintervjuer och mässans tema var yttrandefriheten.
     Vid Göteborgs universitets monter berättades det om censuren i pressen under andra världskriget och små intressanta fakta blandades med entoniga röster, som gjorde framträdandet väldigt tråkigt. Tyvärr. Cecilia Uddén, utlandskorrespondent, berättade om sitt arbete i Egypten. Intressanta iakttagelser om hur det är att vara kvinna i krisdrabbade områden tonade bitvis bort i bruset från montern bredvid. Det verkade som om mikrofonljudet, mitt emot, höjdes allt eftersom, vilket suddade ut Uddén ord. Själva kärnan, yttrandefriheten, försvann i bruset och intervjuarens frågor satte krokben för temat.
     Att gå omkring på mässgolvet kräver disciplin, vilket vi hade, men visst babblas det en hel del i montrarna, då bokförlagen marknadsför sig.
     Tidigare år har jag varit på seminarium, d.v.s. suttit i stora salar med bekväma stolar och lyssnat på intervjuer, forskning o.s.v. Det är bara föredragshållarna som hörs. Det var vilsamt och helt underbart. Dessutom en tröst för en svensklärare, som sök åt sig av uppmaningar, exempel på litteraturens vikt bland barn och ungdomar. Nästa besök på Bokmässan ska innehålla seminarier. Helt klart! Synd att det faktiskt är ganska dyrt.
     Vi lyssnade på Karolina Ramqvist, som också fick årets PO Enqvist-pris. Hennes senaste bok, en fortsättning av Flickvännen, Den vita staden, blir en signerad julklapp. Jag Guillous bok, Blå stjärnan, är också signerad, men blir ingen julklapp. Ett par presenterade sin bok om sina två senaste katter. Och katter är aldrig fel. Deras ömsinta berättelse om Rosa och Liksom, katterna heter så, varvades med fina kattdikter.
     På övre planet stod jag plötsligt öga mot öga med Reinfeldt och min mobilkamera fångade en leende f.d. statsminister. Bakom honom fanns en liten ö med stolar och vi siktade in oss på Karin Johannesson och hennes bok Den sårade divan. I tron att människor skulle stiga upp efter den pågående programpunkten, var vi beredda att kasta oss över första tomma stol. Tji fick vi. De allra flesta satt kvar och det var djungels lag. Jag trängde mig till en plats. Johannessons inlägg var ett av de bättre. Personligen kan jag tycka att dessa ”samtal” skulle bli bättre utan någon som ställer frågor. Författaren klarar sig så mycket bättre utan. Det gjorde Maja Hagerman, som ensam stod på en scen och berättade om sin bok Rasbiologin i Lappland.
     Det är uppfriskande att besöka Bokmässan och plötsligt stå bredvid en författare, som man bara läst eller sett på TV. Klart att det är kommers och kulorna rullar. Att prata om bokdöden är svårt att förstå, när man ser alla intresserade och engagerade människor, som girigt söker sig till montrar. En stilla stund bland barnlitteraturen var som att gå på fest. Naturligtvis blev det ett
par julklappar på den avdelningen.
     Vad gör författarna efter avslutad bokmässodag och signering. Ja, jag vet inte, men de går väl på restaurang och barer. Om detta läste jag en artikel i AB på flyget hem i går eftermiddag. Alex Schulman skriver under rubriken Bokmässan – en studie i det mänskliga psyket om de ordnade, städade, charmiga, trevliga författarna i vimlet. ”Det här är toppen av mänsklig förfining. Den kulturella eliten är här. De är rena i intellektet, och städade och kloka. De ler vänligt mot världen, de visar upp sig och alla vill titta.” På kvällen studerar Alex kulturarbetarna på Park Hotel på Avenyn och beskriver stället som ett ”slagfält”. Det stinker av diverse odörer och många av dessa kulturarbetare/författare är så fulla att de ramlar runt kring väggarna, några bråkar. En blygsam författare uppför sig som ett ”svin” och otroheten ”dallrar i luften”.
     Jo, jo. So it goes. Det påminner mig om ett foto på EU Parlamentet i Bryssel en gång för länge sedan – en proper fasad med en gräsligt sunkig baksida. Och jag vill absolut inte veta vilka de var i baren, på Avenyn. Det skulle vara som att avslöja Bamse som en gangster.
     Babel i går kväll var de absolut bästa intervjuerna med Jessika Gedin på Bokmässan. Bra frågor, intressanta författare och man hörde varje ord. Men, det är ju såklart TV.

                                 På återseende! EvaVisst är det något alldeles speciellt med Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med två bokälskare traskade vi omkring på ”golvet” i mässhallen och lördagens publikhav var enormt. Vi kryssade mellan montrar till utvalda författarintervjuer och mässans tema var yttrandefriheten.
     Vid Göteborgs universitets monter berättades det om censuren i pressen under andra världskriget och små intressanta fakta blandades med entoniga röster, som gjorde framträdandet väldigt tråkigt. Tyvärr. Cecilia Uddén, utlandskorrespondent, berättade om sitt arbete i Egypten. Intressanta iakttagelser om hur det är att vara kvinna i krisdrabbade områden tonade bitvis bort i bruset från montern bredvid. Det verkade som om mikrofonljudet, mitt emot, höjdes allt eftersom, vilket suddade ut Uddén ord. Själva kärnan, yttrandefriheten, försvann i bruset och intervjuarens frågor satte krokben för temat.
     Att gå omkring på mässgolvet kräver disciplin, vilket vi hade, men visst babblas det en hel del i montrarna, då bokförlagen marknadsför sig.
     Tidigare år har jag varit på seminarium, d.v.s. suttit i stora salar med bekväma stolar och lyssnat på intervjuer, forskning o.s.v. Det är bara föredragshållarna som hörs. Det var vilsamt och helt underbart. Dessutom en tröst för en svensklärare, som sök åt sig av uppmaningar, exempel på litteraturens vikt bland barn och ungdomar. Nästa besök på Bokmässan ska innehålla seminarier. Helt klart! Synd att det faktiskt är ganska dyrt.
     Vi lyssnade på Karolina Ramqvist, som också fick årets PO Enqvist-pris. Hennes senaste bok, en fortsättning av Flickvännen, Den vita staden, blir en signerad julklapp. Jag Guillous bok, Blå stjärnan, är också signerad, men blir ingen julklapp. Ett par presenterade sin bok om sina två senaste katter. Och katter är aldrig fel. Deras ömsinta berättelse om Rosa och Liksom, katterna heter så, varvades med fina kattdikter.
     På övre planet stod jag plötsligt öga mot öga med Reinfeldt och min mobilkamera fångade en leende f.d. statsminister. Bakom honom fanns en liten ö med stolar och vi siktade in oss på Karin Johannesson och hennes bok Den sårade divan. I tron att människor skulle stiga upp efter den pågående programpunkten, var vi beredda att kasta oss över första tomma stol. Tji fick vi. De allra flesta satt kvar och det var djungels lag. Jag trängde mig till en plats. Johannessons inlägg var ett av de bättre. Personligen kan jag tycka att dessa ”samtal” skulle bli bättre utan någon som ställer frågor. Författaren klarar sig så mycket bättre utan. Det gjorde Maja Hagerman, som ensam stod på en scen och berättade om sin bok Rasbiologin i Lappland.
     Det är uppfriskande att besöka Bokmässan och plötsligt stå bredvid en författare, som man bara läst eller sett på TV. Klart att det är kommers och kulorna rullar. Att prata om bokdöden är svårt att förstå, när man ser alla intresserade och engagerade människor, som girigt söker sig till montrar. En stilla stund bland barnlitteraturen var som att gå på fest. Naturligtvis blev det ett
par julklappar på den avdelningen.
     Vad gör författarna efter avslutad bokmässodag och signering. Ja, jag vet inte, men de går väl på restaurang och barer. Om detta läste jag en artikel i AB på flyget hem i går eftermiddag. Alex Schulman skriver under rubriken Bokmässan – en studie i det mänskliga psyket om de ordnade, städade, charmiga, trevliga författarna i vimlet. ”Det här är toppen av mänsklig förfining. Den kulturella eliten är här. De är rena i intellektet, och städade och kloka. De ler vänligt mot världen, de visar upp sig och alla vill titta.” På kvällen studerar Alex kulturarbetarna på Park Hotel på Avenyn och beskriver stället som ett ”slagfält”. Det stinker av diverse odörer och många av dessa kulturarbetare/författare är så fulla att de ramlar runt kring väggarna, några bråkar. En blygsam författare uppför sig som ett ”svin” och otroheten ”dallrar i luften”.
     Jo, jo. So it goes. Det påminner mig om ett foto på EU Parlamentet i Bryssel en gång för länge sedan – en proper fasad med en gräsligt sunkig baksida. Och jag vill absolut inte veta vilka de var i baren, på Avenyn. Det skulle vara som att avslöja Bamse som en gangster.
     Babel i går kväll var de absolut bästa intervjuerna med Jessika Gedin på Bokmässan. Bra frågor, intressanta författare och man hörde varje ord. Men, det är ju såklart TV.
                                 På återseende! Eva      

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar