Varför vill människor ha krig?

I Lysistrate av Aristofanes sexstrejkar kvinnorna och ockuperar Akropolis för att få männen att sluta kriga. När Lysistrate skrevs hade det peloponnesiska kriget pågått i tjugo år.

     Denna komedi är självklart frispråkig med många sexuella anspelningar, vilket publiken förväntade sig. Männen saknar sex och man försöker ”bränna ut” kvinnorna. Denna brand stoppar de äldre kvinnorna och häller vatten på männen. Andra män, i ledande ställning, kommer för att hämta statskassan, för att använda pengarna till kriget, som skapar ekonomi och arbeten. (Det är klart att vapenindustrin i dag skapar klirr i kassorna och arbeten.) Där finns ett svar på varför människor vill ha en jämn ström av krig!?

     Frågan om Lysistrate är en feministisk komedi eller inte är ointressant, om man låter lyssnaren/läsaren ta till sig replikerna (framför allt Lysistrates) och skapa sin egen tolkning. Kanhända har Aristofanes skapat en nidbild av kvinnorna och låtit männens pilskhet vara dominerande. Men, Lysistrates talar klarspråk i sin protest mot kriget, som lämnar kvinnorna ensamma med barn och gamlingar och i sin kamp för fred, vilket visar hennes mod, intelligens och radikala lösningar. Aristofanes var ingen feminist och det är heller inte Fredrik Reinfeldt, om jag förstått honom rätt. Aristofanes har jag full förståelse för men är tveksam till Reinfeldts uttalande.

     I ”Kriget har inget ansikte” av Svetlana Aleksijevitj bjuder kvinnor på sina berättelser från andra världskriget. De har bland annat varit prickskyttar, lastbilsförare, sjuksköterskor, minletare. Svetlana lockar fram kvinnornas känslor och får en helhetsbild av människor i krig; deras tankar, känslor, mod och sorg. Det blodiga kriget gjorde det svårt att skapa ett s.k. ”normalt” liv efter kriget.

     Efter att ha läst denna bok förstår jag varför så många kvinnor sökte sig till fronten och ville verkligen ville göra en insats. För fosterlandet! En del kvinnor blev instruerade av sina män, som också överlevt kriget, vad de skulle berätta. Män berättar om strategier, fältslag och liknande medan kvinnorna beskriver sina upplevelser med, vad jag skulle säga: blod, svett och tårar.

     Det som förvånade mig är att så lite sägs om Stalin, men förstår att väldigt få visste vad han höll på med under brinnande krig. Människor som gett allt för fosterlandet i kriget mot Hitler blev skickade till läger anklagade för allt mellan himmel och jord.

     En av Svetlanas egna kommentarer om kriget är numera ett välkänt citat: ”Det finns bara en enda utväg: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.”

     Citatet må låta en aning klyschigt, men vem kan formulera ett bättre alternativ? Om alla mödrar uppfostrade sina barn (läs söner!) till pacifister, som vägrar att döda. Om alla dessa krig med religionen som sköld, skulle tolka sina gudar, som är en och densamma, i den ideala tanken att MAN SKA INTE DÖDA, kunde vi nå en mer ”civiliserad” värld.

    Varför vill människor ha krig? För att man är rädd för kommunismen? (Vietnam). För att man vill visa sina muskler? (Putin). För att man lever i ett fritt samhälle, men känner utanförskap? (IS-anhängare från olika delar av Europa). För att man är galen? (Hitler, Stalin och många, många andra s.k. ledare.) För att man vill ha naturtillgångar? (Kolonialismen). För att ….

      Aristofanes var en mycket intelligent kille, tycker jag. På något har Lysistrate formulerat ett suveränt svar på frågan. Man ska inte kriga, eftersom det aldrig någonsin skapar något gott!  Möjligtvis skapas en och annan självgod machoman.

                                 På återseende! Eva