Medlidande - är det en sentimental sörja eller helt rätt?

En unge berättar att hon tycker synd om påsen som slängs i papperskorgen efter det att lördagsgodiset är uppätet andra berättar att det känns orättvist att krama nallen mer än giraffen. Ä det så att dessa ungar känner medlidande med påsen och giraffen?

     Om jag inte minns fel var det en artikel i KP (Kamratposten) som berättade om dessa fenomen för en hel del år sedan. Det är ungefär som att tycka synd om mjölet som får mindre utrymme än sockret i rulltårtan.  Helt crazy, eller hur?
     I Brott och straff av Fjodor Dostojevskij finns en scen då Marmeladov berättar sin livshistoria på en krog. Han är full och dricker med hjälp av sin dotters sista rubel. Han frågar kroggästerna om de har medlidande med honom, men de svarar med en motfråga: ”varför skulle vi ha medlidande med dig?”
     Ja, varför skulle de ha medlidande med honom? Skulle medlidandet göra någon skillnad? Jag tror inte det. Fjodor lär ha sagt att den största mänskliga egenskapen är medkänsla. Medkänsla? Hur känns ordet ”medkänsla” i munnen, hjärnan i jämförelse med ordet ”medlidande”?
     Filosofen Spinoza gjorde inte så mycket väsen av sig med dagens mått mätt, om man så säger. Han var en timid, intelligent människa som opponerade sig mot sin tids dogmatiska religion. Men, medlidandet hade han inte så mycket över till. Samma sak gäller Nietzsche, som verkligen är den mest missförstådda filosofen av dem som de flesta inte läst något av, om, men som har en hel hög med uppfattningar om. Nietzsche menade att medlidandet ökar världens elände. Jag tror att de menade att medlidande inte ”levererar” något, om man nu ska uttrycka sig med ”Idolspråk”.
     För vad menas med medlidande? Ja, detta ord är nära besläktat med inlevelse, förståelse och medkänsla. Och visst behövs egenskaper som medkänsla i en människa för att definieras som människa? Empati och förståelse krävs för toleransen i ett demokratiskt samhälle. Utan allt detta skulle världen bli kall, hård och i sämsta fall – psykopatisk. Typ.
     Vad ska vi använda medlidandet till? Ja, kanske är det en semantisk fråga, alltså en fråga om ordens betydelse. Medlidandet kan i värsta fall bli en sentimental sörja utan innebörd om det används fel. Likt en överlägsen replik till någon, om något som vore det en välgörenhetsfras för att dämpa sitt eget samvete. Medkänsla är ett bättre begrepp, som kan göra skillnad i ett samhälle fyllt av egoism. Inlevelse i människors liv och umbäranden kan göra skillnad genom aktivt handlande. Medkänsla och inlevelse måste på något sätt vara grunden för ett demokratiskt samhälle med en värdegrund byggd på alla människors lika värde.
           Den 8 november, kan vi läsa i DN om Mikael Persbrandt i filmatiseringen av Åsa Lindborgs roman ”Mig äger ingen”: ” Mikael Persbrandt däremot hittar hem i rollen som den alkoholiserade arbetarpappan”
    Många som läst denna bok har uttryckt en besvikelse över att boken inte
 besitter tillräckligt mycket misär. Det kan man kanske förstå, eftersom boken är en, till stora delar, fin beskrivning av en fars kärlek till sitt barn. Frågan är: känner vi medlidande med fadern i denna bok? Jag tror att vi gör det till viss mån, eller hur? Men, jag tror att vi känner stor empati, trots allt elände som faktiskt finns i denna bok. Så Fjodor visste säkert vad han gjorde då han formulerade denna fråga i sin bok. Han ville locka fram medmänniskans medkänsla i stället för medlidande. Det är vad jag vill tro. Empati kan i vilket fall som helst aldrig vara fel – eller?
     Just nu är det synd om morgonkaffet som inte får någon mjölk i morgon, för att mjölken är slut.
                                   På återseende! Eva