8 mars

I dag är det den s.k. kvinnodagen. Innebär det en dag då mannen stryker, plockar ur diskmaskinen, bara för att? Nej, det är mer än så och det är en lång historia, som kan kokas ner i en spalt fylld av procenttal om olika löner, våld, styrelser, ideal…

     I morgon är det en ny dag och man kan säga att patriarkatet ”äger” den 9 mars – också. Men, diskussionerna kommer att bestå. Inte bara i vårt avlånga land utan även lite överallt på vår jord.

     Hur som helst är denna dag lite speciell för mig. En dag fylld av olika aktiviteter och engagemang. I dåtiden. Nu läser jag artiklar med unga människors nya ord och äldre kvinnors insikter.

     I statistiken nämns kvinnors underrepresentation i styrelser. Det är ren fakta, som presenteras och det ser inte bra ut. Det får mig att tänka på t.ex. undersköterskors löner, som det inte går att leva på. (Vilket antagligen är inbegripet i lönestatistiken och skillnaden mellan män och kvinnors löner). Trots det tänker jag på en man från Sydafrika, som yttrade följande: ”du ska inte tro på allt som skrivs om Sydafrika och apartheid. Svarta barn är visst välkomna till våra skolor.” Vad han inte sa var att det kostade en hel del pengar för att dessa barn fick tillgång till skolor. Det var alltså ett uttalande på den tiden då Sydafrika dominerades av just – apartheid.

     Visst är jämförelsen med styrelser och undersköterskor långsökt? Kan tänkas. Men, allting hör ihop. Om man tänker efter.

     Mars är en fin månad, som vanligtvis ståtar med både sol och snö. I stället regnar det och gräsmattor blottas och Storsjöns is flyter bort. Ingen skid- eller skridskoåkning, inga solreflexer i snön, Varje dag visas vårtecken på tv, i tidningar: en fästing har hakat fast i en hund, fåglar återvänder för tidigt, en fjäril uppenbarar sig. Och snart kommer rådjuren i parad och äter upp alla tulpanknopparna.

     Hur ska det bli? Med påsken? När man vill åka skidor i Ullådalen. Jag tror. Hoppas. Att påsken inte sviker. Det blir en tur på skidor. (Med en nässelfjäril, som sveper förbi. Som ett tecken, en bekräftelse på att vintern är förbi).

     Det gäller att förhålla sig. Välja förhållningssätt helt enkelt. Att acceptera tillstånden den 8 mars och gå vidare. Eller?

     Vintern har blivit kortare, blötare och det är vi alla mer eller mindre delaktiga i. Samtidigt finns tillräcklig kunskap om hur vi ska förbättra vår miljö och – förbättra statistiken och ojämlikheten.

     Något jag vet med 100% säkerhet denna dag är att jag aldrig kommer att åka Vasaloppet.

                                            På återseende! Eva

      

Att vara eller inte vara halvnaken och översexualiserad?

Någon gång i mitten av 80-talet kom jag in i ett klassrum och killarna hade satt upp en affisch med Samatha Fox – topless. Jag tog ner affischen och vecklade snyggt ihop den. ”Vad fan gör du? Ah, ha, du är bara avundsjuk”, sa de skadeglatt. De var verkligen chockade över att jag tog ner affischen, eftersom de inte förstod varför. Nästa lektion satte de upp den igen och jag tog ner den. Så höll vi på tills en vuxen man gjorde slut på konflikten. Och Samatha sattes väl upp på ett nytt, mer säkert ställe.

     Det har gått några år sedan dess och det är sällan man numera ser nakna, halvnakna kvinnor i verkstäder eller i andra rum. Det finns alltså en ny medvetenhet, åtminstone vad gäller ”det offentliga rummets” utsmyckning.   

     På radion i dag hörde jag Anna Nilsson berätta att hon hade målat nya kvinnor till ett spel; hon hade helt enkelt satt mer kläder på kvinnorna och diskuterat sexism i spelvärlden. Responsen kom raskt: ”du har inte rätt att kritisera innehållet i spelen” o.s.v. Mannen äger ordet? (Citatet är antagligen inte korrekt återgivet, men innehållet är detsamma).

     Själv behärskar jag inte spelvärlden, men har sett en del av ”rollbesättningen”: kvinnor med skinkor stora som basketbollar med en tråd emellan och framsidan, d.v.s. tuttarna, som två jättestora vattenmeloner tillsammans med en midja, storlek 40 centimeter, typ. Jaha, är det en dröm som förverkligas med dessa groteska proportioner?

     Vad är det som förstärks hos männen, vilken kroppsdel från hjärna till fotknölar är groteska. Musklerna? Ja, vad annars? Som framträder under en stor  mängd kläder. Så att de inte fryser?

     Tänker mig att kvinnan med jättestor bak och dito bröst måste ha det svårt att stå upprätt. Å andra sidan kommer hon inte att slå ut några tänder om hon ramlar framlänges, då tuttarna verkar som stötdämpare. Och det blir antagligen en studsreaktion om hon duttar i marken med basketbollar där bak. 

     När kvinnor ifrågasätter sexism i största allmänhet och i spelvärlden i synnerhet mobiliseras motståndet med ord, som ryter, ylar omkring utan rim och reson. De som ändå försöker sig på en tes i sin argumentation talar om att det är dålig konst, när en kvinna målar kläder på spelvärlden kvinnogestalter.

     Om män reagerade vid varje sexistiskt uttalande, varje sexskämt och kvinnofientliga kommentarer, skulle de säkert bli utsatta för hån eller dylikt men i förlängningen skulle det ge resultat. I en mer människovärdig och jämställd tillvaro. Vill jag tro.

     De kvinnor som pumpar upp sina läppar, bröst och bakdel funderar jag över. Det måste vara tungt att bära inte bara sin egen kropp utan därtill flera ryggsäckar med onaturligt innehåll. Det gör ont i hela kroppen bara att tänka på den extra packningen.  

     Nej, jag var inte avundsjuk på Samatha Fox och i dag är ungdomar mer medvetna och kan kritisera onaturligt formade kroppsdelar. Däremot hör jag tjejer som reagerar på ojämställdhet i skolan, på jobbet, i samtalet ….

                                                    På återseende! Eva

    

Wir måsten die världen rädden

 Stadsministrar, presidenter och alla sorters statsmän träffar varandra med jämna mellanrum. Hen står, sitter sida vid sida och vi ser läpparnas rörelser på tv, men hör oftast en kommentar i bakgrunden; alltså en röst, som sammanfattar innehållet i hens möte.

     Trots att de allra flesta statsmän/kvinnor behärskar engelskan funderar jag ändå över bilderna från statshuvud i samtal, som tycks vara harmoniska, samstämda och väldigt avspända.

     När jag såg korta klipp på Nyheterna med  Stefan Löfvén och Angela Merkel undrade jag vilket språk de talade. Tyska? ”Wir måsten die världen rädden!” Eller ”we must samarbeiten so att Greece shark the läge in Europé.”

     Vad finns det för grund att tänka sådana tankar? Har jag fördomar? Tja. En anledning kan vara att jag en gång hörde Mona Sahlin tala engelska. Och vad har hon med Löfvén att göra? En bra fråga. Här har vi en kristallklar fördom.

     Löfvén har en gedigen arbetslivserfarenhet och jag tror att både han och Merkel kan följa varandra i språket, vilket de nu använder tillsammans. Så är det.

     Jag undra ändå om alla s.k. nyckelpersoner, som t.ex. EU-parlamentariker förstår all information i EU-parlamentet. Vad jag har förstått är det många svenskar som tackar nej till simultantolkning. De anser sig behärska engelskan, men ibland borde de åtminstone låta det egna språket, svenskan, få simultantolkning. Svenskan är ett fint språk, som är väl värt att bjuda på. Och. Sammanhanget i en framställning blir säkert ”tjusigare”, bättre disponerad än när någon skriver sitt tal med svensk-engelska ordboken framför sig – mest hela tiden.

     Då talar jag inte om vardagsfraser, konversation, som: don´t you feel again me? My watch is going after. Nej, då handlar det mer om riktigt svåra ord som:

Anomali, impertinent, kuressera, extemporera, abrovink och – pluttifikation.

     För några dagar sedan hörde jag en ung tjej läsa en dikt på ryska. Så vackert! Vilket vackert språk! Själv kan jag vara några få ord på ryska men hör ändå diktens innehåll. På mitt sätt. För övrigt hörde jag en iransk poet för länge sedan läsa lyrik på Bokmässan. Förstod inte ett ord. Men, blev rörd till tårar. Något som de som satt närmast tyckte att jag borde göra något åt – mina irrelevanta känsloyttringar. Varför då?

     Stefan Löfvén i Ukraina torde säga något i stil med: tjena tavarish – ya ne panimayu! Tysche je!

                                   På återseende! Eva      

Konsten och döden

Konst i lika former har alltid provocerat: impressionisterna, futuristerna och de flesta –ister har chockerat världen då det begav sig. Nu är det andra –ister, som styr världen. Dessa –ister tillför inget gott över huvud taget. Att de skulle sägas vara provocerande är ett alldeles för vagt, svagt uttryck. De är enbart skrämmande.

     När konst, som visade Mona Lisa med mustasch, en pissoar och målningar, som fångade ögonblicket blev det rama skri. Detta är INTE konst!  Skrev man i tidningar i början av 1900-talet.

     Elvis Presleys vickande höftar innefattade alltför stor sex appeal och det var oanständigt. Vi ungar bytte filmstjärnebilder och några år upp i åldrarna kunde vi se Elvis på film. Min kusin hade skivorna: Elvis, Bill Haley gungade i vardagsrummet.  Föräldrar förfasade sig över oljudet, så klart. Ja, sedan kom Beatles med långhåre och det blev en dekadens utan motstycke. Tyckte man. Vad skulle det bli av ungdomen?

     Klart att konsten har skakat om, väckt känslor, utmanat och skapat både glädje och avsky, allt efter tycke och smak. Man älskar eller t.o.m. hatar. Känslorna är personliga, icke-sanna. Det är tankar, känsloyttryck, som lätt kan blåsas bort likt såpbubblor i vinden.

     Konsten, yttrandefriheten och döden ingår i Lena Anderssons artikel Den nödvändiga onödigheten i Dagens Nyheter den 21 februari. I artikeln diskuterar Andersson ”proportionerna” mellan ett konstverk, inskränkningen av yttrandefriheten, heligheten och dödandet: ”Bristen på proportionalitet i de återkommande dåden mot konstnärer är i sanning uppseendeväckande. Den ene ritar en teckning, den andre skjuter ihjäl. Att i den ekvationen klandra tecknaren är närmast ofattbart och går bara att förstå som att islamisten anses otillräcklig, en best som man tvingas förhålla sig till men som saknar mänskliga förmågor.”

     Lena Anderssons citat är klockrent. Synd bara att inte de nuvarande, de kommande krigarna, som drar ut på mördarstråt, läser dylikt. Ja, man kan omöjligt jämföra med att försöka muta en sockerbagare med en semla. Men, å andra sidan, kan en hungrig bagare ta emot en semla, som hen vet innehåller något gott…

     Man kommer till ett stopp, en ändhållplats och en hopplöshet. Etik och logik existerar inte i fanatismens värld. Fanatiker vill inte bli emotsagda. Dödstyst.

     ”Men när väl jaget föds i den här världen, måste det leva som bärare av etik”. (Wittgenstein). So true – hur blir någonsin möjligheter annars möjliga”? Dåtidens chock är inte jämförbar med nutidens, trots att ”tyckande” inte bottnar i logik. Och Elvis skadade ingen, vad jag vet, bara sig själv.

                                            PÅ ÅTERSEENDE! Eva

                                                         

   

En semla är väl värd att vänta på

Varje dag i semlatider säger jag att jag ska baka bullar – semlabullar med kardmumma. Har jag bakat några semlor? Nej! Sitter i stället och läser Dagen Nyheters lördagsbilaga med recept på semlor: grundrecept för semlor, Karbaderdeg, wienerdeg. Och jag vill direkt trycka i mig tre sorters semlor.

     Det är semlor jag vill ha. Semlor går före allt: princesstårta, chokladtårta, nötkaka, wienerbröd, ja, allt.

     På tv:n ser jag Johan Olsson, som snart ska starta i en av dessa skidtävlingar ända in i VM i Falun. Kalla blev etta i sitt lopp och jag är 100% säker på att varken Johan eller Kalla inte åt semlor till frukost.

     För omkring femtio år sedan åt jag två semlor till frukost inför en skidtävling. Året innan hade det visat sig att jag var hyfsat bra på skidor. Med magen full av semlor året efter fick jag så ont i magen att varje rörelse blev ett knivhugg. Sist blev jag denna gång. Men, semlans attraktion lever kvar.

     Det är varmt och skönt framför tv:n denna dag och skidåkarna åker omkring i för mig välkända spår, eller åtminstone omgivning. Glimtar av spår, som jag själv åkt, svischar förbi i rutan. Undrar just om det finns något fik, som bjuder på semlor, på stadion. Hoppas det. För semlaälskarnas skull.

     Helt klart är att den hembakade semlan smakar bäst. Det vet jag, eftersom jag ofta hänvisas till ICA:s semlaförpackningar. Ibland har det varit lyxvarianten på Wedan, Edenbos konditori här i Östersund.

     Visst. Jag ska baka semlor med kardemumma. Om det så blir till påsk. Då blir det semlafest. Därefter må jag besinna mig och längta till nästa premiär, som infaller omkring slutet av december eller början av januari. Den som väntar på något gott…  

                                   På återseende! Eva

Läsa och språka

Cirkeln, den första boken i Engelforstrilogin, har sålts i 30 länder och filmatiseringen av densamma äger rum den 18 februari.

     Om filmatiseringen och jakten på skådespelare finns att läsa i tidningen Vi     läser, nr. 1 och artikeln är skriven av Elin Kallander.

Filmbolaget lade för cirka ett år sedan bilder på huvudpersonerna i boken på en Facebooksida och kommentarerna blev många. Det var både positiva och negativa kommentarer; många läsare var besvikna, när de såg bilderna på tjejerna (häxorna), som huvudkaraktärer.

     Ja, många är vi, som har läst en bok, sett filmatiseringen – och blivit besvikna, ja, rent av upprörda. Vi skapar bilder i våra huvuden utifrån texten vi läser och filmen överensstämmer inte alls med våra associationer, bilder och känslor. Kallander skriver: ”När vi läser grundas bilderna på våra egna föreställningar, läsningen blir ett Rorschatest av våra fördomar, menar Joakim Hermansson.”

     I fredagens DN, den 13 januari, skriver Helena Lindblad om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey under rubriken Intelligentare sex än i boken. Jaha. Ointelligent sex får vi läsa om i media så det räcker. Eller hur? Jag kan förstå vad hon menar med artikelns titel, eftersom jag läst böckerna. Trots det kommer jag antagligen inte att se filmen och heller inte filmatiseringen av Cirkeln. Varför? Jag föredrar att läsa Cirkeln och det räcker med att ha läst om Christian Grey, som badar i pengar likt Joakim Anka och är i stort behov av en terapeut. Hans ”lekkamrat” Anastasia Steele, som försöker behålla sin integritet, men faller till slut i bortskämdhetens förlovade rike, blir till slut bara för mycket. E L James böcker är helt enkelt en ”vassare” variant av Mitt livs novell. (Min anmärkning).

     Författarna till trilogin, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, porträtteras i tidningen Språket i en artikel skriven av Karin Skagerberg. Författarna skriver böckerna tillsammans, skickar text mellan varandra, redigerar, stryker och kommenterar. Det sägs i artikeln att de till slut inte vet vem som har skrivit vad. De jobbar med språket i t.ex. dialoger och kom fram till att de inte kan använda sina egna föräldrars språk, när en mamma tilltalar sin tonårsdotter i böckerna. De utgår i stället ifrån sin egen generations språkbruk, vilket blir mer relevant.

     De två tidskrifterna Vi läser och Språk  är trivsam läsning och jag undrar om de samarbetar, eftersom Engelforstrilogin diskuteras i båda tidningarna. Utifrån olika perspektiv. Att läsa om författarhantverket och filmatiseringar gör att man kommer närmare författarna, som faktiskt är arbetande människor i en skapande process.

     Jag har inte läst Cirkeln men köpt den och givit bort som julklapp. Affärsbiträdet rekommenderade den och sa att den var enormt populär som nästan-vuxen-litteratur, så populär att den allt som oftast försvann från hyllorna. Många av exemplaren försvann obemärkt ner i kassarna utan att ha passerat kassorna.

     Vi läser och Språk är för mig avkoppling och ger mig nya ord, som t.ex. ”gravidyoga” och information om Svetlana Aleksijevitj, vars böcker jag tänker läsa i sommar. Hennes arbete verkar vara en mastodont bygge om det sovetiska imperiet.

                                   På återseende! Eva

Tagga ner, titta på snön och ta en selfie

I de mellersta och norra delarna av Sverige roar man sig ibland med att fälla kategoriska uttalanden om 08:orna. På väg till Åre kan inte stockholmar´n skilja på sommar- eller vinterlag. De kör som galningar i snorhalkan. 08:orna är dryga…Därför är det bra att bli informerad om den rådande koden i Stockholm, om man bosätter sig där. Det kan man läsa om i fredagens DN.

     Du ska inte vidtala okända människor, småprata, vid en busshållplats. Då betraktas du som suspekt och folk ringer efter polis. Småprat kan kanske funka, men då ska du vara full. Du ska lära dig att gå före i kön och så vidare. Tja, köandet stämmer inte riktigt. Jag såg en man med fladdrande rock och hår, för inte alltför länge sedan, tränga sig fram i en kö – i Stockholm. Han blev i det närmaste lynchad.

     Klart är att om man är 1.57 kort behövs det övning i konsten att tränga sig fram till första raden på t.ex. Storsjöyran, festivalen, om du ska ha en chans att se luggen på dina favoriter. Det kan ungdomar. En fördel är att man får extra hörselskydd längst där framme av empatiska vakter. Vill jag tro.

     Nu snöar det i Sverige. Halva delen av fönstren på övervåningen är täckt av snö. Den ”riktiga” norrländska vintern har anlänt och snön fortsätter att falla. Det känns bra. Det betyder mer snö i fjällen. Mer snö i skidspåren på sport- och påsklov. Ja, snön skapar förhoppningar inför vårvintersäsongen med sol och skidåkning. Det är av denna anledning (man)/jag bor i Jämtland.

     I helgen har nyhetssändningarna flaggat för fler positiva nyheter. För mycket eländes elände kan liksom bli too much. Visst finns det goda nyheter, som t.ex. att Kalla tog ännu en ett SM-guld, att konsten frodas, att läkemedelsindustrin forskar för att "mota" de värsta sjukdomarna. Ja, det finns mycket. Världen i sin helhet är inte mycket att hurra för; den har passerat det absurda för länge sedan.

    Stefan Löfvén får beröm för sitt konkret formulerad tal om hatet mot olika religiösa grupper. Han har satt ner foten. Det är positivt liksom den uppsjö av människor, som demonstrerar, tar ställning mot allt hat och all terror.

     Kan man säga ”nu vänder vi blad”? Varför inte? Ett nytt blad mot våren, mot freden, mot en vårvinter med snö. Och 08:orna ska man vara rädda om i mellersta och norra norrland. De bidrar inte så lite till många människors försörjning. De kommer antagligen att märka att vinterlag är halt och kör försiktigt på vägarna. De behöver heller inte tränga sig i köer, eftersom de inte är alltför långa här uppe. Möjligtvis kan liftköerna vara långa, men då kan man titta på snön och träden i vinterskrud, ta en selfie för Facebook.

                                                    På återseende! Eva