Häromdagen gnäll, men i dag är jag snäll

Ser Go´kväll från soffhörnet och tycker det är tråkigt. Nyheterna är nya, korta notiser. Små fläckar på kartan innehåller sina historier, som förmedlas med glatt humör, tja, med smilbanden någon millimeter från ett leende. De vanlig inslagen, de vanliga skrämmande, något främmande inslagen? I DN skrivs det om att moderaterna anmäler Löfven till KU (konstitutionsutskottet). Bara ordet i sig låter väldigt allvarlig, ja, rent ut sagt seriöst, lite högtidligt.

     Ja. Här sitter jag och gnäller. Med vilken rätt? Jag kan faktiskt stänga av tv:n, slänga ut den med badvattnet och smula sönder DN. Hur svårt kan det va?

     Som jag skrev i förra inlägget tror jag inte på missnöjesytt- ringar, knivar i ryggen, personangrepp, anmälningar mot rådande regering i största allmänhet och Löfven i synnerhet. I dagens läge borde fokus ligga på realiteter, som även innefattar misstag, icke-åtgärder och dylikt. Samtidigt känns nyhetsflödet som upprepningar. Man har hört det förut. Är det omtagen som skapar gnäll? Likgiltighet?

     Jag kommer väl ihåg, när Karl Lidbom satt i konstitutionsut- utskottet gällande ”Ebbe Karlssonaffären” och blev utfrågad av Anders Björk. ”Trams,” sa Lidbom och Björk svarade att Lidbom ”skulle veta hut”. Ja, så kan det gå till. Någonting säger mig att jag tyckte det var lite spännande på grund av frispråkigheteten, men KU i sig var jag inte ett dugg imponerad av. Det var tråkigt. En besvikelse, eftersom jag trodde på den seriösa benämningen – KU. Som en auktoritet.

     Är jag desillusionerad? Möjligen. En pessimist? Nej, det är jag inte. Anledningen till gnäll och en något blasé inställning till diverse företeelser, som t.ex. en artikel som ”säger” att positiva människor lever längre. Självklarheter!? Samtidigt undrar jag lite kring den empiriska undersökningens metod. Ett skratt förlänger livet. Ja, ett riktigt gott, hjärtligt skratt gör gott. Helt klart!

    Väderleksrapporten är blåsig och det är Åsa som visar oss molnen i Nyheterna. Den rapporten gillar jag. Den är inte tråkig. Anledningen till att jag favoriserar Åsa är att hon haft svårt att slappna av och rösten har knarrat. Det har tidigare sett ut som om hon skulle vilja springa hem. Varje gång håller jag tummarna, när hon är i rutan. Önskar att hon ska ”hålla”. Att rösten får mindre knarr. Nu är hon jätteduktig: avslappnad, rösten är klar, hennes leende gör en glad. Heja Åsa!

     Nu för tiden upplever antagligen en stor del av befolkningen deja vu lite här och där. Blir lite gnälliga, suckar över visslingar och applåder, när en film, en stjärna, en bok, ett kulturevenemang höjs till skyarna.  Jag talar naturligtvis om äldre människors, som det växer mossa på enligt yngre människor. Men, vi har faktiskt sett, hört, läst en hel del under vår levnad. Vi har jämförelsematerial. So to speak. Och vi ser upprepningar av svunna tiders applåder och visslingar, som kan kännas en aning main-stream. Lite – jaså, jaha.

     I dag är jag snäll utan gnäll, men hyser en del tvivel om huruvida det positiva tänkandet kan rädda världen och beundrar de människor som lägger sin tid, kapacitet, kunskap i skapandet av fler positiva projekt.

      Nu är det dags för en kaffetår med bulle. I morgon ska jag gå på bio, se en förhoppningsbra film, bli positiv, ta ett kliv in i något annat än Gókväll! För i dag är jag snäll! Inte underbar, men utan gnäll.

                På återseende! Eva