Att åka genom
delar av Ångermanland är som att komma hem. Hem till skogarna, björkarna,
Ångermanälven, Höga kusten bron. Och. Finnmarken en mil utanför Kramfors. Just
Finnmarken har jag hört talas om så länge jag kan minnas.
En släkting, som jag de senaste året har
träffat några gånger, har en stuga i just Finnmarken och i måndags fick jag och
min man se detta paradis. Vi drack kaffe inomhus och det kändes som om vi sörplade
Gevalia strax ovanför vattenytan, som om vattnet var vårt golv. Äntligen säger
jag! Att träffa min goa, gulliga släkting än en gång och få vara en del av
hennes vyer, utsikt över en blank sjö är en ynnest.
Därefter drog vi vidare mot höga kusten bron,
som jag besökt en gång för länge sedan och har därför länge velat uppleva en
hotellnatt där och se solnedgången över bron och ljusen på brofästena på
natten. På Friskis har jag läst
turisttidningar sittandes på en träningscykel och fått lära mig lite om bron
och hotellet, som serverar god mat enligt en artikel. (Att läsa i 12 minuter på
detta redskap gör att tiden går fort).
Salsåkers herrgård,
som nu är hotell beläget i Ullångersfjärden, är en fantastisk byggnad med tidstypisk inredning. Här har en disponent, med en
årslön på 6000 kr, bott i sin stora gård under slutet av 1800-talet och framåt.
Jag skulle säga att han var en sågverkspatron, som tjänade pengar på timmer
medan arbetarna tjänade omkring 32 öre i timmen, för de s.k. lägre arbetarna
var lönen 11 öre i timmen. Här i Salsåker byggdes arbetarbostäder och till och
med kungen, Gustav den VI Adolf var på besök här i Salsåker.
Grova plank var efterfrågade under första
världskriget, eftersom de behövdes som förstärkning av skyttegravarna. Hur som
helst gick allting omkull omkring i samband med depressionen 1929.
Kvällens promenad runt stigar i Salsåker
visar gamla byggnader, som renoverats. Vem bor i dessa hus nu? Är det ättlingar
till sågverksarbetarna eller har de hittat en plats för rekreation. Här finns
vackra vyer med solnedgångar som dansar på rosa krusningar i fjärden. Det är
tyst. Bara fiskmåsarna kraxar och flyger omkring oss för att freda sina ungar.
På andra sidan hörs bruset av lastbilar som varvar sina motorer. Ja, det är
Ångermanland, som är mitt landskap och jag älskar att lyssna på människors
ångermanländska ord och tonfall.
Norrfällsviken
var fylld av bikers, seglare och helt vanliga turister. De gamla båthusen är nu
restaurang, bostäder och byn har både camping och småstugor. Höga kusten har
tydligen fått ett uppsving och de gamla båthusen är upprustade. I ett av husen
är det loppis, som ägaren tagit över efter sin mors bortgång. Nordingrå tillhör
numera Kramfors kommun, men det är lokala entreprenörer, som skapat ”liv” i de
olika fiskelägren.
En tur runt Höga kusten är delvis en vy
från en svunnen tid blandad med fantastiska vyer med fjärdar, får, kor, dalar
och glesbygd. En skylt ”Afterbeach” dyker upp på en byväg. Ja, de slingriga
vägarna bjuder på en ödetomt, stora segelbåtar vid vattnet och en herrgård med
en interiör från forna tider med en fantastisk utsikt från badrummet. Många
turister från olika delar av Europa är fascinerade över detta världsarvsområde.
Bönhamn har jag besökt tidigare och en tur
till Storbonden, Ulvön och Skuleskogen ligger överst på nästa lista över
sevärdheter. Några läckerheter från Höga kusten vankas i augusti, nämligen surströmming
med potatis från vårt lilla pärland på Frösön. Så himla gott!
I kväll ska jag se matchen mellan ÖFK och
det turkiska laget Galatasaray och temperaturen är nu 12 grader. Hade matchen
varit i Ångermanland vid kusten hade de antagligen inte behövt frysa så mycket.
Och. Sluppit de kalla vindarna. Det ska bli skönt att se matchen hemma i
stugvärmen på Tv. Heja ÖFK!
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar