Mat och gråstarr

Jag har hört berättelser om fransk matlagning. En man kliver upp och förbereder efterrätten klockan 06.00 – till lunchen. Sedan äter man i flera timmar med sin familj och vänner runt ett bord. Man konverserar, diskuterar mellan förrätt, varmrätt i olika former, efterrätt och kaffe. Det är trivsamt.

     Jag vet inte om det är samma långluncher och middagar i Frankrike i dagens fartfyllda liv med snabbmaten runt hörnet. På 70-talet besökte jag Frankrike några somrar – som liftare. Jag deltog inte i några maratonmiddagar men jag lärde mig att äta långsamt och upptäckte både baguette och fransk senap. Väl hemma i norrlands inland drömde jag om baguetter, croissanter och dijonsenap. Dessa baguetter och frukostbröd blev allt som oftast vår dagliga lekamen. Väl hemma visade vågen rekord efter liftarveckorna.

     Mat. Klart är att vi behöver mat. Varje dag. Åh, hå, ja, ja. Så är det bara. Det tar tid att laga mat (middag), frukost är no big deal, lunchen kan vara havregrynsgröt med rabarbersylt. Eftermiddagskaffe med en maffig macka och sedan blir det middag. Det tar sin tid. Två till tre timmar tar det att fixa grillmiddag med tillbehör och efterrätt. Då ingår röjning i köket, alltså plocket med använda verktyg, som tallrikar, silar, bestick o.s.v. Ett försök att undvika kaos då allt ska dukas av efter genomfört matintag. Då är jag lite matt och mätt. Men belåten? Tja. Det är olika beroende på dagsformen. Är det bråttom och någon ska passa en buss, en tid då känns det i magnerven. Det vill säga då har intaget förvandlats till en get i en boaorm.

     Gråstarr är ingen farlig åkomma. Men när diagnosen uttalades av ögonläkaren trodde jag att denna starr var lika med mörker. De sista dagarna har mina ögon varit dimmiga, okoncentrerade vid middagstid. Jag skulle kunna skylla mitt middagsgnäll på mina ögon, men det är väl snarare tiden som irriterar. Tid med långmiddag. I vårt hushåll är de flesta väldigt hungriga vid middagen. Då går det fort – ätandet. Klart att det även finns tid för konversation, ”debatt” och trevligheter, men jämförelsen med själva arrangemanget och matintaget synkar lite dåligt.

     Surströmming. Norrlands delikatess är ändå en höjdare. Då äter man med entusiaster, som pusslar med rensning av strömmingar, bröden, löken, mesen, osten och kanhända en snaps. Och. På det även nyskördad potatis, ”krypern”, som vi säger i Ångermanland. Det är enkelt, okomplicerat, trevligt och det tar tid. Den goda tiden kompangerad av god doft. Ögonen kräver sitt fokus då strömmingen har en tendens att krympa till oigenkännlighet efter rensning. Det gör inget, då själva sältan öppnar alla sinnen. Trivsam långströmming, kan man säga.

     Jag har bestämt mig att uppleva en fransk- och italiensk middag; en riktigt lång sådan. I Frankrike och i Italien. När? Den som lever får se. (Måste erkänna att baguetten, croissanten inte längre är en hägring utan en dålig kopia av de franska varianterna, trots att vissa bagerier har likvärdiga dito).

     I skrivande stund hör jag min dotter säga ”det är verkligen roligt att laga mat.” Så himla roligt att höra. Hoppas att hon håller i den passionen 60 år till! Och. Att hon inte får ”starriga” ögon.

                                                 På återseende! Eva