Två dikter (Poems)

en dunge med liljekonvaljer
och långt till jul och en biografi 
om Vladimir Majakovskij
är en lycka i sig
tre biografier om Majakovskij
är bara för mycket




Det fanns en tid då alla människor
slutade på -ister
marxister  taoister  trotskister  existentialister
i dag känner vi bara cyklister
och blygs över vår okunnighet
idealister sitter i klister
far är rar och mor ror
                                         På återseende! Eva

Funderingar om att bära på barn, ved och brudar

En man kommer nerför backen med ett litet bar på ryggen. I en ryggsäck? Ser det ut som. Det är antagligen en modern rygg-bärar-uppfinning, tänker jag, men har blicken fokuserad på barnets huvud. Det lilla huvudet faller lite hit och dit och mannen ler förnöjt i solen på sina slalomskidor. Själv mår jag lite illa och undrar varför han har valt att ta med sig ungen över huvud taget.

     En bild poppar upp i mitt minne, vilket visar barn i olika sammanhang: på konserter, restauranger (rökiga på den tiden), möten, ja, överallt. Det var en rättighet? (På 70-talet). Barn som skrek. Gallskrek av trötthet ibland.

     Alltsedan människan föddes på jorden har vi burit på barn. Och på ryggen i ett skynke har barnens färdats sedan urminnes tider. I Kalahari finns nomadfolk och jag har hört berättas om en man som bar sitt barn på ryggen. Ett av sina byten kastade han i samma säck som barnet. En svart mamba. Han hade ju dödat den. Trodde han.

     Det måste ha varit 50-tal, när man talade om att bära böcker på huvudet för att få en rak och snygg hållning. Var detta tips inspirerat av upptäckten av det afrikanska transportmedlet – huvudet? Vi fick ta del av bilder på främst kvinnor, som bar ved, vatten, grödor på sina huvuden. De gick svävande fram utan att frakten rubbades det minsta. Majestätiskt!

     Varför blir en del brudar buren över tröskeln? Jo, det sägs att fröskelburen brud då skyddas mot farligheter. Jag undrar just om någon tappat bruden pladask i golvet. Jag menar, en del väger ju sina modiga kilon. (Då handlar det om en vuxen hen och inte ett barn, får vi hoppas).

     Det är så mycket vi kan bära på och visst kan man bära på katter. Min erfarenhet är dessa djur inte vill bli burna några längre sträckor. Men, jag har sett katter ligga tryggt på husses axel. (Jag har bara sett hussar bära katter). Skulle katten ramla ner faller den så klart med fötterna först. Så är det.

     Efter avslutad skidåkning råkar jag gå förbi mannen med barnet, Jag ser en glatt leende unge med fyra tänder bli flyttad från rygg till vagn. Det känns skönt, eftersom barnet säkerligen inte skulle ha landat på fötterna och att fadern inte kastat något byte i samma säck. (Och några giftormar visar sig inte i fjällvärden – i slalombackar).

     Jag funderar vidare och tycker ändå att man inte ska åka slalom med en unge på ryggen. 

                                            På återseende! Eva  

Våra masker

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.                     Nils Ferlin

På 80-talet var teater ett stort intresse. Jag såg dramer av Ibsen, Tjechov, Strindberg, Norén, Shakespeare och Gullbergbaletten och diverse andra föreställningar. Hänförd såg jag handlingen, som jag antingen tidigare läst eller sett på en annan teater.

     Där satt jag och analyserade och kände mig salig för varje replik, studerade skådespelarnas uttryck och gester. När jag läste engelska lärde jag mig ordet ”pipedream”, som jag kunde applicera på bland annat August Strindbergs drama Fadren. Det var magiskt att liksom se denna ”pipedream” – lyssna på den i rösterna från scenen. Det var storslaget, helt enkelt. Och jag blev lite avundsjuk. Avunden riktades mot skådespelarna, som fick röra sig fritt på en scen, vara någon annan, skrika, skratta, tala exalterat så att saliven flög som vattendroppar runt på scenen. Det var mäktigt. Jag ville också vara där – på scenen och apa mig.

     Nu kan jag ibland läsa tv-programmen, se en annonsen om ett drama, som jag sett, läst och analyserat. Känner mig blasé och gör annat i stället. Varför? Ja, dramatiken består men känslan har fått skavsår – åtminstone av de ovanstående författarnas verk. Och apar mig gör jag ändå, lite då och då. Bara för att…

     Jag har träffat människor som skådespelar lite överallt och det gör mig nyfiken. Det blir ett nytt drama i sig. Vi är ju människor och vi bär våra masker, spelar våra roller (mer eller mindre bra) och i ett längre perspektiv kan vi få ta del av komplexa människoliv. Det är en fascination i sig.

     Ibland måste man gå på teater, läsa en bok, för att uppgradera de olika varianterna av en människosläktet. Bara för att i lugn och ro sitta och glo på det fiktiva, som väcker verkligheten. Ah, ha, där finner vi en iskall själ, en godhetens apostel eller djävulen själv. Ibland måste man ta några danssteg, skapa lite tango. Och gå vidare. Utan analyser och pipedreams. Det blir bäst så.

               På återseende! Eva

Jag? (Veckans dikt)

              

               Svarslös  tondöv

                    svanslös men korta naglar

                             i natten den sena

               filosofiskt klaustrofobisk

                    ordfull och tyst

                             går i otakt med bena

               trär kolorerade stresshalsband

                    till oroshärdar

                             ett liv i en modern klasskamp

               eviga frågor utan svar

                    i asfalterade återvändsgränder

                             Voltaire gav tröst

               Den lilla människan  stora

                    Hanna föder en Anna

                             en liten gerilla

               sanningen lyser runt ögat

                    i örat

                             i magen vilar en stor passion

                                            På återseende! Eva

Vad är det som säger att vi inte kan flyga - egentligen?

Flower Power- och hippiekulturens drogromantik på 70-talet slutade inte alltför sällan i platt fall. Under LSD-rus fick t.ex. en människa för sig att hen kunde flyga och hoppade från ett fönster, flera våningar högt över markytan, febrilt viftande med sina armar. Sedan var hens livshistoria slut. So it goes.

     Att droger möblerar om i hjärnan, finns det vetenskapliga bevis för, precis som det finns otaliga bevis för att förintelsen har ägt rum. En elev på SFI-kurs förnekade förintelsen och läraren reagerade med att benämna uttalandet som ”nonsens”. Eleven kände sig kränkt och en samordnare tillrättavisade läraren: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”.

     Om man utgår ifrån att samordnaren inte gick (eller satt) på LSD e.d. när tillrättavisningen uttalades, måste det ändå vara någon typ av frihetsapostel. Säg vad du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill. Make love! Liksom.

     Om konspirationsteorier, tro, tyckande vore den allenarådande principen, är det inte konstigt att de yngre delarna av mänskligheten bryter ihop om de blir emotsagda. Utvecklingen av samhället skulle stagnera och kaos skulle långsamt mullra fram till våldsamma vulkanutbrott. Askan skulle lägga sig över världen likt en glömska. Våra ord skulle tappa allt syre för att sedan slockna. Skammen skulle så småningom pysa ut ur små askehål.

     Ska vetenskapliga fakta anpassas till varje människas personliga åsikt?  Frågan är varför man håller på. Tassar på tå. Kliar sig i huvudet – inför fakta. Skapar det lugn och ro? Fred? Tja, man kanske vill hålla människor vid gott humör genom att inte säga emot, komma med bevis. Är det tolerans? I så fall mot vad? För att människor inte ska känna sig kränkta?

     Skulle inte tro det. Man ska inte luras. När alla utsagor, kors och tvärs, blir sanningar, finns det risk för att en och annan finner vetenskapliga sanningar trovärdiga alltför sent i livet. Då står vi där ensamma i mörkret, kissnödiga och rädda. Med rodnande kinder, med – skammen. Och vi vet – vi kan faktiskt inte flyga. (För det krävs det gynnsamma vindar! J)

                             På återseende! Eva

Rapport från en svunnen tid?

Wallström, diktaturer, diplomati, hyllningar, kritik och Stenmark är mitt intag av mediabevakning i helgen, som passerat. Margot får beröm och negativ respons kors och tvärs i media. Det är yttrandefrihet.

     Är Sverige det enda land som erkänt Palestina? Nej. Men diplomater lämnar vårt land. Är det en aggressiv handling? Vad vet jag. Det är kanske diplomati.

     Man talar om handel i stället för pekfingrar riktade mor Saudiarabien. Diplomatin har strikta regler och det finns regler och det finns moral. Dessa begrepp har helt skilda innehåll. Det finns en mängd oskrivna regler, som man lär sig med tiden antar jag. Karl Bildt ler antagligen i mugg, eller i mjugg. Vad vet jag? Kalle känner till alla typer av diplomati, eller hur? Han vet hur en slipsten ska dras. Man ska inte komma här och komma här.

     Let´s dance hyllar och kritiserar Stenmark och krigen i juryn är ett faktum. Hoppas bara att Stenmark behåller lugnet och är lika cool som: dä ä bare å åk! Ja, det är ju bara att dansa på och se hur det gå. Det är inte mer med det. Om sedan svenska folket röstar på honom, visar det att han fortfarande är en stor idol. Vi gilla Ingemar.

     Det vore ändå synd om han vann. Tror inte han vill det. Det blir liksom en ny Kurt Olsson, liksom, typ.

     Jag tänker på alla motsatsord, som viftar omkring likt en sandstorm i öknen. Varje sandkorn innehåller sin egen moral, som ett ställningstagande, en punkt, end of conversation. Det är väl yttrande- och tyckandefrihet. Moral, kulturer finns i olika varianter. Det är ett faktum. Tyckandet tillhör vardagen och får orden att gunga än hit och än dit. Det blir sällan end of conversation, men människor skriver, talar ändå, som om sista ordet vore sagt.

     Saliga äro de rättrådiga. Vilka de nu är? Om vi måste krypa för anti-mänsklig moral och kultur undrar jag om det är diplomati? Blir det inte lite trångt i yttrandets frihet då? Lite ”kontradiktoriskt”?

     Orden i sig dödar inte. Vapenhandel är en delmängd av dödandet. Kulsprutor riktas mot både ord och människor. Om medeltid råder i delar av världen, får vi hoppas på renässansens ankomst med mer fokus på kultur och frihet.

     Ja, nu är denna text en liten sammanfattning av en redan svunnen tid och orden fortsätter virvla omkring. Det senaste jag tagit del av är Margot Wallströms referens till Jonathan i Bröderna Lejonhjärta och Astrid Lindgren: "Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan en lort." Jag måste bara få tycka att det är ett mycket gulligt inlägg i debatten.

                                                    På återseende! Eva

En Erik-Anders

               Dom som gå omkring å tyss bety

               å tokfline mä hele käfn´

.              ja, ja säg int´na ja

               men ja tro int´på dom.

               Fline så alle tändren lyse

               då öga tycks mä tom.

               Nå, ja säg då dä ja

               va vill dom baka fline –

               däri storstan?

               Dä ä nan haip eller amrekanskt

               säg dotra min.

               Töckernan nyola är int´lätt å begrip.

               Opprektit må ja säge som sanninga ä

               huskigast ä alle vittändren – som neonjuse.

               Å att bårna flytte te storstan.

               Sa en Anders-Erik, som

               for hem tell smofolke och

               byssfolke som int´ha sa mysche tändren.

              

                             På återseende! Eva