Minnen som skriker och strålar

                      Det var vägen genom en tallskog som gav mig

                      en ledtråd om en varm och svart tystnad i gräset
                      kring tjärnen.
 

                      I den stora staden fanns andra ljud och innehåll

                      som jag sparade i små askar i alla skåp
                      som en bekräftelse likt en minne som skriker.

                      Orden är viktiga men jag överöser dem inte med
                      överdrivna kärleksförklaringar eller förklaringar
                      nej orden blir som ett vedträd som läggs på
                      elden när den falnar.
 

                      I dag finns de fortfarande där – tjärnen och månen

                      över den svarta isen som tog emot en unge på
                      skridskor som flög över den snöfria ytan och
                      stålet ristade en berättelse i det svarta frysna.
 

                      I mars försvann texten djupt ner i det bottenlösa

                      utan ekologiskt medvetande på 60-talet.
                      I staden sjönk medvetandet om det verkliga.
                      Skogen. Minnen och sorg blir månstrålar.
                                       Till slut.           

                                                                 På återseende! Eva