DE HUNGRIGA

I dag har ungdomar stor press på sig, vilket det finns oändligt många rapporter om i olika medier. Oftast handlar det om tjejer, som mår dåligt. Varför? Ja, det handlar om psykisk ohälsa, anorexia, stress och press. Det finns otaliga uppgifter om de ”duktiga flickorna”, som jobbar hårt i skolan och kämpar för de högre betygen i skolan.

     Det är sorgligt att se unga människors kamp med sina kroppar, utseende och trend- känslighet. Jag har haft många kontakter med unga människor genom åren, då jag arbetade som lärare. På 80-talet var det ganska ”lugnt” vad gäller ideal och vad jag kommer ihåg var ungdomarna inte speciellt stressade. Åtminstone inte vad gäller kroppsideal. Det var också då gym började poppa upp och träningskläderna förändrades. Kommer ihåg att man redan då varnade för de narcissistiska tendenserna som började florera. Med häpnad studerade jag utvecklingen och den mer och mer hysteriska träningsivern.

     Promenader, damcykelturer, skidåkning på Storsjöns is och i skogen var mina ”rörelsemönster”. Frisk luft och kondition kändes bra för kropp och själ. Så småningom fick jag ta del av bodybalance och hamnade på ett gym. Bodybalance, poweryoga och pump blev mina favoriter. Efter ett pass bodybalance kände jag mig euforisk, kroppen blev smidigare och mitt inre blev harmoniskt. Det var den absolut bästa upplevelsen av träning jag upplevt i mitt liv. Men, ingenting varar för evigt och en höft gjorde det omöjligt att fullfölja vissa rörelser. Smärtan blev för svår och det var sorgligt att kasta in handduken. Därefter trevade jag omkring för att finna en ny form för fysiska aktiviteter, men fortsatt med stavgång, skidor, simning o.s.v. Slutligen hamnade jag på Friskis.

     På Friskis & Friskis provade jag pass, lite seniorgympa, kan man säga. Efter varje pass var jag på gymmet, fick instruktioner och sedan var gym min träningsarena. Intressant är att se olika typer av människor på Friskis, en del är hur vältränade som helst och de genomför övningar, som jag inte trodde fanns eller var möjliga att göra. Många vill säker gå ner i vikt och de kämpar på medan andra kämpar med sina tunna, tunna kroppar – de hungriga?

     Det är i mina tankar ”de hungriga” finns, för vad vet jag – egentligen? Kanske är den unga kvinnan ovanligt smal till sin läggning, kanske är de anorektiska armarna hennes normala form, kanske är hon inte alls hungrig utan åt en bastant ”hotellfrukost” innan träningen och den platta magen ett resultat av träningen. Så kan det vara, eller hur? Men, jag tror inte att alla dessa unga, magra kvinnor fyller sina kroppar med nödvändig föda. En del av dem är säker hungriga – väldigt hungriga. Denna sjukdom är riktigt hemsk och det handlar inte om ideal utan om kontroll, sägs det. Å andra sidan finns det antagligen en lång lista på orsaker till anorexia. Det är vad jag tror.

     Som ung ville jag banta och tog bort såser, socker, vilket tog bort några onödiga kilon. Efter ett Friskispass i dag är jag utsvulten. Maten är en glädje och medvetandet om råvarorna har gjort själva ”intaget” mer hälsosamt. Någorlunda sund kost och träning har gjort att min kropp känns lättare och höften, som fortfarande är ”artrosisk”, håller sig i skinnet. Visst har jag varit hungrig många gånger då jag haft sen lunch och middag; då blir jag alldeles tyst och/eller lik en tiger på jakt. Det är då jag lägger en tanke på ”de hungriga”. Hur orkar de?    Det måsta vara smärtsamt att ständigt gå hungrig. Att som förälder se sitt barns sjukdom torde vara vara likvärdigt med tortyr.

     ”Att vara sig själv” är ett uttryck, som svävar omkring överallt. Hur lätt är det att vara sig själv? Vi har ju olika koder i olika sammanhang, som man lär sig genom åren. Ungdomar har sina krav, som kanske inte alltid uppfylls. Man trevar sig fram och kommer kanske underfund med att det ”perfekta” inte finns. Att jobba mot fullständig perfektion blir ett Sisifosarbete med stress, press och besvikelse. Kommer man till insikt om det kan man söka sig fram till att vara sig själv. Förhoppningsvis får vi hoppas att ”de duktiga flickorna” får lön för mödan, inte bara på gymmet utan deras ambitiösa jobb i skolan.

                                           På återseende! Eva

Hej Bloggen!

Ja du, vi har nu varit tillsammans ett antal år du och jag. När jag ser din lista full av texter finner jag rubriker, som hamnat på månens baksida känns det som.

Ja du bloggen, hur mår du egentligen? Du vet väl att jag alldeles nyligen matade dig med en text fylld av tvivel. En känsla av good bye, liksom. Du kräver så mycket: ständig uppdatering, bra formuleringar, mindre elände och mer humor. Det kostar ska jag säga. Du är ju inte längre så privilegierad som förr, om man så säger. Sidvyerna stod sig bra ganska länge, eftersom jag skrev texter på löpande band. Ett tag var jag så stressad då sidvyerna danade att jag kände mig tvingad att mata på med en snabbmat, som t.ex. en dikt eller två. I skrivbordslådan finns en uppsjö av dikter, som jag bearbetade i fem minuter och sedan tryckte jag på ”skicka.”

     Just nu sitter jag i en lägenhet i Åre/Björnen. Solen skiner, träden svajar i en lätt bris. Det är andra gången jag upplevt sommar i vinterlandet. De sommarklädda backarna lyser gröna och högst upp på fjället syns små vita fläckar av snö. Skogen, träden är mina element men tycker att backarna är vackrare i snöskrud, då sommaren exponerar de fula, brutala operationer som naturens backar blivit utsatta för. Ska man vara fin måste man lida pin. Så klart. Utan snö i backarna kan ingen åka skidor i backarna, vilket är själva näringen för Åre/Björnen.  

     Har jag försummat dig bloggen? Trots att denna sommar har varit en av de sämsta på grund av kyla, kalla vindar och en del regn, torde det ha varit läge att utfodra dig, bloggen. Men, det har jag inte gjort. I stället har jag sytt en duk, rensat ogräs, fikat med trevligt sällskap och så vidare. På nätterna har jag skrivit inlägg i min skalle vilket skapade sömnbrist och på morgonen var alla inläggsord försvunna. (Det är ingen ursäkt men du vet säkert att det finns något som kallas för semester, eller hur)?

     Hur som helst bloggen måste vi kanske fundera på om någon över huvud taget läser våra inlägg. Ibland blir det tydligt med kommentar via Facebook. Jag försöker att minimera inlägg på FB, då jag är rädd att du ska bli generad. På nåt sätt försöker jag skydda dig från slikt. Vem läser inläggen? Jag har upptäckt att människor frekvent öppnar dig bloggen. Frankrike, Tyskland, Spanien, Ukraina, USA är några exempel. Ja, Sverige är ju också med. Ibland har också Ryssland varit aktiv. Då undrar jag om de kan svenska eller om det är någon svensktalande som läser våra texter. Kanhända är det bara några som googlat och du bloggen har poppat upp och på något sätt har du kommit in i statistiken.

     I dag är en dag för ord. Kanske inte så många, inte så långa utan okomplicerade och lättsamma. För att solen skiner, luften är frisk och fåglarna kvittrar. (Ja, det sista är inte sant. Inte många fåglar kvittrar här och jag har länge undrat varför. För några år sedan var lägenhetens balkong här i Björnen konstant överfull med fågelskit, vilket bevisar att det finns en hel del fåglar här). Numera landar inte dessa fåglar på räckena då de är täckta av gummitaggar, som gör landningen obekväm.

  Ja du bloggen. I dag har jag matat dig med lättsmälld föda. Vi får ta itu med orden, kontexten, komplexen och laxen, eller hur? Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer. Right on!

                                                 På återseende! Eva

    

       

Mat och gråstarr

Jag har hört berättelser om fransk matlagning. En man kliver upp och förbereder efterrätten klockan 06.00 – till lunchen. Sedan äter man i flera timmar med sin familj och vänner runt ett bord. Man konverserar, diskuterar mellan förrätt, varmrätt i olika former, efterrätt och kaffe. Det är trivsamt.

     Jag vet inte om det är samma långluncher och middagar i Frankrike i dagens fartfyllda liv med snabbmaten runt hörnet. På 70-talet besökte jag Frankrike några somrar – som liftare. Jag deltog inte i några maratonmiddagar men jag lärde mig att äta långsamt och upptäckte både baguette och fransk senap. Väl hemma i norrlands inland drömde jag om baguetter, croissanter och dijonsenap. Dessa baguetter och frukostbröd blev allt som oftast vår dagliga lekamen. Väl hemma visade vågen rekord efter liftarveckorna.

     Mat. Klart är att vi behöver mat. Varje dag. Åh, hå, ja, ja. Så är det bara. Det tar tid att laga mat (middag), frukost är no big deal, lunchen kan vara havregrynsgröt med rabarbersylt. Eftermiddagskaffe med en maffig macka och sedan blir det middag. Det tar sin tid. Två till tre timmar tar det att fixa grillmiddag med tillbehör och efterrätt. Då ingår röjning i köket, alltså plocket med använda verktyg, som tallrikar, silar, bestick o.s.v. Ett försök att undvika kaos då allt ska dukas av efter genomfört matintag. Då är jag lite matt och mätt. Men belåten? Tja. Det är olika beroende på dagsformen. Är det bråttom och någon ska passa en buss, en tid då känns det i magnerven. Det vill säga då har intaget förvandlats till en get i en boaorm.

     Gråstarr är ingen farlig åkomma. Men när diagnosen uttalades av ögonläkaren trodde jag att denna starr var lika med mörker. De sista dagarna har mina ögon varit dimmiga, okoncentrerade vid middagstid. Jag skulle kunna skylla mitt middagsgnäll på mina ögon, men det är väl snarare tiden som irriterar. Tid med långmiddag. I vårt hushåll är de flesta väldigt hungriga vid middagen. Då går det fort – ätandet. Klart att det även finns tid för konversation, ”debatt” och trevligheter, men jämförelsen med själva arrangemanget och matintaget synkar lite dåligt.

     Surströmming. Norrlands delikatess är ändå en höjdare. Då äter man med entusiaster, som pusslar med rensning av strömmingar, bröden, löken, mesen, osten och kanhända en snaps. Och. På det även nyskördad potatis, ”krypern”, som vi säger i Ångermanland. Det är enkelt, okomplicerat, trevligt och det tar tid. Den goda tiden kompangerad av god doft. Ögonen kräver sitt fokus då strömmingen har en tendens att krympa till oigenkännlighet efter rensning. Det gör inget, då själva sältan öppnar alla sinnen. Trivsam långströmming, kan man säga.

     Jag har bestämt mig att uppleva en fransk- och italiensk middag; en riktigt lång sådan. I Frankrike och i Italien. När? Den som lever får se. (Måste erkänna att baguetten, croissanten inte längre är en hägring utan en dålig kopia av de franska varianterna, trots att vissa bagerier har likvärdiga dito).

     I skrivande stund hör jag min dotter säga ”det är verkligen roligt att laga mat.” Så himla roligt att höra. Hoppas att hon håller i den passionen 60 år till! Och. Att hon inte får ”starriga” ögon.

                                                 På återseende! Eva