Blogga är att jobba, leverera med mera?

Anledningen till att jag skapade en blogg var nedräkningen mot pensionen. Vad skulle man sysselsätta sig med (förutom rensning på vindar och garderober)? Dessutom hade jag ett antal terminer deltagit i kurser, Kreativt skrivande, som gjorde mig beroende av skrivande. Lite så. Med lite hjälp fick jag ordning på min blogg och tangenterna flög över datorn de första åren. Det var spännande och glädjande att någon över huvud taget läste mina texter.

     Nu. I dag funderar jag på bloggens liv och överlevnad. Bloggen behöver ständigt matas med text för att inte svälta ihjäl. Samtidigt behövs det goda texter för att bloggen ska trivas, bli läst. Det gäller att leverera med godsaker. Det förstår jag så väl då människor läser en himla massa texter med gott innehåll. Kanske är det just det privata, det självutlämnande, som är det mest intressanta för bloggläsare. Jag är ingen selfiemänniska utan ganska blygsam vad gäller min person.

     Hur som helst kommer jag ihåg texter om krig, terror, diskriminering, feminism m.m. som jag i min upprördhet skrev utifrån olika källors information. Ilskan gav mig ett flow likt katharsis utan stopp. Mina texter, tankar och dikter har en ojämn kvalitet. När sidvyerna krymper har jag ”kastat in” lite nödproviant i förebyggande syfte, för att hindra svältdöden.

     Alla texter om eländes elände var länge dominerande i bloggen. I dag finns det otaliga exempel på terror, underförstådda krigshot, korruption, men jag har resignerat. Inte inför själva världsläget utan för min egen förmåga att kommentera elände. Humor? Ja, ska man skratta eller gråta? Tror att lite humor kan vara lika bra  då världen i många stycken är helt absurd.

     Det finns ändå glädjeämnen (och då menar jag inte bara att pionerna, syrenerna blommar) utan att det finns starka människor där ute som gör skillnad. En sådan kvinna är feministen Seyran Ates som skapade en moské, som välkomnar både kvinnor och män i Berlin. I denna moské, Ibn-Rushd-Goethe, delar både shia och sunnimuslimer, män och kvinnor samma golv. För denna liberala handling får Seyran dödshot och är omgiven av vakter. Inte konstigt att man kallar henne för ”Berlins modigaste kvinna”. Artikeln finns i Dagens Nyheter (1 juli 2017) Hon får dödshot för sin liberala moské.

     Det pågår ett miljöarbete i stora delar av världens hörn, barndödligheten har minskat, ja, det finns positiva yttringar. Men Trump och Saudiarabien? Ja, vad ska man säga?

     Min blogg? Jag vill att den ska leva, leva lite till. Men jag måste antagligen skapa nya menyer, välsmakande sådana. Hur? Ja, det tål att tänka på. Tid? Ja, tiden är min akilleshäl. Tror faktiska att sommaren kräver sitt och då blir tiden begränsad. Är det sommar kan man inte sitta inne över ett tangentbord. I Italien kan man detta med att ”göra ingenting”. Samtidigt som jag måste mata på, leverera, skapa goda texter är jag väldigt dålig på att göra nada. En liten svacka? Tja, det är väl så. Hoppas vi träffas då och då i bloggen och jag önskar Dig en trevlig sommar. Kan hända att jag skriver något om vad som händer här näst – i mitt liv. Men, som sagt, någon selfie blir det inte.

                                 På återseende! Eva