Noshörningar, elefanter och människor

SD:s retorik sipprar ut med jämna mellanrum och lyser likt en röntgenplåts avslöjande av själva kärnan i partiets idéer. Ett par ord av den ordström vi fått ta del av de senaste åren är: ”hora”, ”blatteälskare”.  Dessutom har en riksdagsman använt grisljud mot en invandrad riksdagsman och alla känner antagligen till filmen med järnrören och så vidare och så vidare.

     I Uppdrag granskning (Svt onsdag den 23 oktober) talar en rektor för en friskola om elever med ADHD och konsekvenserna av deras vistelse i skolan ”som en cancersvulst”… ”och så sprider det sig, det är som ett ruttet äpple..”
     Denne rektors retorik liknar ovanstående exempel på ordflöde, som finns under ytan hos så många människor i maktpositioner. Det är naturligtvis inte meningen att orden ska rinna över och hamna i våra vardagsrum, men när de väl gör det förfasar vi oss – en stund. Retoriken blir liksom hemtam och ingen sätter ner foten speciellt hårt. Representanter för klantskallarnas klubb uttalar sig: ”vi får naturligtvis ta itu med problemet. Vi ska tillsätta en utredning. Naturligtvis är alla barn och ungdomar välkomna till vår skola. Det får naturligtvis inte förekomma rasistiska uttalanden i vårt parti. Jag kan inte se att vi gjort något som helst fel.”
     Tiden strax efter andra världskriget och insikten om vad som utspelats i olika läger i Europa var svår. För hur ska man kunna förstå ett krig som också innebar förintelse av människor? Det blir absurt, orimligt och tillvaron blir obegriplig.
     Denna absurditet illustrerade Eugène Ionesco i dramat Noshörningen. I detta drama blir människor gröna, får en mycket mörk röst och hornet växer i pannan. Det är en långsam förvandling av en människa, som inte själv inser sitt eget byte av innehåll (tankeinnehåll). Eugéne ville visa med detta absurda drama hur lätt fascismen smyger sig på individen och när förvandlingen väl är i gång och du gluttar ut genom fönstret kan du se ett flertal liknande noshörningar. Så rullar det på, så sakteliga, genom hela Europa.

     I något land i Afrika träffade man plötsligt på ovanligt många döda noshörningar. Detta kunde man se i ett av svt:s naturprogram för ett antal år sedan. Ingen kunde förstå vad som orsakade noshörningarnas död. De har ju i princip inga fiender – noshörningarna. Men, efter ett tag upptäckte man ”mördarna” – några värstingelefanter, som växt upp utan föräldrar, utan uppfostran. De hade dödat noshörningarna utan anledning. Bara för att de kunde?! Hade inget annat att göra?!

     Hur som helst löste man problemet genom att ”plantera” en elefantmormor bland värstingarna. Och, det gjorde skillnad. Värstingarna fick lära sig veta hut och ordningen återställdes.
     Frågan är: vilka ska vi ”plantera” bland alla som trampar och kräks på människovärdet och anständigheten? Ja, en sak är säker. Det måste vara en människa, eller hur?
                                   På återseende! Eva