Vågar du ta plats? Vem skapar utrymme för dig – ger dig plats?

Otaliga möten med tonåriga tjejer har visat att de väldigt ofta inte törs höja sina röster – ta plats. Varför? Jag har blivit informerad om att de alltid blivit benämnda ”blyga,” ’”tysta”. Och de har känt sig osynliga. Andra tjejer har sagt att det inte är någon mening att prata i t.ex. en grupp, då det oftast finns andra, som pratar oavbrutet och som tar (alltför) stor plats.

     I DN i dag den 19 februari finns en kort artikel ”Seinabo Sey kritiserar brist på mångfald”. Hon blev inbjuden till Ellegalan och undersökte därför tidningen Elles omslag och blev chockad över ”enfalden” (min formulering). ”Den stora bristen på icke-vita personer i Elles omslag fick Seynabo Sei att stanna hemma från galan”.

     Efter Seinabos inlägg på Instagram har flera tidningar hört av sig  och svarat ”att de ska bättra sig”. Det får vi verkligen hoppas. Bristen på mångfald är för mig lika med härskartekniker och det sker i dag 2016. En av härskarteknikens metoden är osynliggörande; ordet talar för sig självt, tycker jag.

     Jag råkar trampa på ovanstående nämnda tidnings annonsbilaga ”Stadsliv” med en artikel, som handlar om skillnaden mellan tjejers och killars plats i ”det offentliga rummet” i Bagarmossen.    

     Biblioteket är ett offentligt rum, men ungdomar känner sig inte välkomna där och fritidsgårdar har aktiviteter främst riktade till killar. Tjejerna önskar ett mysigt rum att sitta och prata i. Naturligtvis är det också fråga om trygghet.

     På första sidan av annonsbilagan har artikeln rubriken ”Våga ta plats” och det är inte alltid tryggt för ungdomar att ”ta plats” i det offentliga rummet för ungdomar, framför allt inte för tjejer, vissa tider på dygnet. Tänker jag.

     Någon som verkligen måste få ta plats är förstås skådespelare. En skådespelare finns oftast i ett rum med tre väggar och hen är där för att agera,  prata och – bli lyssnad till utan störande moment.   Det fick inte Torsten Flink i går kväll på Storsjöteatern med sin tolkning av ”Doktor Glas”. Längst fram satt några unga tjejer, som helt sonika gick ut under föreställningen. De gjorde antagligen ett besök på toa, eftersom de återkom efter cirka 15 minuter. En annan i publiken svarade högt och tydligt på en av Torstens repliker. Mobiler lyste i salonger och några drack öl. I slutet hördes en av Söderbergs berömda citat likt en uppgiven viskning, som alltför många säkert inte uppfattade: ”mig gick livet förbi”. Tanken slog mig att Torsten fått nog och att citatet i princip var hans egen kommentar efter denna upplevelse på teatern.

     Plötsligt var föreställningen över, cirka 20 minuter för tidigt, sägs det. Det kändes snopet och jag skämdes å Torstens vägnar. Jag vill gärna se Torsten i Östersund igen. Men, med en publik, som vet att de inte själva ska ”ta plats” i salongen.

                                                 På återseende! Eva