Böcker, babbel, Babel = Bokmässa

Visst är det något alldeles speciellt med Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med två bokälskare traskade vi omkring på ”golvet” i mässhallen och lördagens publikhav var enormt. Vi kryssade mellan montrar till utvalda författarintervjuer och mässans tema var yttrandefriheten.

     Vid Göteborgs universitets monter berättades det om censuren i pressen under andra världskriget och små intressanta fakta blandades med entoniga röster, som gjorde framträdandet väldigt tråkigt. Tyvärr. Cecilia Uddén, utlandskorrespondent, berättade om sitt arbete i Egypten. Intressanta iakttagelser om hur det är att vara kvinna i krisdrabbade områden tonade bitvis bort i bruset från montern bredvid. Det verkade som om mikrofonljudet, mitt emot, höjdes allt eftersom, vilket suddade ut Uddén ord. Själva kärnan, yttrandefriheten, försvann i bruset och intervjuarens frågor satte krokben för temat.

     Att gå omkring på mässgolvet kräver disciplin, vilket vi hade, men visst babblas det en hel del i montrarna, då bokförlagen marknadsför sig.

     Tidigare år har jag varit på seminarium, d.v.s. suttit i stora salar med bekväma stolar och lyssnat på intervjuer, forskning o.s.v. Det är bara föredragshållarna som hörs. Det var vilsamt och helt underbart. Dessutom en tröst för en svensklärare, som sök åt sig av uppmaningar, exempel på litteraturens vikt bland barn och ungdomar. Nästa besök på Bokmässan ska innehålla seminarier. Helt klart! Synd att det faktiskt är ganska dyrt.

     Vi lyssnade på Karolina Ramqvist, som också fick årets PO Enqvist-pris. Hennes senaste bok, en fortsättning av Flickvännen, Den vita staden, blir en signerad julklapp. Jag Guillous bok, Blå stjärnan, är också signerad, men blir ingen julklapp. Ett par presenterade sin bok om sina två senaste katter. Och katter är aldrig fel. Deras ömsinta berättelse om Rosa och Liksom, katterna heter så, varvades med fina kattdikter.

     På övre planet stod jag plötsligt öga mot öga med Reinfeldt och min mobilkamera fångade en leende f.d. statsminister. Bakom honom fanns en liten ö med stolar och vi siktade in oss på Karin Johannesson och hennes bok Den sårade divan. I tron att människor skulle stiga upp efter den pågående programpunkten, var vi beredda att kasta oss över första tomma stol. Tji fick vi. De allra flesta satt kvar och det var djungels lag. Jag trängde mig till en plats. Johannessons inlägg var ett av de bättre. Personligen kan jag tycka att dessa ”samtal” skulle bli bättre utan någon som ställer frågor. Författaren klarar sig så mycket bättre utan. Det gjorde Maja Hagerman, som ensam stod på en scen och berättade om sin bok Rasbiologin i Lappland.

     Det är uppfriskande att besöka Bokmässan och plötsligt stå bredvid en författare, som man bara läst eller sett på TV. Klart att det är kommers och kulorna rullar. Att prata om bokdöden är svårt att förstå, när man ser alla intresserade och engagerade människor, som girigt söker sig till montrar. En stilla stund bland barnlitteraturen var som att gå på fest. Naturligtvis blev det ett

par julklappar på den avdelningen.

     Vad gör författarna efter avslutad bokmässodag och signering. Ja, jag vet inte, men de går väl på restaurang och barer. Om detta läste jag en artikel i AB på flyget hem i går eftermiddag. Alex Schulman skriver under rubriken Bokmässan – en studie i det mänskliga psyket om de ordnade, städade, charmiga, trevliga författarna i vimlet. ”Det här är toppen av mänsklig förfining. Den kulturella eliten är här. De är rena i intellektet, och städade och kloka. De ler vänligt mot världen, de visar upp sig och alla vill titta.” På kvällen studerar Alex kulturarbetarna på Park Hotel på Avenyn och beskriver stället som ett ”slagfält”. Det stinker av diverse odörer och många av dessa kulturarbetare/författare är så fulla att de ramlar runt kring väggarna, några bråkar. En blygsam författare uppför sig som ett ”svin” och otroheten ”dallrar i luften”.

     Jo, jo. So it goes. Det påminner mig om ett foto på EU Parlamentet i Bryssel en gång för länge sedan – en proper fasad med en gräsligt sunkig baksida. Och jag vill absolut inte veta vilka de var i baren, på Avenyn. Det skulle vara som att avslöja Bamse som en gangster.

     Babel i går kväll var de absolut bästa intervjuerna med Jessika Gedin på Bokmässan. Bra frågor, intressanta författare och man hörde varje ord. Men, det är ju såklart TV.

                                 På återseende! EvaVisst är det något alldeles speciellt med Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med två bokälskare traskade vi omkring på ”golvet” i mässhallen och lördagens publikhav var enormt. Vi kryssade mellan montrar till utvalda författarintervjuer och mässans tema var yttrandefriheten.

     Vid Göteborgs universitets monter berättades det om censuren i pressen under andra världskriget och små intressanta fakta blandades med entoniga röster, som gjorde framträdandet väldigt tråkigt. Tyvärr. Cecilia Uddén, utlandskorrespondent, berättade om sitt arbete i Egypten. Intressanta iakttagelser om hur det är att vara kvinna i krisdrabbade områden tonade bitvis bort i bruset från montern bredvid. Det verkade som om mikrofonljudet, mitt emot, höjdes allt eftersom, vilket suddade ut Uddén ord. Själva kärnan, yttrandefriheten, försvann i bruset och intervjuarens frågor satte krokben för temat.

     Att gå omkring på mässgolvet kräver disciplin, vilket vi hade, men visst babblas det en hel del i montrarna, då bokförlagen marknadsför sig.

     Tidigare år har jag varit på seminarium, d.v.s. suttit i stora salar med bekväma stolar och lyssnat på intervjuer, forskning o.s.v. Det är bara föredragshållarna som hörs. Det var vilsamt och helt underbart. Dessutom en tröst för en svensklärare, som sök åt sig av uppmaningar, exempel på litteraturens vikt bland barn och ungdomar. Nästa besök på Bokmässan ska innehålla seminarier. Helt klart! Synd att det faktiskt är ganska dyrt.

     Vi lyssnade på Karolina Ramqvist, som också fick årets PO Enqvist-pris. Hennes senaste bok, en fortsättning av Flickvännen, Den vita staden, blir en signerad julklapp. Jag Guillous bok, Blå stjärnan, är också signerad, men blir ingen julklapp. Ett par presenterade sin bok om sina två senaste katter. Och katter är aldrig fel. Deras ömsinta berättelse om Rosa och Liksom, katterna heter så, varvades med fina kattdikter.

     På övre planet stod jag plötsligt öga mot öga med Reinfeldt och min mobilkamera fångade en leende f.d. statsminister. Bakom honom fanns en liten ö med stolar och vi siktade in oss på Karin Johannesson och hennes bok Den sårade divan. I tron att människor skulle stiga upp efter den pågående programpunkten, var vi beredda att kasta oss över första tomma stol. Tji fick vi. De allra flesta satt kvar och det var djungels lag. Jag trängde mig till en plats. Johannessons inlägg var ett av de bättre. Personligen kan jag tycka att dessa ”samtal” skulle bli bättre utan någon som ställer frågor. Författaren klarar sig så mycket bättre utan. Det gjorde Maja Hagerman, som ensam stod på en scen och berättade om sin bok Rasbiologin i Lappland.

     Det är uppfriskande att besöka Bokmässan och plötsligt stå bredvid en författare, som man bara läst eller sett på TV. Klart att det är kommers och kulorna rullar. Att prata om bokdöden är svårt att förstå, när man ser alla intresserade och engagerade människor, som girigt söker sig till montrar. En stilla stund bland barnlitteraturen var som att gå på fest. Naturligtvis blev det ett

par julklappar på den avdelningen.

     Vad gör författarna efter avslutad bokmässodag och signering. Ja, jag vet inte, men de går väl på restaurang och barer. Om detta läste jag en artikel i AB på flyget hem i går eftermiddag. Alex Schulman skriver under rubriken Bokmässan – en studie i det mänskliga psyket om de ordnade, städade, charmiga, trevliga författarna i vimlet. ”Det här är toppen av mänsklig förfining. Den kulturella eliten är här. De är rena i intellektet, och städade och kloka. De ler vänligt mot världen, de visar upp sig och alla vill titta.” På kvällen studerar Alex kulturarbetarna på Park Hotel på Avenyn och beskriver stället som ett ”slagfält”. Det stinker av diverse odörer och många av dessa kulturarbetare/författare är så fulla att de ramlar runt kring väggarna, några bråkar. En blygsam författare uppför sig som ett ”svin” och otroheten ”dallrar i luften”.

     Jo, jo. So it goes. Det påminner mig om ett foto på EU Parlamentet i Bryssel en gång för länge sedan – en proper fasad med en gräsligt sunkig baksida. Och jag vill absolut inte veta vilka de var i baren, på Avenyn. Det skulle vara som att avslöja Bamse som en gangster.

     Babel i går kväll var de absolut bästa intervjuerna med Jessika Gedin på Bokmässan. Bra frågor, intressanta författare och man hörde varje ord. Men, det är ju såklart TV.

                                 På återseende! Eva      

Petter från Stockholm – hej! Vi kan lära mycket av dig

Jag gillar Petter Askergren. Ibland läser jag mina tidskrifter lite slarvigt och därför bläddrade jag en extra gång igenom nr. 4 av tidningen Språk, som handlar om just språk. Uppslaget om Petter, En svensk klassiker, innehåller information, som gör mig glad och lite mer upplyst, eftersom Petter talar om sin dyslexi och vägen fram mot bokläsning och sitt eget låtskrivande. Och musiken, förstås!

     Jag lär mig att 16 rader är ”standardlängden för antalet rader i en hiphopcovers” och att Petter har givit ut en bok som heter just – 16 rader. Det är musiken, texterna som är Petters fokus. Han läste sin första bok från början till slut, när han var 21 och i dag är språket och litteraturen hans stora intresse. På Kom Vux lärde han sig att stava och det tycker jag känns så hoppfullt för alla som missat delar av skoltiden på grund av lässvårigheter.

     Petter läser klassikerna och några av hans favoriter är: Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Edith Södergran. Rapparen Petter har en tatuering på en arm med dikten infall av Ferlin. Den andra armen ståtar med orden: Livet är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner”. Han kommer inte ihåg var han läst dessa ord.

     Eftersom Petter föreläser i skolor träffar han många ungdomar, som inte är så intresserad av litteratur, men många av dem läser Snabba cash och boken om Zlatan. Det kan vara en inkörsport till fortsatt läsande.

     Hans låttexter blandas friskt med hänvisningar till litteratur och slang. Vissa uttryck på engelska översatte han för många år sedan till svenska, eftersom det var texter på svenska som känns bäst. Amerikansk rap, holding for the fort gjorde Petter till vi håller fortet och Don´t talk the talk if you can´t walk the walk blev snacka inte snacket om du inte kan gå gången.    

     För mig är skillnaden mellan hip hop och rap verkligen inte solklar. Men, jag har googlat och kommit fram till att rap är en kombination av rytm och musikaliska ”beat”. Texterna ska innehålla lokala händelser och relationer. I dag rappar man om konsumtionssamhället, kommersialism och relationsfrågor. Rappen blir alltså ett verktyg som förmedlar människors liv, politik, media. Man berättar en historia helt enkelt. Rap kan vara brutalt med sin vapenkultur. Det är väl en verklighet i stora dela av USA, men det känns ändå lite kymigt.

    Hip hop blev en subkultur influerad av afroamerikaner och Latinamerika. I hip hop finns rythm and blues eller R&B. Och vad jag kan förstår uttrycker hip hop hopp om framtiden och minnen från forna tiders positiva händelser. Svårt är det i alla fall att skilja på dessa musikstilar.

     Petter är som sagt intresserad av språk och skrivande. Han menar att tonåringar kan ha svårt att uttrycka sig i skrift, men har lättare att skriva en raptext. På så sätt kan unga människor beskriva sina liv. Det har han säkert rätt i. Han vet vad som krävs för många av dagens unga människor och jag tycker att Petter är en god förebild.

     Jag har inte lyssnat på många av Petters texter, men har uppfattat musikens ”beat” några gånger och jag tycker det är medryckande. En gång i tiden brummade Ice Ice Baby med Vanilla Ice mellan väggarna här hemma. Det var då det började, för mig i alla fall – hop hop eller om det nu är rap. Jag vet inte. Men, det är uttrycksfullt och nu kommer också tjejerna. Det är bra. De har också historier att berätta.

     Petter kan lära oss mycket och jag tror att ungdomar lyssnar på honom och lär sig att ingenting är omöjligt. Och självklart blir jag glad över hans val av litteratur. Så himla bra val och så finns det hur mycket som helst att läsa. Böcker som brinner, lyser som en måne i augusti.

                                 På återseende! Eva