Det finns ljus i mörkret?

Natten mellan lördag och söndag hade vi ingen postlåda. Detta på grund av att den gamla snabbt blev förpassad till återvinningen innan den nya lådans betongplatta inte ”brunnit” färdigt.

     Jag satte upp en lapp på komposttunnan adresserat till tidningsbudet om att lägga DN på marken (på en bit plast). En J avslutade meddelandet. Spänningen var stor denna söndag. Skulle tidningen ligga där på marken? Jo, men visst. DN låg prydligt inkapslad i plast med en gummisnodd runt. Mitt hjärta blev varmt. En sådan sympatisk handling en regnig morgon i september. Och dagens DN gjorde mig så förnöjd inför Jonas Hassan Khemiris roman ”Allt jag inte minns”. Jag har läst alla hans böcker. De är intressanta på många sätt. Khemiri kan växla stil, språk (han är en språklig ekvilibrist) och är en knivskarp iakttagare.

     Seinabo Sey var på Yran här i Östersund i somras. Den tjejen är ett proffs i mina öron. I en recension i ÖP anmärktes det på ”medhörningen” och i och med det var hennes framträdande just ingenting, enligt recensenten. Jag vet bara diffust vad som menas med ”medhörning” men Seinabo är en mycket duglig artist med en stor röst. Dessutom ska hon vara med i Jills veranda, som jag aldrig sett, men Seinabo vill jag se på denna veranda. Tack DN för den informationen.

     Björn Wimans krönika ”# jag delar i dag upplysningens kärnvärderingar” i vilken han diskuterar Eyvin Johnsons Krilontrilogi och Kerstin Ekmans roman ”Gör mig levande igen”. Klart jag blir glad av att läsa litterturvetenskapliga jämförelser och kärnan i ”stora tankar” i dessa böcker, som har stor relevans i dag.

     Dessa två ”gamla” böcker beskriver andra världskriget (Krilon) och flyktingströmmar från Balkan och främlingsfientligheten (Ekman). Wiman nämner också Reinfeldts självbiografi, som beskriver bl.a. ”bakgrunden till det tal till svenska folket att öppna sina hjärtan.” Tack Wiman för påminnelsen om upprepningarna i Europa.

     Samtidigt kan man följa kommentarer om den lilla pojken, Aylan, som visas på bild med sin lilla kropp i havet. Bilden skapar frågor om huruvida det är etiskt försvarbart att visa bilder på en död liten människa. Rent etiskt kan man söka vägar mot ett gott mål och i vissa fall kan vägen dit innehålla mindre goda uttryck, som t.ex. exponeringen av Aylan.

     De sista dagarna är bilden spridd vida omkring och människor ser en verklighet, får ta del av en berättelse från verkligheten – människor som riskerar sina liv för att finna fred, vila, en framtid utan rädsla. Denna bild har tydligt visat människors vilja till att hjälpa, ge bidrag, stöd. Empati. Det handlar om empati, vilket verkar saknas hos SD, som tydligt visar sina brister vad gäller medmänsklighet. Jag tror och hoppas på att presumtiva SD:are kommer att välja en annan väg än den osympatiskt käbblande politiken.

     Tack åter igen tidningsbudet, som gav mig DN fullproppad med framtida godheter. Någonting att se fram emot. Samtidigt tänker jag på Aylans far, som förlorat sina barn och fru och alla andra flyktingar, som kämpar för sina liv. Han hade säkert stora förväntningar i sin flykt, som blev en olycka. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

                                                 På återseende! Eva