Idrott - är det krig?

Idrott – det är krig det

Första gången jag hörde sägas att ”idrott, det är som krig det Eva” var jag omkring tio år. Då var det svårt att förstå innebörden, själva kopplingen mellan dessa ord, krig och idrott. Så småningom fann jag denna mening i en bok skriven av en av arbetarförfattarna. (Kommer inte ihåg vem av författarna, som yttrade sig).

     Att vinna guld i OS, att vara bäst, få medaljer, beröm, bonuspoäng är ett krig mot sekunderna. Att bli utesluten ur truppen på grund av doping är ett icke rättfärdigt sätt att nå framgång. På vilket sätt är idrott ett krig? Ja, rent metaforiskt kan själva kampen mot att nå målen kännas som ett krig. Det har vi sett en hel del av denna snöfyllda vinter, då Björgen visat sin enorma förmåga, Kalla och Stina Nilsson har också skapat fantastiska resultat denna säsong. Och många, många fler.

     The winner takes it all? Tja, det är väl upp och ner ibland. Intervjuerna har varit många, liksom kommentarer i studion. Ofta har frågorna varit påträngande på ett sätt som gjort att tårarna hänger i fransarna. Som vore de tävlande till för att visa ett tårfyllt ansikte, som sedan blottas på förstasidorna i tidningarna. Då talar vi om dessa fantastiska idrottare, som hade en dålig dag, inte orkade fullt ut. Alla kan inte alltid vara högst på pallen. (Förutom då Sara Sjöström).

     Fotbollens krig. Hur ser det ut? Det vet jag inte riktigt vad det handlar om. Skulle tro att pengar har en stor del i ”fotbollskriget”. Ett etablerat lag med stora summor pengar i säckarna kan köpa spelare utan att det svider, inbillar jag mig. Ett annat krig torde vara att stoppa alla hot mot utvalda spelare, som blir uppsökta av skumma typer, som försöker tjäna pengar på fixade matcher. Man vill helt enkelt att spelaren ska se till att ”laget ligger lågt”. Detta krig måste elimineras. Här och nu.

     Förra matchen mellan ÖFK och DIF på Jämtkraft arena. Ett par tusen supportrar från DIF sjöng vidriga, psykande sånger riktade mot ÖFK. Någon hällde öl på spelare. Det gör ont att se och höra dessa supportrar. Och. Det är väl också meningen. Att göra folk, publiken, ÖFK:s spelare lessna.

     Nu har det gått så väldigt bra för ÖFK och därför verkar det som om en del människor njuter om de förlorar en match. Så kan det vara. Lite avundsjuka finns säkert lite över allt. Det är ändå en mänsklig åkomma, men man behöver inte håna, trakassera varandra på plan eller på läktare. När hopen kommer tillsammans får, genom den kollektiva hänsynslösa mobbningen, fotbollsspelarna uppgivna. Det är vad jag tror. Trots det var ÖFK de bästa spelarna på plan. Men, det saknades mål, vilket är meningen med fotboll. Det är inte lätt att få in ett mål mot ett lag som parkerar sig framför sitt mål stora delar av tiden.

     Nu tycker jag att det är dags att vända blad. Vi har läst så mycket om DIF:s supportrar och deras retorik. Kommentarerna i Jämtland är förstås på ÖFK:s sida. Man blir upprörd och någon tyckte att DIF:s mål skulle ogiltigförklaras på grund av deras brist på respekt, vilket naturligtvis inte är möjligt, men visar stor sympati för sitt lag. Hur som helst finns det inget mer att säga om detta, då det var hur tydligt som helst att ÖFK skötte sig, spelade bra, snygg fotboll. Vi vet nu vad som hände och nu hoppas jag att det blir slut på trakasserierna. Fotboll är fotboll och man vinner ibland och blir besegrad ibland. De supportrar som förstör, får så småningom se sig besegrade. Då krävs det peppande kommentarer till det egna laget utan skitiga ord mot motståndarna. Då kan båda lagen må gott och springa med tro, hopp och kärlek ut på planen – igen. Då är idrotten vacker. Utan krig.

     Alldeles snart ska nu ÖFK möta Dalkurd på arenan i Gävle. Heja ÖFK!  (Ja, just nu är det 1-0 för Dalkurd, men det ordnar sig i andra halvlek, eller hur?)

     RESPECT!

                                           På återseende! Eva