Vad lär vi oss av Svetlana Aleksijevitjs böcker?

Min intention var att läsa alla Svetlanas böcker och nu har jag läst tre av dem. De två återstående böckerna kommer att läsas då de finns i pocket.

     Kriget har inget kvinnligt ansikte, andra upplagan 2006, fick jag i julklapp. Svetlana har jobbat med sina intervjuer, haft tålamod att vänta på kvinnors berättelser om deras deltagande i andra världskriget. I den sovjetiska armén deltog omkring en miljon kvinnor, som stridsvagnssoldater, infanterister, kpistskyttar, sjuksköterskor med mera. Även brittiska, tyska kvinnliga soldater deltog i kriget.

     Efter avslutad läsning, som var tung, eftersom skildringarna är så hemska, funderar jag kring den röda tråden. Jag finner en sovjetmänniska, kvinnor, som vill ställa upp för sitt land, som utbildar sig till olika befattningar och kämpar sida vid sida med männen. Kvinnornas vittnesmål är annorlunda på så sätt att de beskriver känslor. En del av deras män ger dem instruktioner om vad de ska tala om, som t.ex. strategier, hjältedåd och liknande. Kvinnornas berättelser handlar om förlust, sorg, kamp – känslor.

     En kvinna avbröt sin läkarutbildning mitt i en tentamensperiod. När bombningarna började blev hon direkt indragen i att rädda människor och fick se så mycket blod att hon blev rädd för det. När hon en gång såg marken röra sig, grävde hon fram en kvinna, som hon trodde var död. Men, hon öppnade ögonen och frågade efter sin väska, som innehåll hennes identitetshandlingar. Den sårade kvinnan var alltså mer angelägen om parimedlemskort och krigsplaceringsorder än sitt eget tillstånd. Detta gjorde att läkarstudenten beslutade sig för att åka till fronten.

     Alla dessa kvinnliga vittnen visar krigets fasor; en del gråter, säger sig inte vilja berätta, men oftast lossnar deras tungor, som ger en stark känsla av förlust. I krigssituationen blir de respekterade av sina manliga soldater och efter kriget blir de mer eller mindre nedvärderade för att de deltagit i kriget – som kvinnor. Kvinnor, som aldrig fick klä sig fina utan gå omkring i för stora byxor, kalsonger, smutsiga med stubbat hår. En del av dem gifte sig inte heller efter kriget.

     Det brutala kriget går inte att förstå, när människor förvandlas till monster. Det finns berättelser om hur tyska soldater kastade spädbarn upp i luften, för att sedan skjuta dem som vore det fågeljakt. Tyskarna kunde skjuta invånarna i en by och sedan krossa deras skallar med sina stridsfordon. En kvinna vittnar om ljudet av ”skallkrossen”, vilket hon har fått leva med under resten av sitt liv. Under belägringen av Leningrad är hungern den mest framträdande fasan. Man åt allt levande: katter, råttor, möss, fåglar. Ett utsvultet barn gnagde på spisen. Den sovjetiska armén var också väldigt dåligt rustad i jämförelse med den tyska.

     Allt detta eländes elände gjorde att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Ta en dags vila. Varför läser jag dessa böcker? Antagligen för att det är ett unikt dokument, som söker/visar människans inre kärna. Att på något sätt försöka förstå ondskan.

     I Aleksijevitjs De sista vittnena (2015) berättar kvinnor om hur de upplevde/minns kriget som barn. Det finns de som kommer ihåg glimtar av kriget vid två års ålder, men betydligt fler är något äldre eller i tidiga tonåren. De förlorar sina mödrar och/eller fäder, de är rädda, hungriga och de blir bestulna på sin barndom. En av kvinnorna berättar att hon aldrig hade en docka som barn; det fanns inga leksaker eller lekar under  kriget. I vuxen ålder ber hon sin dotter att köpa en docka. Dottern frågar om dockan är till hennes dotter. Nej, säger modern. Jag vill ha en docka.

     Dessa vittnesmål handlar om väntan, väntan på någon, en förälder, som saknas. Ett barn springer mot en tysk soldat i tron att det är hennes pappa. En flicka kliver på ett tåg för att söka efter sin mamma. Utan resultat. Nu, som vuxen, gift med egna barn: ”Jag vill ändå ha en mamma,” säger hon.

     Att läsa om barn under detta krig är så sorgligt, så overkligt att det inte går att föreställa sig. Samtidigt finns det många liknande företeelser i dag. Barn förlorar sina föräldrar, ser dem bli mördade, nerskjutna framför sina barnaögon. Och man kan undra. Varför upprepar sig terrorn om och om igen?

     Bön för Tjernobyl är den första boken som gavs ut på svenska. Efter att ha läst de två ovanstående böckerna är Bön för Tjernobyl något annat än en krigsskildring/vittnesmål/berättelse från andra världskriget. Å andra sidan är det ändå väldigt likt. I boken kallar människor Tjernobylkatastrofen som sitt tredje världskrig. Inte utan att man håller med. De drabbade i och omkring reaktorn, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986 jämförs med kriget på olika sätt. Tjernobyl kom helt oväntat, överrumplande, utan förvarning, utan vetskap om konsekvenser på sina håll, eftersom det var något helt nytt, något man aldrig upplevt tidigare eller sett verkningarna av.

     En av vittnena beskriver det vackra ljuset över reaktorn då det brann i kärnkraftverket. Hen hade aldrig sett ett sådant vackert ljus och jämför med fyrverkerier. När sedan paniken bröt ut, blev män inkallade till saneringsarbete. (Ungefär som under kriget, så männen kallades att delta). De var dåligt utrustade men de jobbade som hjältar, blev erbjudna bra lön. Likt sovjetmedborgare, som gjorde sin plikt.

     De som visste något om kärnkraftverk, atomklyvning och kärnfysik fick just inget gehör för sin information. De gjorde sitt bästa för att få myndigheter att utrusta, evakuera, sprida information om åtgärder och så vidare. Myndigheterna ville inte skapa panik, som de uttryckte det, inte sprida informationen vidare. Någon sa ungefär: ”om inte Sverige börjat skriva...så”

     Bön för Tjernobyl är naturligtvis svår läsning, som skapar ilska, frustration. Själv kommer jag ihåg korna, som råmade i ladugårdar i Ångermanland denna katastrofsommar. Det är en mycket liten detalj i jämförelse med vad Vitrysslands vindar innehöll; strålningsvärden över alla gränser.

     Alltför många kunde inte förstå katastrofen fullt ut i en blomstrande bygd med frukter, frodig grönska, vilda djur . Allt är ”förgiftat” och instrumenten slår  i  taket vid mätningar. Så småningom dyker det upp döda djur, missbildningar av både växter och djur. Barn föds missbildade och dör. Vuxna som arbetar med saneringsarbete dör väldigt snabbt. De som vittnar om Tjernobyl berättar som om de inte riktigt har kunnat verbalisera katastrofens konsekvenser, men trevar sig fram med orden, försöker beskriva, analysera. Alla de som dör sittande på en bänk, människor ramlar omkull och dör. Man gräver upp jord, begraver hus, träd, djur, grödor och – människor. Gubbar och gummor vägrar att lämna sina stugor. Övergivna stugor rensas; man säljer allt man kommer över, sprider ”smittan” från ort till ort. Barn från Tjernobyl blir behandlade som spetälska.

    Många vittnen frågar sig: vem är ansvarig? Vems är felet? Varför? Varför?

    Ja, nog behöver vi en bön för Tjernobyl. Hur kan man tala för kärnkraftverk efter att ha läst denna bok? Det sägs ibland att kärnkraften är den ”renaste” energikällan. Hur kan man med bestämdhet säga det? Vem vet det? Hur? Var? När? inträffar nästa katastrof?

     Dessa tre böcker har för mig visat fosterlandskärlek, ett kollektivt folk, som gör sin plikt. Samtidigt som de styrande ”mörkar” information, tar hand om de sina och låter ”fotfolket” bli offer, som i krig liksom i kärnkraftskatastrofer. I dessa verk av Svetlana Aleksijevitj finns det väldigt mycket kärlek, medmänsklighet, sympati och godhet. Tack Svetlana! För ett omistligt arbete!

     Jag undrar varför framtiden känns så oviss? Varför jag hela tiden tänker på Putin? Varför man skyggar för sakernas tillstånd och hela tiden manar på: HJULEN MÅSTE RULLA! Har vi över huvud taget lärt oss någonting? Någonsin?

                                 På återseende! Eva