Vad är det som säger att vi inte kan flyga - egentligen?

Flower Power- och hippiekulturens drogromantik på 70-talet slutade inte alltför sällan i platt fall. Under LSD-rus fick t.ex. en människa för sig att hen kunde flyga och hoppade från ett fönster, flera våningar högt över markytan, febrilt viftande med sina armar. Sedan var hens livshistoria slut. So it goes.

     Att droger möblerar om i hjärnan, finns det vetenskapliga bevis för, precis som det finns otaliga bevis för att förintelsen har ägt rum. En elev på SFI-kurs förnekade förintelsen och läraren reagerade med att benämna uttalandet som ”nonsens”. Eleven kände sig kränkt och en samordnare tillrättavisade läraren: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”.

     Om man utgår ifrån att samordnaren inte gick (eller satt) på LSD e.d. när tillrättavisningen uttalades, måste det ändå vara någon typ av frihetsapostel. Säg vad du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill. Make love! Liksom.

     Om konspirationsteorier, tro, tyckande vore den allenarådande principen, är det inte konstigt att de yngre delarna av mänskligheten bryter ihop om de blir emotsagda. Utvecklingen av samhället skulle stagnera och kaos skulle långsamt mullra fram till våldsamma vulkanutbrott. Askan skulle lägga sig över världen likt en glömska. Våra ord skulle tappa allt syre för att sedan slockna. Skammen skulle så småningom pysa ut ur små askehål.

     Ska vetenskapliga fakta anpassas till varje människas personliga åsikt?  Frågan är varför man håller på. Tassar på tå. Kliar sig i huvudet – inför fakta. Skapar det lugn och ro? Fred? Tja, man kanske vill hålla människor vid gott humör genom att inte säga emot, komma med bevis. Är det tolerans? I så fall mot vad? För att människor inte ska känna sig kränkta?

     Skulle inte tro det. Man ska inte luras. När alla utsagor, kors och tvärs, blir sanningar, finns det risk för att en och annan finner vetenskapliga sanningar trovärdiga alltför sent i livet. Då står vi där ensamma i mörkret, kissnödiga och rädda. Med rodnande kinder, med – skammen. Och vi vet – vi kan faktiskt inte flyga. (För det krävs det gynnsamma vindar! J)

                             På återseende! Eva