Vilken tur att dammsugaren inte är som svarta hål

Högtider roterar runt året och i dag har vi slängt ut julen. Lite sent, ja visst. När snön nu äntligen lagt sig vackert på träd och omgivning känns det skönt att skåda julgranen mot fågelbordet med en fond av vitt. På julaftonen var det mer grönt.

     Att granens barr räcker ända in i påska eller till och med till midsommar är en norm. Barren ligger dolda liksom spindlar i sina hålor och exponeras lite då och då. Barren blir en påminnelse om att julen kommer åter: ”för det har han lovat.” (Vilken han? Kan man fråga sig).

     I DN i dag den 17 januari finns en vetenskaplig artikel ”Roterande svarta hål driver universums starkaste källor,” skriver Maria Gunther.

     Svarta hål har de flesta av oss mer eller mindre kunskap om. Själv tycker jag hålen är spännande, trots att jag inte vet mycket om dem.

En jämförelse med Niagara finns i artikeln: ”Svarta hål har så stor dragningskraft att ingenting, inte ens ljuset kan lämna den. I hålets mitt finns en punkt som kallas för en singularitet, där gravitationen är oändligt stor. Hålet är omgivet av en gräns: händelsehorisonten. Allt som passerar det kommer att falla ned mot singulariteten som i ett bottenlöst hål. Det är som att paddla kanot vid Niagarafallet. Ovanför vattenfallet har du en chans att klara dig, bara du är så stark att du orkar paddla motströms. Men, så fort du kommer över kanten finns det ingen återvändo.”

     Svarta hål är vad jag tänker på, när jag jagar barr med dammsugaren, vilka snabbt sugs upp i slangens svarta hål. Ibland måste jag hålla själva munstycket helt stilla ovanför två singulära barr, för att de ska sugas upp. Dessutom tappade jag ett örhänge, som jag upptäckte alldeles för sent. Slurp! Så var den vita pärlan uppslukad i dammsugarpåsen.

     Det fina med dammsugaren är att den inte är bottenlös som universums svarta hål. Jag plockar ut påsen och går igenom innehållet med precision och viss motvilja. Och. Finner den vita pärlan.

     Ljus och materia, som rymdens svarta hål ”suger” till sig, kommer aldrig någonsin ut ur detta ”gravitationsmonster,” det svarta hålet.

     Granens barr som lämnat huset blir förhoppningsvis återbrukat och granen förmultnar, blir en grogrund för andra granar.

    Den röda amaryllisen vittnar om att en jul passerat. Nu blir det ljusare allt eftersom. Det kommer en påsk. Önskvärt är en högtid med snö, sol och skidåkning på fjället. Det finns ingen återvändo för högtiderna. Så är det bara. Ljuset från slocknande stjärnor har vi de svarta hålens rotation att tacka för. Tror jag.

                                 På återseende! Eva