Kvinnor som utvärderar livet

Caitlin Morans bok  Den stora konsten att vara kvinna är en historia om en ung tjej, som trevar sig fram i tillvaron med kritiska ögon. Huvudpersonen, som i princip måste vara författaren, är intresserad av musik men tycker att musikrecensioner ofta är dåliga. Hon börjar själv recensera, bli publicerad, och på den vägen upptäcker hon sin förmåga att formlera sig, att skriva.

     Huvudpersonen kommer ifrån arbetarklass och arbetslöshet, trångboddhet, fattigdom och kärlek dominerar i denna bok. Humorn är frisk och det känns ärligt. Jag kommer väl ihåg Morans uppgörelse med stringtrosor. Författaren uppmanar varje kvinnlig varelse att ta på sig rekorderliga trosor, som inte känns som tortyrredskap på kroppen. (Jag har själv aldrig förstått hur man över huvud tagen kan utsätta sig för slikt).

     En julklapp (inte till mig själv) blev NOT THAT KIND OF GIRL av Lena Dunham. Klart jag har läst den – bara för att. Man måste ju hålla sig uppdaterad. Det är ungefär samma tema i denna bok men med en yngre författare. Hennes bok handlar om att växa upp, samla vuxenpoäng, skapa ett liv i kreativt skapande. Till skillnad från Moran är huvudpersonen inte arbetarklass och huvudpersonen har stort stöd från föräldrar, som är konstnärer.  Det är amerikanskt och maten, vikten, rädslan, ångesten, sex och vaginan är viktiga teman.

     Båda böckerna har realistiska beskrivningar av alkohol och sex. Vid läsning av denna bok känner jag mig långt ifrån tonåren på 60-talet och även om jag hört och sett en del av frispråkigheten, bli jag häpen. Det finns avsnitt som är ganska brutala och Dunham ”skrattar”. Menar hon då att unga människor ska skratta, när något bara känns helt fel?  (Funderar en del på de problem som behandlas: könskampen, panikångest, ångest, maten, vikten, sexualiteten, livet. Västvärlden är fylld av mat, krav, ideal, överflöd och vi arbetar inte längre i gruvor, vilket gör att vi har tid att syssla med vår egen person så mycket att vi får panik av att bara finnas till)? Tänker jag.  Hur som helst känner jag mig lite oförstående inför denna problematik – ibland.

     Dunhams beskrivning av en tjejs utvecklingsfaser är som en studie i utvecklingspsykologi. Denna bok ger många unga tjejer perspektiv, insikter om tonåren på väg in vuxenlivet. Vad det nu är. Det skulle säkert ge många unga killar och män en hel del kunskap om hur det kvinnliga könet ser på det motsatta, om de gav sig tid att läsa denna typ av litteratur. Det är underhållande, slagfärdigt och roligt. Inte fullt övertygande ändå. Och då menar jag själva budskapet. Vad vill hon säga? Kanske vill hon bara bjuda på sig själv? Kanske måste hon knorra till det? Om jag ska moralisera, vilket jag har för att avsikt att formulera här och nu, tycker jag att Dunham skulle visa de yngre läsarna större respekt. På något sätt. Rätt och slätt! J Jag tycker att Morans bok är bättre, innehåller mer värme och bra mycket snyggare humor. PUNKT!

                                                    På återseende! Eva