Fyllda av skam

Norr söder öst och väst

skallar avgrundsvrål                       

kalla  hårda som stål.

Många lik och det blir fest

med vapen i blod och

svarta drömmar fyllda av mord.

Vi lever en stund på jorden

medan gudarna, fyllda av skam,

gråter med barn i sin famn.

Glömda är de rättrådiga orden

DU SKALL ICKE DÖDA

allt medan himlavalven färgas röda.

               På återseende Eva

Äntligen några vackra vibbar!

Denna vecka har jag ”ramlat över” godar vibrationer. En av dem är Kicki och Kumba på tv i ”Lyckliga gatan”. Kicki D gör en countryversion av en av Kumbas hip-hoplåtar och Kumba  hip-hoppar med Kickis Bra vibrationer. Det är grymt! Olikheterna. Tolkningarna. Mest av allt festen. En tillställning med blandad publik i glädje, tårar och gemenskap.

     För mig är själva kombinationen det viktigaste. Integrationen, som det så vackert heter. Det behövs flera sådana inslag – dagligen. För att vi så småningom inte blir rörda till tårar av en kombination utan ser det som ett fullständigt normalt tillstånd. En företeelse i vilken ordet ”integration” blir överflödigt.

     Tonvis med vedervärdiga nyheter strömmar över oss dagligen och den senaste tidens vansinnesdåd gör att man tappar andan, förlorar tron på människan. Min hårddisk fylls till bredden av dynga, som skvalpar omkring i det själsliga systemet likt de i oändlighet snurrande rymdsoporna. Då behövs bra vibrationer.

     Alla dessa guldkantade galor på tv kan man sitta i soffan och tomglo på. Det finns så många ”hjältar” inom idrotten, musiken och allt mellan himmel och jord. Och visst är de värda sina priser. I Östersund finns det också priser, så klart. Josefin Hilding, som är projektansvarig hos Östersunds församling, kämpar för att ge tiggarna tak över huvudet och det har hon lyckats med. (Det är faktiskt kallt på vintern i Jämtland.) Jag tycker att denna tjej visar bra vibrationer. Hon bör få ett pris. Basta!

     Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är manusförfattare till filmen ”Trevligt folk”. Filmen handlar om ett somaliskt bandylag, som lär sig åka skridskor och spela bandy. På sex månader! Snart är de på väg till VM i Sibirien. En av lagets killar berättade i fredagens Skavlan om positiv respons från människorna i Borlänge. Det är ännu ett exempel på en god nyhet, som värmer själsystemet.

     Vi är många som inte kan sjunga, spela bandy eller sitta i tv. Det finns samtidigt mängder av vardagshjältar med empati. De gör skillnad i det tysta, visar civilkurage och törs reagera, när människor visar stenåldersmanér.

     Ja, det finns goda vibrationer. ”Make love ! Not war! Tja, vad blev det av den ramsan? ”MAKE ART  NOT WAR” av Bod och Roberta Smith är en uppmaning så god som någon. Ja, det behövs vackra vibbar. Fler WIBES helt enkelt.            På återseende! Eva                    J

Frifräsar däri teven

Snön ha komme tebacks

i kallväre gå ja hem

mensch huvvevärken mole

Ja trampe på mä kalltårna å unnres

om väla ska tillfriskne

om snön sku räcke tell vål´n

om ungdommen sko få na ärbete

Regeringa å int´oppsagd

dom behöv na sponsora

då folke kläga häri härmst´n

Dä ä mange som vell kastbyt

å bli storfräsar däri teven

               J På återseende! Eva

Barrande darrande kaos

I dag har barrkaos dominerat ett antal kvadratmeter i vardagsrummet. Granen kastades ut, men hann klä av sig naken innan den lämnade rummet. Det går inte att ordna ett barrkaos hur mycket vi än försöker. Man sopar ihop barren och slänger dem på komposten. Punkt slut.

     Varifrån uppstod allting? Av vad är allting uppbyggt? Frågorna, som filosoferna ställde under antiken, har vi svar på i dag och vi är, åtminstone, borde vara tacksamma över deras frågeställningar, eftersom de var de första som försökte finna en ordning i kaos.

     Ronny Ambjönsson skriver i Dagens Nyheter den 18 januari en artikel Därför är upplysningstidens döda filosofer dagens mest levande”, i vilken han skriver om upplysningens idéer.

     Själv har jag alltid varit fascinerad av upplysningen och mitt intresse började i 17-årsåldern. Som tonåring såg jag den s.k. vuxenvärlden, som intolerant, korkad och förstockad. Upplysningstidens nyckelord som: förnuft, tolerans, religions- och yttrandefrihet är dagsaktuella.

     I dag förstår jag att det var orättvisan i världen, som jag blev mest upprörd över. Ef 47 år senare är jag lika upprörd, men vet inte riktigt var fokus ska ligga, eftersom det finns så många hörn av verkligheten, som  existerar i barrande, darrande kaos.

     Ambjörnsson citerar Voltaire, som ”förlikar samhället vid ett glas öl: överst ett glittrande skum som snabbt sjönk ihop, nederst en illasmakande drägg, och däremellan den klara, svalkande drycken.” Jag undrar vem som idag äger dagens bildspråk i en jämförelse? Dagens öl har visserligen skum men ingen otäck bottensats. Kanske kan man använda en bild av en frodig, vacker ros, som långsamt ruttnar bort på grund av att rötterna är angripna.

     Det råder kaos. Förnuftet verkar ha flytt sin kos likt julgranens barrande grenar. Går det att sopa ihop en tillräckligt stor hög av förnuft för att ordna kaos?

     Ambjörnsson refererar till Anthony Pagden, som kritiserar delar av olika synsätt på upplysningstiden. Pagden nämner Adam Smith, som menar att det som förenar människor är ”inte bara förnuft och tänkande utan en grundläggande förmåga till empati.”

     I kaos behövs sympati. I dag, när bilden och texten är så viktiga och tydligen kontroversiellt, behövs inlevelse. Och socialantropologer? För vad vet vi om bilder? Vad vet vi om olika kulturers religion och känslor? Egentligen? I detta kaos behövs en ny kunskap, som visar oss att vi måste besinna oss. I detta kaos behövs uppbyggnad, kommunikation i stället för provokation.

     H.C. Andersens saga Granen handlar om en gran, som trånar efter att bli utvald, komma in i ett hus, bli dekorerad. Vad granen inte vet är att den efter jul blir förpassad till sophögen, som ett darrande, barrande kaos.

                                   På återseende! Eva

    

In the name of - ja, vad då?

Ja, jag vet. Att hur många analyser av de senaste dagarnas mord i Frankrike kommer att skivas, produceras med mer eller mindre tänkvärda slutsatser. De sämsta inslagen torde handla om åsikter, som vänder sig emot islam. Då blir den underliggande tesen hämnd i olika former, restriktioner, diskriminering, fördomar och – hat. Detta trots att majoriteten av människorna, oavsett religion, vill leva sina liv i fred, ta om sina familjer och barn.

     Alla dessa grupper med namn som al Qaida, ISIS, Boko Haram med flera handlar om dödande. Vad döljer sig bakom dessa namn? Hur skapas de? Och – varför? Personligen tycker jag inte att dessa grupper ska ha ett namn, som vore de ett varumärke. "Dessa satans mördare", som Palme sa. De borde heta mördare 1, 2 etc.

     Tre unga män har orsakat landssorg i Frankrike på några dagar. De hänvisar till sin gud. Man blir som trött på alla dessa mord ”in the name of God”. Tänker aldrig förövarna på vad gud ska tänka om dem? Deras handlingar? Deras mördande? Det kan helt enkelt inte handla om en gud, då det hela tiden handlar om en och samma gud. Skillnaden ligger i olika religiösa ritualer och liknande.

     Vad det handlar om har jag ingen aning om - egentligen. Men, jag tror på utbildning, bildning, etik, tolerans och att människor får leva ett värdigt liv, som ger möjlighet att uppfostra sina barn och lära dem skillnaden mellan rätt och fel. Att världen inte kan styras av automatvapen.

     Man kan konstatera att de unga män, som lockas av och ansluter sig till mördargrupper, är vilseledda, lurade. Kan en förklaring vara att de finner en sysselsättning, (att hantera vapen), blir hjärntvättade, vilket ger ett visst innehåll i deras liv? Det är ungefär som att vara beroende av en knarklangare, som håvar in pengar, medan de själva går mot döden. Skillnaden är att de med vapen, som dödar, orsakar så oändligt mycket större ringar på vattnet: oskyldiga offer, hämndreaktioner, och sorg. De skapar en enorm rädsla hos alla grupper av människor, inklusive sitt eget folk.

     ”Det är världens undergång”, sa en flicka, som var på väg till fredagsbönen, i en intervju på Nyheterna. Den tanken äger inte bara hon utan det är många som förtvivlar över sakernas tillstånd. Vem tror på dem som använder guds namn, när de dödar? Det är lögnaktigt och ett hyckleri utan like.

     2014 fick vi relevanta och ”vackra” fredspris. Malala Youafzai och Kailash Satyarthi är två modiga, starka krafter, som borde vara ett föredöme överallt. Att de, liksom författare, satiriker med flera behöver beskydd och/eller har en dödsdom vilande över sig – är ett tydligt bevis på att världen är galen.

                                   På återseende! Eva 

RÄDSLAN (dikt)

i förrgår kvävdes orden under

rädslans syrefattiga cement

som löses upp av torkan i maj

vildrosor ska långsamt gro

under fruktan och på darrig stjälk

öppna sig mot solen

ord och bild ska ansas som

en vildvuxen trädgård när

barbariet och automatvapen styr

solen klamrar sig fast för livet

och i mörkret lagras ord i en bomb

som attackeras av Kalasjnikov

stoppas av Stålmannen med

en ekvatorlång rad av

barn bakom sig

i morgon ska dagen vila och

människorna ska vakna i korsdrag

med utslätade ansikten

under olivträd, björkar, granar

               och granatäpplen

                             På återseende! Eva

Tänka, tycka, känna, tro eller plastbanta?

Och här går jag omkring och tänker! Var eviga minut faktiskt. Tänker vi inte. Däremot funderar antagligen en stor del av jordens befolkning över tanken, förmågan att tänka någon gång under sin levnad.  

     Enligt Kristian Blensenius artikel Jag tänker att… i tidningen Språk kommer uttrycket ”jag tänker att…”ur en direkt översättning av engelskans think.

     Visst kan jag tänka att jag ska skriva ett blogginlägg, men det är bara en tanke, som blåser bort. Men, när jag nu skriver ett blogginlägg har tanken gått över till action och jag hade kunnat säga att jag ska skriva ett inlägg. När jag väl skriver blir det en faktisk sanning.

     Blensenius referar till Aschberg, som skriver om detta att man tänker att… Det är ett sätt att fega ur, att inte våga stå för sina utsagor. Tidningen Språk är i dag min inspirationskälla, eftersom den talar om språk ur många olika aspekter.

    Detta att tro, tycka, känna är ord, som vi ofta använder i vardagen, men i ett debattinlägg o.d. räcker inte dessa ord, då de oftast uttrycker en känsla, ett tyckande, som inte övertygar.

     Jag har träffat ungdomar, som i princip kan alla repliker i filmen Fucking Åmal.  Många har citerat sina favoritrepliker och de har varit: ”Jag är så jävla snygg!” och ”Jag vill knarka!” Visst kan man se den första repliken som en sanning, om personen är snygg. Men, då återstår frågan – var går gränser mellan snygg och osnygg? För mig blir uttalandet ett klockrent känslouttryck. ”Jag vill knarka!” blir komiskt då man sätter in detta utrop i sitt sammanhang: Fucking Åmål, tonår, leda. Ordet ”vill” blir som en bubbla, som spricker, eftersom det liknar det första citatet i sin form. (Den som säger ”jag ska börja knarka” och gör det blir en mening, som kan kontrolleras empiriskt och individen behöver då hjälp och vägledning). Eller hur?

     Min erfarenhet är att vi svenskar gärna vill att den vi konverserar med ska ha samma åsikt som vi själva. Vi vill skiljas glada över en gemensam pratstund med ömsesidiga åsikter. Kanske är det därför vi ofta tänker, känner, tycker och tror. Då har vi alla dörrar öppna men  kan i vissa fall bli modigare, om vi känner medvind, och uttrycka oss mer konkret.  

     Jag tänker ofta att jag vill börja plastbanta. Nu har jag kommit fram till att jag ska börja plastbanta. Därför köper jag en näve tandborstar i en plastförpackning på apoteket. Köper jag en tankborste på ICA måste jag kämpa med kniv eller sax för att öppna den förbannade hårdplastförpackningen. Det är ett tillräckligt gott skäl till att börja plastbanta. Dessutom betyder ordet ”think” så mycket mer än ”tänka”.

      Jag tänker att det vore bra att avsluta detta inlägg med att säga: god tur in i kneget 2015! Har du inget arbete önskar jag dig: god tur i ditt sökande efter ett arbete!

                             På återseende! Eva

Kvinnor som utvärderar livet

Caitlin Morans bok  Den stora konsten att vara kvinna är en historia om en ung tjej, som trevar sig fram i tillvaron med kritiska ögon. Huvudpersonen, som i princip måste vara författaren, är intresserad av musik men tycker att musikrecensioner ofta är dåliga. Hon börjar själv recensera, bli publicerad, och på den vägen upptäcker hon sin förmåga att formlera sig, att skriva.

     Huvudpersonen kommer ifrån arbetarklass och arbetslöshet, trångboddhet, fattigdom och kärlek dominerar i denna bok. Humorn är frisk och det känns ärligt. Jag kommer väl ihåg Morans uppgörelse med stringtrosor. Författaren uppmanar varje kvinnlig varelse att ta på sig rekorderliga trosor, som inte känns som tortyrredskap på kroppen. (Jag har själv aldrig förstått hur man över huvud tagen kan utsätta sig för slikt).

     En julklapp (inte till mig själv) blev NOT THAT KIND OF GIRL av Lena Dunham. Klart jag har läst den – bara för att. Man måste ju hålla sig uppdaterad. Det är ungefär samma tema i denna bok men med en yngre författare. Hennes bok handlar om att växa upp, samla vuxenpoäng, skapa ett liv i kreativt skapande. Till skillnad från Moran är huvudpersonen inte arbetarklass och huvudpersonen har stort stöd från föräldrar, som är konstnärer.  Det är amerikanskt och maten, vikten, rädslan, ångesten, sex och vaginan är viktiga teman.

     Båda böckerna har realistiska beskrivningar av alkohol och sex. Vid läsning av denna bok känner jag mig långt ifrån tonåren på 60-talet och även om jag hört och sett en del av frispråkigheten, bli jag häpen. Det finns avsnitt som är ganska brutala och Dunham ”skrattar”. Menar hon då att unga människor ska skratta, när något bara känns helt fel?  (Funderar en del på de problem som behandlas: könskampen, panikångest, ångest, maten, vikten, sexualiteten, livet. Västvärlden är fylld av mat, krav, ideal, överflöd och vi arbetar inte längre i gruvor, vilket gör att vi har tid att syssla med vår egen person så mycket att vi får panik av att bara finnas till)? Tänker jag.  Hur som helst känner jag mig lite oförstående inför denna problematik – ibland.

     Dunhams beskrivning av en tjejs utvecklingsfaser är som en studie i utvecklingspsykologi. Denna bok ger många unga tjejer perspektiv, insikter om tonåren på väg in vuxenlivet. Vad det nu är. Det skulle säkert ge många unga killar och män en hel del kunskap om hur det kvinnliga könet ser på det motsatta, om de gav sig tid att läsa denna typ av litteratur. Det är underhållande, slagfärdigt och roligt. Inte fullt övertygande ändå. Och då menar jag själva budskapet. Vad vill hon säga? Kanske vill hon bara bjuda på sig själv? Kanske måste hon knorra till det? Om jag ska moralisera, vilket jag har för att avsikt att formulera här och nu, tycker jag att Dunham skulle visa de yngre läsarna större respekt. På något sätt. Rätt och slätt! J Jag tycker att Morans bok är bättre, innehåller mer värme och bra mycket snyggare humor. PUNKT!

                                                    På återseende! Eva

Urbaniseringen

Du blandade ihop namnen på korna och de dina; din man och din syster. Inga barn. Du tyckte inte om barn. Koosseraa! Koosseraa! Skrek du då korna gick i skogen. Rosa, Stjärna, Sippa, Milda, Blenda. Kalvarna i kätten: Sigge, Oskar, Efraim. Du talade med korna på mjölkpallen. Grädden var tjock i hämtmjölkkruka. Råmjölken. Kalvdans. Flygorna viftade du bort från kornas ögon och du borstade dem i lagårn under vintern. Jonas hässja hö och Signe hjälpte till med tröskningen. Slåttanna. Kaffe med kakor. En dag sa du: ”jag är så jävla trött på korna. Dag efter dag samma sak.” Och ni flyttade till stan. En tvåa med varmt och kallt vatten. Bekvämt. Och ensamt. När du ropade på din man och din syster kom namnen i en rad: Rosa, Efraim, Stjärna, Sigge, Oskar, Milda, Blenda, Sippa. På nätterna drömde du om Brunte – hästen ni hade en gång för länge sedan. Och du lyssnade förgäves efter ladusvalorna på sommarn. Det var 60-tal och i stan satt ni i bekvämt bo. Det blev liksom långsamt.

                                                    På återseende! Eva