Det är en världsfolkomröstning jag vill ha

Denna lördag på väg hem ifrån ett träningspass på Friskis finns inga tankar på IS, krig, terror och vattenbrist. Efter att ha stäckt på armar, ben, cyklat i en bekväm cykel och lite till, är det skönt att promenera hem under en blå himmel och minusgrader utan vind. Vi lever i en vacker omgivning och livet är skönt att leva.

     Framför oss, min man och jag, hägrar en kopp choklad med grädde och en eftermiddag med fotboll (för vissa) och bokläsning och

 en eftermiddagsslummer för mig. Det är en vilsam dag.

     I bakhuvudet flaxar orosmolnen trots den vackra dagen. Inte har jag koll på det utrikespolitiska läget. Mina teser, argument grundar sig fläckvisa nyheter, rubriker, artiklar och – känslor. Emotioner är förstås inte alltför empiriskt säkra, vilket oftast just därför inte räknas över huvud taget i debatten, diskussionen.

     En kopp choklad är säkerligen inte en hägring för människor i Syrien och de har inte grundat tanken på vispgrädde efter ett träningspass. Människor i krig, på flyktingförläggningar har andra tankar och helt skilda projekt. Att överleva. Att ta hand om sina barn. Det tänker jag på i princip hela tiden. Bakom chokladen, den vackra himlen och semlor. Och. Jag har en idé.

     Varför inte folkomrösta? En folkomröstning visar hela folkets synpunkter, tankar och känslor. (Om alla skulle rösta vore det helt enkelt en suverän analys av samhällets hälsotillstånd). Hur många av världens alla människor vill ha krig? Och hur många barn finns det i denna värld? Hur många barn, som vill ha krig har du träffat? Visst finns det barn som indoktrineras till hat och krig, men de vet egentligen inte vad det handlar om. De nickar jakande, som barn gör bara för husfridens skull. Nej, barn hyser alltid sympati för de svaga. De vill inte ha krig. Vem vill ha krig? Ja, det vet vi ju i dag.

      Men, hur många är krigsivrarna? Det är många, eller hur? Men, vem är det som skapar denna krigsiver? Det är själv kärnan i min ide´ om en världsfolkomröstning.

      Om jag skulle framföra min idé muntligt i Byhuset, på Speakers Corner, på Jämtkrafts arena skulle jag använda kroppsspråket och orden i ett tal med ansiktsuttryck á la Baloo:

      Hejsan! Jag vill att världen ska folkomrösta om krigets vara eller inte vara. Jag menar vad vill den där Erdogan i Turkiet? Är det så att han inte vill ha slut på dödandet utan gärna vill ”knäppa” kurderna och använda just kurderna som syndabockar i attentat i Turkiet? Kurderna, de enda som verkligen har visat starkt motstånd när IS närmat sig. Och hur är det med Putin? Ja, var får han luft ifrån? Förstår bara inte att han kan bomba både kreti och pleti utan att bli slagen på fingrarna. Det är politik! Politik rak igenom!

     Syriens president kämpar för sin plats som ledare. Vad vill karln? Vill han odla oliver i askan bland ruiner? Är han rädd för att hans bankkonto ska beslagtas?  Mödrarna i Syrien, Israel, Västbanken – vem lyssnar på dem?

     Fredsförhandlingar och eldupphör i Syrien. Ja, hur ser resultatet ut? Det bombas, skjuts ändå. Ja, det är ett antal män som styr krigen för egen vinning och de har ett ego längre än kinesiska muren. Hur kan det vara möjligt? Det måste finnas mutor, egoboost, löften om martyrskap, pengar, status, som gör att människor stryker krigshetsare längs ryggen. I själva verket blir de lurade. De används som redskap i ett mördande utan självrannsakan. Jag säger, som man säger i Ångermanland: ”dä straffe sä, så småningom.”

     Nej, låt oss göra en världsfolkomröstning och du ska se ett resultat, som visar att människor vill ha fred, dricka choklad, se himlen lysa och barnen leka. Ett antal egoistiska, giriga, hämndlystna män styr världen. Det tränar antagligen inte på ett Friskis, eftersom de tror på det sjuka. Jag vill se ledare, som utövar yoga, använder hjärnan och har en empatisk uppkoppling till sina känslor. Typ. Punkt.

     IS. Ja, vad gör man? Dessa krigsförbrytare borde gå i skolan och inte missbruka människors värde. De kommer inte att rösta i världsfolkomröstningen. IS är något bortom all etik och är ett exempel på en hopplöshet bortom allt, vilket gör mig stum.

     Men, just därför.  Rösta på världsfolkomröstningen! Säg nej! Till krig! Och. Till råga på allt finns det visst någon som heter Trump – i USA!?

                  På återseende! Eva

     

Vågar du ta plats? Vem skapar utrymme för dig – ger dig plats?

Otaliga möten med tonåriga tjejer har visat att de väldigt ofta inte törs höja sina röster – ta plats. Varför? Jag har blivit informerad om att de alltid blivit benämnda ”blyga,” ’”tysta”. Och de har känt sig osynliga. Andra tjejer har sagt att det inte är någon mening att prata i t.ex. en grupp, då det oftast finns andra, som pratar oavbrutet och som tar (alltför) stor plats.

     I DN i dag den 19 februari finns en kort artikel ”Seinabo Sey kritiserar brist på mångfald”. Hon blev inbjuden till Ellegalan och undersökte därför tidningen Elles omslag och blev chockad över ”enfalden” (min formulering). ”Den stora bristen på icke-vita personer i Elles omslag fick Seynabo Sei att stanna hemma från galan”.

     Efter Seinabos inlägg på Instagram har flera tidningar hört av sig  och svarat ”att de ska bättra sig”. Det får vi verkligen hoppas. Bristen på mångfald är för mig lika med härskartekniker och det sker i dag 2016. En av härskarteknikens metoden är osynliggörande; ordet talar för sig självt, tycker jag.

     Jag råkar trampa på ovanstående nämnda tidnings annonsbilaga ”Stadsliv” med en artikel, som handlar om skillnaden mellan tjejers och killars plats i ”det offentliga rummet” i Bagarmossen.    

     Biblioteket är ett offentligt rum, men ungdomar känner sig inte välkomna där och fritidsgårdar har aktiviteter främst riktade till killar. Tjejerna önskar ett mysigt rum att sitta och prata i. Naturligtvis är det också fråga om trygghet.

     På första sidan av annonsbilagan har artikeln rubriken ”Våga ta plats” och det är inte alltid tryggt för ungdomar att ”ta plats” i det offentliga rummet för ungdomar, framför allt inte för tjejer, vissa tider på dygnet. Tänker jag.

     Någon som verkligen måste få ta plats är förstås skådespelare. En skådespelare finns oftast i ett rum med tre väggar och hen är där för att agera,  prata och – bli lyssnad till utan störande moment.   Det fick inte Torsten Flink i går kväll på Storsjöteatern med sin tolkning av ”Doktor Glas”. Längst fram satt några unga tjejer, som helt sonika gick ut under föreställningen. De gjorde antagligen ett besök på toa, eftersom de återkom efter cirka 15 minuter. En annan i publiken svarade högt och tydligt på en av Torstens repliker. Mobiler lyste i salonger och några drack öl. I slutet hördes en av Söderbergs berömda citat likt en uppgiven viskning, som alltför många säkert inte uppfattade: ”mig gick livet förbi”. Tanken slog mig att Torsten fått nog och att citatet i princip var hans egen kommentar efter denna upplevelse på teatern.

     Plötsligt var föreställningen över, cirka 20 minuter för tidigt, sägs det. Det kändes snopet och jag skämdes å Torstens vägnar. Jag vill gärna se Torsten i Östersund igen. Men, med en publik, som vet att de inte själva ska ”ta plats” i salongen.

                                                 På återseende! Eva

    

Att läsa Bamse och ICA-kuriren är att le en smula

När det finns tidningar runt omkring mig, då jag sitter hos frissan,  tandläkaren, på Läkarcentralen, tågstationen eller i vardagsrummet, grabbar jag tag i första bästa skrift. Allt från Bamse till DI Weekend. Lite skvaller, information och underhållning kortar av tiden; det blir en paus, en semestertripp i lyx (DI Weekend) eller mer eller mindre sorgliga nyheter om kändisar med fotbollstuttar, uppblåsta läppar, anorektiska modeller (skvallertidning).

     Max Martin, som egentligen heter Martin Sandberg, har jag hört talas om, men aldrig vetat vem han är eller vad han sysslar med. I DI Weekend, nr. 5-2016, finns det en 23 sidor lång intervju med denne Martin plus några artister, som han skrivit låtar till. Några exempel är: Britney Spears, Katy Perry, Pink, Adam Levine, Backstreet Boys.

     Denne svensk är alltså hur stor som helst inom musik och låttexter! Kanske är det bara jag som varit fullständigt ovetande? De allra flesta ungdomar, yngre människor har säkert koll, men det gör inte så mycket. I dag har jag i alla fall blivit uppdaterad, blivit informerad, om så bara för en stund.

     Max Martin arbetar ofta i team och har bland annat jobbat med Laleh, som han betraktar som ett geni. Just detta sammanträffande blir för mig en pusselbit, som jag lägger på rätt plats i mina egna funderingar och värderingar. Klart jag blir glad, när jag i åratal uppskattat Laleh och betraktat henne som just ett – geni. (Självklart finns det fler som uppskattar och geniförklarar Laleh, men Max Martin är den ende jag sett formulera Lalehs epitet, som jag själv länge burit på i mina tankar).

     Detta gör mödan värd att läsa lite här och där. Jag har i dag fått en av mina tankar verifierade. Känns det som. I min hjärna har jag fått ”rätt” i frågan om Lalehs musik i största allmänhet och i synnerhet hennes texter.

     Samtidigt kan ingen undgå alla inlägg vad gäller hatmail, hot, trakasserier, som florerar på sociala medier. Varför är det så svårt för ansvariga för olika sajter att eliminera dessa otäckheter? Jag antar att de ansvariga värnar yttrandefriheten, men det finns gränser. Jag antar att de är månar om sina användare. Om så är fallet borde de ta itu med alla hotfulla, elaka och lögnaktiga mail, som drabbar oskyldiga människor. Det skulle göra att en stor del av den yngre generationen, journalister, feminister, anti-våldsivrare, pk-personer och så vidare skulle få ett mer drägligt liv. På det av vi må leva länge på vår jord.

     De som sätter sig och spyr ut allt sitt hat borde läsa de största dagstidningarna, Bamse, ICA-kuriren med flera. De borde ta en paus, en semester, söka glada recept med gott innehåll. Ta del av sina anfäders moral och helt enkelt tagga ner. Att läsa något, som får oss att dra på smilbanden är helt enkelt vilsamt och lärdomsfullt.

                                                 På återseende! Eva