Jag
gillar Petter Askergren. Ibland läser jag mina tidskrifter lite slarvigt och
därför bläddrade jag en extra gång igenom nr. 4 av tidningen Språk, som handlar om just språk.
Uppslaget om Petter, En svensk klassiker,
innehåller information, som gör mig glad och lite mer upplyst, eftersom Petter
talar om sin dyslexi och vägen fram mot bokläsning och sitt eget låtskrivande.
Och musiken, förstås!
Jag lär mig att 16 rader är
”standardlängden för antalet rader i en hiphopcovers” och att Petter har givit
ut en bok som heter just – 16 rader.
Det är musiken, texterna som är Petters fokus. Han läste sin första bok från
början till slut, när han var 21 och i dag är språket och litteraturen hans
stora intresse. På Kom Vux lärde han sig att stava och det tycker jag känns så
hoppfullt för alla som missat delar av skoltiden på grund av lässvårigheter.
Petter läser klassikerna och några av hans
favoriter är: Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Edith Södergran. Rapparen Petter har
en tatuering på en arm med dikten infall
av Ferlin. Den andra armen ståtar med orden: Livet är en komedi för den som
tänker, en tragedi för den som känner”. Han kommer inte ihåg var han läst dessa
ord.
Eftersom Petter föreläser i skolor träffar
han många ungdomar, som inte är så intresserad av litteratur, men många av dem
läser Snabba cash och boken om
Zlatan. Det kan vara en inkörsport till fortsatt läsande.
Hans låttexter blandas friskt med
hänvisningar till litteratur och slang. Vissa uttryck på engelska översatte han
för många år sedan till svenska, eftersom det var texter på svenska som känns
bäst. Amerikansk rap, holding for the fort gjorde Petter till vi håller fortet och Don´t talk the talk if you can´t walk the
walk blev snacka inte snacket om du
inte kan gå gången.
För mig är skillnaden mellan hip hop och
rap verkligen inte solklar. Men, jag har googlat och kommit fram till att rap
är en kombination av rytm och musikaliska ”beat”. Texterna ska innehålla lokala
händelser och relationer. I dag rappar man om konsumtionssamhället,
kommersialism och relationsfrågor. Rappen blir alltså ett verktyg som förmedlar
människors liv, politik, media. Man berättar en historia helt enkelt. Rap kan
vara brutalt med sin vapenkultur. Det är väl en verklighet i stora dela av USA,
men det känns ändå lite kymigt.
Hip hop blev en subkultur influerad av
afroamerikaner och Latinamerika. I hip hop finns rythm and blues eller R&B.
Och vad jag kan förstår uttrycker hip hop hopp om framtiden och minnen från
forna tiders positiva händelser. Svårt är det i alla fall att skilja på dessa
musikstilar.
Petter är som sagt intresserad av språk
och skrivande. Han menar att tonåringar kan ha svårt att uttrycka sig i skrift,
men har lättare att skriva en raptext. På så sätt kan unga människor beskriva
sina liv. Det har han säkert rätt i. Han vet vad som krävs för många av dagens
unga människor och jag tycker att Petter är en god förebild.
Jag har inte lyssnat på många av Petters
texter, men har uppfattat musikens ”beat” några gånger och jag tycker det är
medryckande. En gång i tiden brummade Ice Ice Baby med Vanilla Ice mellan
väggarna här hemma. Det var då det började, för mig i alla fall – hop hop eller
om det nu är rap. Jag vet inte. Men, det är uttrycksfullt och nu kommer också
tjejerna. Det är bra. De har också historier att berätta.
Petter kan lära oss mycket och jag tror
att ungdomar lyssnar på honom och lär sig att ingenting är omöjligt. Och
självklart blir jag glad över hans val av litteratur. Så himla bra val och så
finns det hur mycket som helst att läsa. Böcker som brinner, lyser som en måne
i augusti.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar