Konsten och döden

Konst i lika former har alltid provocerat: impressionisterna, futuristerna och de flesta –ister har chockerat världen då det begav sig. Nu är det andra –ister, som styr världen. Dessa –ister tillför inget gott över huvud taget. Att de skulle sägas vara provocerande är ett alldeles för vagt, svagt uttryck. De är enbart skrämmande.

     När konst, som visade Mona Lisa med mustasch, en pissoar och målningar, som fångade ögonblicket blev det rama skri. Detta är INTE konst!  Skrev man i tidningar i början av 1900-talet.

     Elvis Presleys vickande höftar innefattade alltför stor sex appeal och det var oanständigt. Vi ungar bytte filmstjärnebilder och några år upp i åldrarna kunde vi se Elvis på film. Min kusin hade skivorna: Elvis, Bill Haley gungade i vardagsrummet.  Föräldrar förfasade sig över oljudet, så klart. Ja, sedan kom Beatles med långhåre och det blev en dekadens utan motstycke. Tyckte man. Vad skulle det bli av ungdomen?

     Klart att konsten har skakat om, väckt känslor, utmanat och skapat både glädje och avsky, allt efter tycke och smak. Man älskar eller t.o.m. hatar. Känslorna är personliga, icke-sanna. Det är tankar, känsloyttryck, som lätt kan blåsas bort likt såpbubblor i vinden.

     Konsten, yttrandefriheten och döden ingår i Lena Anderssons artikel Den nödvändiga onödigheten i Dagens Nyheter den 21 februari. I artikeln diskuterar Andersson ”proportionerna” mellan ett konstverk, inskränkningen av yttrandefriheten, heligheten och dödandet: ”Bristen på proportionalitet i de återkommande dåden mot konstnärer är i sanning uppseendeväckande. Den ene ritar en teckning, den andre skjuter ihjäl. Att i den ekvationen klandra tecknaren är närmast ofattbart och går bara att förstå som att islamisten anses otillräcklig, en best som man tvingas förhålla sig till men som saknar mänskliga förmågor.”

     Lena Anderssons citat är klockrent. Synd bara att inte de nuvarande, de kommande krigarna, som drar ut på mördarstråt, läser dylikt. Ja, man kan omöjligt jämföra med att försöka muta en sockerbagare med en semla. Men, å andra sidan, kan en hungrig bagare ta emot en semla, som hen vet innehåller något gott…

     Man kommer till ett stopp, en ändhållplats och en hopplöshet. Etik och logik existerar inte i fanatismens värld. Fanatiker vill inte bli emotsagda. Dödstyst.

     ”Men när väl jaget föds i den här världen, måste det leva som bärare av etik”. (Wittgenstein). So true – hur blir någonsin möjligheter annars möjliga”? Dåtidens chock är inte jämförbar med nutidens, trots att ”tyckande” inte bottnar i logik. Och Elvis skadade ingen, vad jag vet, bara sig själv.

                                            PÅ ÅTERSEENDE! Eva