PAPUSZA

I går satt han där igen. Mannen som alltid sitter på samma plats, på samma filt framför min närbutik ICA. Jag frågade om det var kallt. Ja, svarade han och tittade ner i marken. Samtidigt inne på ICA ser jag nyanlända familjer, som försiktigt ögnar igenom varor i affären. De ser lite vilsna ut och väldigt ödmjuka. Jag utgår ifrån att de är nyanlända flyktingar, som bor på campingen. De har alla sina berättelser, som behöver berättas, tänker jag. Deras livsresa, berättelser om sin hemländer och flykt borde synliggöras, tänker jag och köper två nygrillade kycklingben till mannen, som sitter och fryser på sin filt. (Jag delar inte med mig för att få applåder. Jag delar med mig för att det är kallt, för att…)

     Den polska filmen om Papusza, som är pseudonym för Bronislaxa Wajs född 1908, handlar om en romsk flicka, som lär sig läsa och blir poet i vuxen ålder. Filmen är strålande vacker med svartvita bilder, som tar andan ur en och miljön ser autentisk ut med sina melankoliska vyer.

     Papusza blir bortgift med en äldre man, som är en duktig musiker. Vi får se delar av hans och hans medmusikers musikaliska framgångar. Zigenarmusiken är rytmisk, eldig och medryckande med stråk av melankoli.

     När ridån går ner, d.v.s.  när eftertexten har klingat av och lamporna tänds i salongen är vi tillbaka i 2015 och vår verklighet, som i mångt och mycket liknar innehållet i filmen. I dag bränner man ner tilltänkta boenden för flyktingar och vissa fall också romerska läger. Man avvisar, förföljer, dödar och skickar hatbrev meddelanden till olika grupper i samhället. Detta finns i filmen, som beskriver tidigt 1900-tal och andra världskrigets jakt på människor – judar och romer.

     Tanken slår mig att nya filmer i dag ofta beskriver olika berättelser från förr, vilka sedan kommer i repris i media – från nutid. Varför upprepar sig historien om och om igen? Varför skjuter man människor, som inte har samma färg, religion, kultur, som vi, du, ni har? I filmen finns ett avsnitt där tyska nazister skjuter romer, som vore de villebråd. Det är en film förstås. Men verkligheten är värre ändå.

     De romer vi får följa i filmen vill inte ha ett bofast liv. De vill resa, sätta upp sina tält, höra träden sjunga i skogarna– i trygghet. De har en egen kultur och tycker inte att barn ska lära sig att läsa, vilket Papusza gjorde. I slutet av filmen blir hon utesluten, bortträngd från den romska gemenskapen på grund av sina dikter. De säger att hon har förrått den romska kulturen och blottat alla deras ”hemligheter”. Den polske poeten Jerzy Ficomski sökte skydd från säkerhetspolisen hos romerna och levde med dem i två år. Han uppmuntrade Papuszas diktskrivande, fick henne publicerad. Alltså är han enligt romerna orsaken till hennes utanförskap i slutet av sitt liv. Hon hamnade på mentalsjukhus och det blir ett tragiskt slut.

     Jag avslutar detta inlägg med en av Bronislawas dikter:

Jag kommer till er

Jag kommer inte till er för att ni skulle ge mig att äta

Jag kommer på det att ni ska tro på mig

Jag kom inte till er för era pengars skull

Jag kommer på det att ni ska dela ut dem till varenda en

 

Jag kommer till er från sönderrivna tält

vinden har slitit sönder dem och vattnet har tagit dem.

Jag ber er alla, jag ber gamla

och småbarn, och vackra flickor

bygg hus silvriga som tälten

som står i skogen, vitkalkade av frost

Jag kom inte till er för era pengars skull

Jag kommer på det att ni ska vilja ta emot varenda en

på det att ni inte skapar natt

mitt på ljusa dagen.

                                           Bronislawa Wajs, 1953

                                                                                       På återseende! Eva

   

Hjältemodiga tankar med eller utan förnuft

1959 var min dröm att få åka omkring på isen som en skridskoprinsessa klädd i en röd dräkt med vitt ludd kring ärmar och hals. I strålkastarljuset på ishockeybanan. Det var alltid en tanke, som var helt omöjlig att förverkliga. Däremot fanns tanken på dräkten levande, men det blev inget av den drömmen heller. Undrar vad Anton Lundin Pettersson i Trollhättan hade för drömmar.

     Nu kan han inte drömma längre och heller inte läsa de positiva kommentarerna, som rasister hyllar honom med. Han såg glad glad ut, läser man i media, och hans utstyrsel verkar ha varit noga genomtänkt. Kände han sig som en hjälte? Var det hans stora, enda och sista entré? Var hans dröm att utöva hjältemod? I så fall kan man undra var hans tankar kom ifrån och hur många enstöriga, snedvridna unga människor, som hyser samma tankar. (Självklart kommer Anton att analyseras och kommenteras av experter i media.) Och sedan är allt som vanligt – igen. Eller?

     Hanna Fahl försöker att lägga sitt pussel i krönikan Kampen om historiebeskrivningen börjar med en gång i Dagens Nyheter den 24 oktober. Hanna vill att alla berättelser, rykten, rasistiska kommentarer och lögner, som morden i Trollhättan skapar, måste beaktas i ett längre perspektiv. Hon ser också tillbaka i tiden då liknande dåd har förekommit.

     Mina tankar hamnar i ett annat mord, för några år sedan, av en ung människa och polisens kommentar har etsat sig fast i mig: det liknar brutala tv-spel. Är det så att vuxenvärlden har kommit alltför långt ifrån ungdomars tankar, sysselsättningar? Vi har ingen aning om vad som rör i huvudet på en ung människa, som sitter klistrad vid datorn, filmen, internet.

     Vi vet inte hur olika drömmar kan vara förrän det är för sent.

     Under Hannas krönika finns Rocky, som vaknade med två tjejer i sängen och önskar att han haft en selfie-pinne denna morgon. Men, som vanligt kommer han till sans. Han formulerar alla besvär, bekymmer, svårigheter med t.ex. 20 tjejer i sängen. (Tänk bara på frukosten – finns det bröd? Kommer nån att göra en skidbacke av osten?) Dessutom var de två tjejerna hans kompisar, som låst sig ute.           

     Rocky gör en glad. Han besinnar sig. Han visar förnuft och går från stöddig macho till en softish. Så ser jag på Rocky. Synd att inte alla kan besinna sig som Rocky. Han äger sitt förstånd och han har livserfarenhet. Kanhända har han också suttit mycket på sin kammare, men jag tror att han har läst annat än korta kommentarer på internet och också haft kloka människor omkring sig. Som talar. Som kan skilja på gott och ont. Kanske kan han lite historia. Om flyktingströmmar, om empati och solidaritet. En gång i tiden. Kan hända såg Anton sig själv som en dagsstripp. Som en seriefigur?

     Jag går omkring och möter flyktingar på gator, på bussen, på ICA. I min fantasi tycker jag mig se deras tvivel, rädsla och sorg. Kanske tänker de att jag är en rasist, en främlingsfientlig otäcking? Undrar hur deras drömmar ser ut. Nu är de borta från kriget, bomber och Medelhavet. Det är självklart att de också ska kunna känna sig trygga. Det är en skam att svenska tidningar, media ska behöva visa eldhärjade hus, som var ämnade för flyktingar, och mord. Det är en skam att inte flyktingar ska kunna förverkliga några av sina drömmar. Utan att vara rädda. Jag önskar att någon av de nyanlända kanske någon gång får göra sina piruetter på isen under strålkastare.

     De som hyllar morden i Trollhättan saknar förnuft. De är mer som skadeinsekter.

                                På återseende! Eva

   

     

Hjälp - dig själv!

Om man börjar med ordet ”hjälp” vill man gärna sätta ut utropstecken efter och ev. använda versaler för att få mer klös i ordet, så att det hörs helt enkelt. HJÄLP! Det skriker man antagligen om man plurrar i en vak, blir angripen på öppen gata, trasslar in sig i cykelkedjan. I värsta fall blir man så paralyserad att man inte får fram ett ord.

     Alla dessa själv-hjälp-böcker har jag inte läst. Borde säkert läsa några, eftersom jag kan vara lite neggo så där till vardags. Däremot kan jag bläddra i Di Weekend, som jag inte egentligen förstår hur den hamnar i vår brevlåda. Hur som helst kan jag bläddra igenom de eleganta blanka sidorna med proffsiga foton, knivskarpa som grafiken i dataspel. (O.k. jag har på min höjt gluttat på 10 spel i hela mitt liv. Så.) Det är fascinerande annonser som visar en lyx, som jag inte trodde var möjlig i Sverige. Möjligen i Saudiarabien? Det kan vara villor, lägenheter till salu med fantasifulla priser, klockor och diverse lyx. Det är väl så att vissa varor blir mer attraktiva än andra, alltså ju högre pris, desto större efterfrågan. För de välbärgade.

     Just detta nummer av Dagens Industri Weekend, den 16 oktober, innehåller reklam för IKEA och mer dämpad lyxreklam. I tidningen intervjuas ofta framgångsrika människor, som beskriver vägen mot just framgång. I artikeln ”Att skapa en världsmästare” beskriver Kjell Enhager sin insikt i att god hälsa är viktigt för företagandet. Enhager är ledarskapsutvecklare och coachar både elitidrottare och företag.

     I olika tidningar, som dimper ner i brevlådan, har jag läst mycket om just ledarskap och också jämfört med mina kunskaper om dagens arbetsmarknad. Då tänker jag framför allt på callcenterföretag, privata vårdinrättningar o.d. i vilka de anställda många gånger är helt i händerna på arbetsgivare, som behandlar anställda som hamnsjåare på 30-talet. Dåliga avtal, villkor, lön och scheman skapar ingen god hälsa. Tvärtom.

     Enhager har jobbat med svenska damlandslaget i golf 1990 och ”De blev bäst i världen på tre år.”  Hur gick det till? Jo, de började fundera på vad de kunde göra annorlunda. ”De hade börjat arbeta med känslor och tankar.” Denna tanke lägger jag på Charlotte Kalla, som, vad jag kan förstå, har haft en ”tankedoktor” till hjälp, vilket också resulterade i goda resultat.

     Ledarskap, som Enhager beskriver ska grunda sig på lyhördhet, empati och tydliga ramar. Det är viktigt att må bra och kunna utvärdera sina egna brister och styrkor. De företag, som har lyckat med gott ledarskap, är enligt Enhager t.ex. SEB, H&M, Ericsson.

     Riktigt framgångsrika företag finns det förstås. Annika Falkengren, vd för SEB, är en vinnare och tjänar pengar, mycket pengar, på t.ex. bolån. Karl-Johan Persson, vd för H&M, är en vinnare och är exempel på goda ledare enligt Enhager. Klart är att de tjänar enormt mycket pengar och enligt tesen i artikeln torde de vara empatiska, lyhörda och hålla sin personal vid gott mod.

     Bra ledare är bra. Frågan är ändå vad man lägger in i ordet bra. Undrar just hur positiva och glada barnarbetarna är i de länder som H&M tillverkar sina kläder. Med billig arbetskraft kan vd:ar tjäna hur mycket som helst.

     Undersköterskor skulle också behöva må bra. Få ta del av positiva omdömen, bli sedda och lyssnade på, eller hur? Det kanske de blir. Jag vet inte mycket om deras goda ledare. Men, jag skulle tro att en lön, som det går att försörja sig på, skulle höja statusen på deras allmäntillstånd en bra bit.

     Kjell Enhager är också en vinnare som coach och ledarskapsutvecklare. Att anlita honom kostar 55.000 kronor för en dag.

     Ja, man lär sig en del av att läsa olika tidningar. Kanske kan en själv-hjälp-bok lära oss att vara nöjda med vad vi har. Och, inte gnälla så mycket över ordningen i världen. Själv måste jag ständigt läsa och ta del av skuggsidan för att må bra. Och reagera på orättvisor i litet format. Hjälp! I kväll ska jag bara tänka positiva tankar. Men, vi vet ju hur det gick med det positiva tänkandet!

                                 På återseende! Eva