Våra masker

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.                     Nils Ferlin

På 80-talet var teater ett stort intresse. Jag såg dramer av Ibsen, Tjechov, Strindberg, Norén, Shakespeare och Gullbergbaletten och diverse andra föreställningar. Hänförd såg jag handlingen, som jag antingen tidigare läst eller sett på en annan teater.

     Där satt jag och analyserade och kände mig salig för varje replik, studerade skådespelarnas uttryck och gester. När jag läste engelska lärde jag mig ordet ”pipedream”, som jag kunde applicera på bland annat August Strindbergs drama Fadren. Det var magiskt att liksom se denna ”pipedream” – lyssna på den i rösterna från scenen. Det var storslaget, helt enkelt. Och jag blev lite avundsjuk. Avunden riktades mot skådespelarna, som fick röra sig fritt på en scen, vara någon annan, skrika, skratta, tala exalterat så att saliven flög som vattendroppar runt på scenen. Det var mäktigt. Jag ville också vara där – på scenen och apa mig.

     Nu kan jag ibland läsa tv-programmen, se en annonsen om ett drama, som jag sett, läst och analyserat. Känner mig blasé och gör annat i stället. Varför? Ja, dramatiken består men känslan har fått skavsår – åtminstone av de ovanstående författarnas verk. Och apar mig gör jag ändå, lite då och då. Bara för att…

     Jag har träffat människor som skådespelar lite överallt och det gör mig nyfiken. Det blir ett nytt drama i sig. Vi är ju människor och vi bär våra masker, spelar våra roller (mer eller mindre bra) och i ett längre perspektiv kan vi få ta del av komplexa människoliv. Det är en fascination i sig.

     Ibland måste man gå på teater, läsa en bok, för att uppgradera de olika varianterna av en människosläktet. Bara för att i lugn och ro sitta och glo på det fiktiva, som väcker verkligheten. Ah, ha, där finner vi en iskall själ, en godhetens apostel eller djävulen själv. Ibland måste man ta några danssteg, skapa lite tango. Och gå vidare. Utan analyser och pipedreams. Det blir bäst så.

               På återseende! Eva