Bli pensionär på bio

För åtskilliga år sedan hörde jag en röst från tv:n. Vem är det? Hon kan sjunga, tänkte jag. Alldeles stilla såg jag en späd varelse med väldigt stor röst. Jag rös och sprang vidare. Till vad kommer har ramlat ur mitt minne.

     Minns att jag funderade – den rösten, den tjejen kommer att utmana världen, bli en vinnare. Eller så blir det platt fall. Hon blev en vinnare och sedan föll hon och eliminerades från jordelivet – Amy Winehouse.

    För ett par dagar sedan såg jag filmen om Amy och det kostade 110 kronor. Killen i kassan sa: ”men du är ju pensionär!” ”Syns det?” kontrade jag, som inte helt har fattat att jag faktiskt är pensionär. ”Nja, jag är lite rak på sak, jag och nu kostar din biljett 88 kronor”. I det ögonblicket blev jag pensionär och rabatter gör inte ont.

     ”Ni blir två i salongen och du får fritt välja plats”, sa den charmige. Jag satte mig  i bänkradernas mitt, men ingen annan syntes till. Kanske hen har svimmat, ramlat mellan stolarna? Jag ställer mig upp i det mörka rummet, men låter det bero, när filmen börjar.

     Ungefär tio minuter in i filmen tänds lamporna och en personal leder en äldre dam in i salongen. ”Att dom int´ sa nåt. Dom kunde ju ha sagt åt mä. Ungdomarna i kassan gav mig nummer 19”, säger en upprörd kvinna, som varit pensionär många fler dagar, år än vad jag har upplevt.

     Filmen fick en omstart. ”Såg du reklamen?” frågade hon. ”Ja, det är väl samma för alla filmer. Såg inte du reklamen?” Jag vände mig bakåt och sneglade. ”Nä, dom sa att filmen börja kvart i, då gick jag och köpte popcorn. Och den  här filmen börja ju halv.” ”Okej”, sa jag och vände blicken mot filmduken. ”Var de nan bra reklam då?” ”Tja, jag kommer knappt ihåg.”

     Hoppas att denna rara tant inte kommer att prata hela filmen, tänkte jag och ångrade att jag inte köpt M-kulor, mitt bio-godis. ”Ä dä där Amy?” ”Ja!”

     Vi fick glimtar från Amys liv och hon pratade om sin gränslöshet. Hon hade inte någon som satte stopp och fadern var oftast frånvarande; lämnade Amys mor och barnen. Amys far hade haft ett förhållande i många år och föräldrarna skilde sig.

     Detta trauma präglade tydligen Amys liv. Trots hennes tuffhet var hon följsam, underdånig sin man, så småningom. Knark, alkohol och media blev hennes död. 

     Tänk om hon blivit hjälpt till att enbart sjunga jazz! ”Rehab” blev hennes genombrott och sedan rullade det på i jet-fart.

Amy som staty i Camden

     En film är en film. Men, jag tänker att om hennes far hade förstått hennes längtan efter ett föräldraskap med gränser, någon som satte stopp med kärlek, omsorg och förnuft. Då hade hon kanske haft ett  liv efter sin 27-års dag.

     En liten tår rinner, när filmen slutar. Tanten, som nu sitter längst ut på min rad hade stavar med sig, som jag finner på bänk 19. (Hon flyttade nämligen till bänken längst ut i min rad och bad mig  ”minn på stavarn’) .Och jag undrar tyst vad det är som fått henne att se denna film. Samtidigt vet jag att om en betydligt yngre människa hade iakttagit oss hade kunnat tänkta: vad är det som gör att dessa två tanter ser filmen om Amy? I min fantasi tänker jag att tanten kände Amys historia och gjorde en jämförelse med Jussi Björling. Kanske drog hon en parallell till Kurt Cobain? Elvis? Vem vet.

     Jag anser Amy vara en förnyare; hennes musik är inte jämförbar med nutidens  musikbrus. Amy var en synnerligen stor begåvning. Och jag håller med henne om att den musik som nu snurrar på topplistorna inte är riktig musik. Amy kunde skapa  musik och det enda hon ville vara att skapa texter och – äkta musik.

                På återseende! Eva