Olika projekt i olika världar

Alla dessa klipp på småbarn som sitter vid frukostbordet med huvudet ”rullande” med sikte mot bordskivan. Ögonen sluts och de ”rycker upp sig” och får en sked gröt med jämna mellanrum till frukost. Alla dessa kattungar, hundvalpar, som uppför sig likadant medan en matte, husse stryker dem vakna med jämna mellanrum. Det är gulligt! Efter att ha studerat ett flertal trötta småknytt, kommer jag att tänka på Guatámabasen. Där används bland annat ”sömnstörningsmetoden,” vilket innebär att ständigt väcka utmattade, trötta fångar.

     Det är en långsökt jämförelse. Jag vet. Man kan t.ex. inte jämföra djurtransporter i världen med med människosmuggling. Man har funnit en lastbil med minst 20, kanske 50 döda flyktingar på en motorväg i Österrike på gränsen till Ungern. Det skriver Staffan Kihlström i en liten notis i dagens DN. Polischefen i Burgenland säger i österrikisk tv: ”Organiserade kriminella har gjort människor till handelsvaror.”

     Lastbilsföraren har antagligen fickorna fulla med dessa olycksdrabbade människors pengar. Så går det till i dag. Och man kan inte jämföra djur och människor. Eller? I vilket fall som helst behandlas människor som djur och i värsta fall ännu sämre.

     Och här sitter jag och äger mina dagar och funderar över kommande aktiviteter som pensionär. Mina tankar har rört sig kring olika projekt som: a) börja sy (har sytt en blus, som dock inte tål att synas i sömmarna) b) lära mig spela munspel (blues) c) delta i olika kurser, som t.ex. sömnad d) rensa vinda och garderober e) resa f) träffa folk f) läsa böcker, som jag vill läsa g) o.s.v.

     Hur blir det nu med a-g? Tja, man måste ta hand om sig: äta, träna, dammsuga, tvätta, softa, se ÖFK på arenan, se Bolt vinna, rensa ogräs, sitta i telefonkö (vilket jag gör i skrivande stund och hade plats 22. När jag s.a.s. kommer i mål, kopplas jag till en ny kö, som verkar vara destinerad till evigheten. ”Vi uppskattar att du kan vänta. Vi hoppas att vi snart kan hjälpa dig,” säger en röst. Så jag lever på hoppet. Och jag kan vänta. Det är något nytt och ”väntandet” finns inte i min lista ovan. Men, det verkar som om jag verkligen kan vänta, nu när jag äger min dag. Det är något nytt.

     Dagarna passerar väldigt fort och alla mina projekt bidar sin tid. Själv tar jag det lugnt: läser tidningar, softar ofta, tar en påtår och känner mig priviligierad i denna värld. Jag har faktiskt fyllt en kasse med kläder, som jag kommer att lämna i en container med destination Afrika. Det är dagens bedrift. Tror att listan kommer att ändras, så småningom. Skulle vilja kunna göra skillnad och inte bara se på. Hur det ska gå till? Ja, kanske skulle en munspelskurs ge mig inspiration till nya projekt i den lilla världen och det finns verkligen behov av olika projekt i olika världar.  

                                                 På återseende! Eva      

Varför kan de inte bara ta för sig, slänga allt tyg runt kvinnokroppen?

”Jag skulle vilja vara vad sin helst i världen

men inte en kvinna

inte en afghansk kvinna”  (Sista strofen i en dikt av Roya, Kabul 2009 ur DE FÖRKLÄDDA FLICKORNA I KABUL av Jenny Nordberg

”Varför äter de inte kakor?” är ett citat som sägs komma från Marie Antoinette. Antagligen är det en myt, men citatet i sig syftar på det svältande folket innan franska revolutionen.

     Den som yttrat denna fråga hade antagligen aldrig beblandat sig med ”folket” eller svälten. Kanhända var personen en av dem som förlorade sitt huvud under giljotinen.

     Hasse och Tage var ett suveränt par. Deras satirer satt som smäcken och alla människor, som ”växte upp” med detta radarpar har säkert ett och annat citat i sina huvuden. Ett inslag av dessa herrar kommer jag ihåg. Det var många år sedan och Hasse och Tages satiriskt inslag vara alltid klockrena. När svälten var stor i Afrika var vi engagerade, eftersom vi genom media fick ta del av hemska bilder på svältande barn. ”Varför sätter de sig inte ner, tar en cigarett och uppför sig som en människa?” Var en rad i deras satir och jag häpnade. Tänk om människor tar dem på allvar, tänkte jag. (Citatet är inte ordagrant återgivet, då det enbart bygger på mitt minne.)

     Undrar just om ”kakorna” hade inspirerat Hasse och Tage? Svält är svält och i dag får vi åtminstone ”bevis” för åtskilliga missförhållanden i världen. Trots det finns det okunniga människor; de som inte bryr sig, de som inte tycker det är viktigt att bistå människor i nöd och de som helt enkelt inte vet något om till exempel kvinnors situation i Afghanistan.

     Varför får flickor inte gå i skolan? Varför måste kvinnor gömma sig under en burka? Varför klär man ut småflickor till pojkar? Varför blir en kvinna och hennes man utfrysta om de inte får en son utan bara flickor? Det är bra frågor. Men, det finns inga enkla svar. Det är en historia som täcker flera hundra år och livet i Afghanistan ger inte utrymme för alltför stor provokation för kvinnor och deras familjer. Det kan handla om liv och död om du bryter traditioner. Vem orkar utmana döden? Självmordsbombare? Ja, vi vet att många män spränger sig och tar samtidigt med sig oskyldiga människor in i döden. Varför? Det är också en bra fråga, som inte har enkla  svar. Ett svar kan vara att några av dessa bombare protestera mot just västerländska yttringar såsom att kasta slöjan, burkan och tala för kvinnors frihet. (IS mission går dessutom inte att förstå. De är bortom allt förstånd).

     Jenny Nordberg har alltså skrivit boken om Afghanistan och utredd frågan: varför klär man ut flickor till pojkar? Det är egentligen inga nyheter, eftersom vi redan vet en del om livet i detta land. Men, denna bok ger mig en tydlig bild av ett liv i händerna på tvivelaktiga tolkningar av koranen, mullor, som slumpmässigt väljer koder och normer. Människor styr inte sina liv, de är som livegna, fastspända i medeltida normer.

     En del västerländska feminister tycks tro att afghanska kvinnor borde ta för sig, slänga allt tyg om kvinnokroppen och promenera rakryggad genom byn, staden, som vore det deras rättighet. Vilket det borde vara. Eller hur? Men, ett sådant synsätt visar dålig insikt i de faktiska förhållanden som råder i bland annat Afghanistan.

     Okunskap? Ja, det finns en trög massa av generaliseringar, fördomar och snedvridna paralleller mellan missöden och invandringspolitik.

     Varför finns det ett sådant hat? Varför drunknar så många människor i Medelhavet? Varför finns det rasism? Varför pratar SD bara om invandring? Hela tiden. Varför sprider sig främlingshatet? Det är bra frågor. Mitt enkla svar är att de vill hata, vara osolidariska, rasistiska. Och. De bryr sig inte om fakta, eftersom de har sina egna kartor, moral, som vore de återupplivade från den mörkaste delen av medeltiden.

                                                 På återseende! Eva

      

Hösten ÄR min bästa årstid

Sommaren har funnits här några dagar nu och den finns fortfarande kvar. I slutet av augusti svettas man och solen har inga konkurrenter på himlen. Det är bara blått. Som Hötorgskonst.

     På natten syns stjärnorna och i glipan i sovrumsfönstret ser jag en ”stjärna”, som verkar blinka. Jag koncentrerar mig och ser att den rör sig – stjärnan. När den passerat mitt glipansynfält, flyttar jag fram mot sängkanten. Så jag kan följa följa den med min nattblick.

     Jag har ofta sagt mig vilja skapa tid för att gå och och skåda himlavalvet. Det valv som var så intensivt på 50-talet. I byn. Nu är det en stjärnhimmel omgärdat av all jordens ”skräpljus”. (Kanske inte så våldsamt skräpigt på Frösön ändå).

     Ja, på natten ska man sova. Men, jag sover inte alltid på natten. Och denna natt är jag, som sagt, fokuserad på stjärnorna, som bjuder på sig själva. Likt katten som blickstilla lurar på sitt byte. Länge.

     Ser ett annat ljus, likt en strålkastare som svävar fram på gatan. Tidningarna har landat med det karakteristiska metalljudet av postlådan. Hämtar tidningarna och läser ÖP, DN och till det tar jag en macka fullproppad med Västerbottenost.

     Läser om hösten, kåseri om att flytta till landsbygden och en stuga utan vatten och el. Finna lugnet. Hösten är min favoritårstid. Något nytt. Nya tag. Ett projekt. Färgerna, nypotatis – ja, hela kittet. Vatten och elektricitet är jag helt beroende av, though.

     I DN ser jag också en bild på en stol med en inbjudande kudde i. En stol, som man kan både gunga och läsa i. En sådan vill jag ha. Nästa sommar. Visst, det är lite svekfullt att tänka på nästa sommar, kan tänkas. Alla dessa bilder på enorma trädäck med diverse prylar: solstolar, utekök, grillar m.m. gör mig alltid lite nervös, lite hysterisk. Det ser så bekvämt ut.

     I natt ska jag skåda himlen i sommarnatten. Jag ska skåda hela stjärnhimlen och absolut inte fokusera på en nova, som antagligen var ett flygplan. Klart att jag visste – egentligen. Det är väl kattens instinkt som flugit i mig.

     Jag är säker på att hösten är alldeles bakom hörnet. Då blir det surströmming med nypären. Och sedan blir det till att vänta på - sommaren!

                                På återseende! Eva