En
man sopar gatan i Berlin
längtar färgerna, sina barn och sin fru.
Han
nynnar sin sång i tysta natten,
en ensam fågel svarar med tystnad,
endast ekot svarar, studsar bort.
”Hur
många dagar har jag, hur många?”
En
euro, två, slantar skickas över havet.
I
landet som en gång var fyllt med guld
finns en väntan, ett hopp om nya liv;
rikedom försvann med nyare skepp.
På
museum visas historia. Stulen.
Förseglad och från fjärran land.
Södra
halvklotet törstar, söker livet
där vatten, grödan och guldet lockar.
I
bön i minareter ryms inte hat,
en glimt från väst talar sitt tydliga
språk.
Ett
större barn skaffar vapen, lär sig
hata, döda, byta kanal och – dö.
Det
vill inget barn.
Till
den som har skall varda givet.
En
man i Berlin kom kom aldrig åter
till
Afrikas lungor, Afrikas dofter –
utan
krig.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar