Wir måsten die världen rädden

 Stadsministrar, presidenter och alla sorters statsmän träffar varandra med jämna mellanrum. Hen står, sitter sida vid sida och vi ser läpparnas rörelser på tv, men hör oftast en kommentar i bakgrunden; alltså en röst, som sammanfattar innehållet i hens möte.

     Trots att de allra flesta statsmän/kvinnor behärskar engelskan funderar jag ändå över bilderna från statshuvud i samtal, som tycks vara harmoniska, samstämda och väldigt avspända.

     När jag såg korta klipp på Nyheterna med  Stefan Löfvén och Angela Merkel undrade jag vilket språk de talade. Tyska? ”Wir måsten die världen rädden!” Eller ”we must samarbeiten so att Greece shark the läge in Europé.”

     Vad finns det för grund att tänka sådana tankar? Har jag fördomar? Tja. En anledning kan vara att jag en gång hörde Mona Sahlin tala engelska. Och vad har hon med Löfvén att göra? En bra fråga. Här har vi en kristallklar fördom.

     Löfvén har en gedigen arbetslivserfarenhet och jag tror att både han och Merkel kan följa varandra i språket, vilket de nu använder tillsammans. Så är det.

     Jag undra ändå om alla s.k. nyckelpersoner, som t.ex. EU-parlamentariker förstår all information i EU-parlamentet. Vad jag har förstått är det många svenskar som tackar nej till simultantolkning. De anser sig behärska engelskan, men ibland borde de åtminstone låta det egna språket, svenskan, få simultantolkning. Svenskan är ett fint språk, som är väl värt att bjuda på. Och. Sammanhanget i en framställning blir säkert ”tjusigare”, bättre disponerad än när någon skriver sitt tal med svensk-engelska ordboken framför sig – mest hela tiden.

     Då talar jag inte om vardagsfraser, konversation, som: don´t you feel again me? My watch is going after. Nej, då handlar det mer om riktigt svåra ord som:

Anomali, impertinent, kuressera, extemporera, abrovink och – pluttifikation.

     För några dagar sedan hörde jag en ung tjej läsa en dikt på ryska. Så vackert! Vilket vackert språk! Själv kan jag vara några få ord på ryska men hör ändå diktens innehåll. På mitt sätt. För övrigt hörde jag en iransk poet för länge sedan läsa lyrik på Bokmässan. Förstod inte ett ord. Men, blev rörd till tårar. Något som de som satt närmast tyckte att jag borde göra något åt – mina irrelevanta känsloyttringar. Varför då?

     Stefan Löfvén i Ukraina torde säga något i stil med: tjena tavarish – ya ne panimayu! Tysche je!

                                   På återseende! Eva