Att tänka är att vara - att tänka är att tanka kunskap?

Vem förstår Göran Lambertz? Själv säger han att vi inte förstår vad han säger eller vad han menar och upprepar än en gång domslut och dylikt. Själv kryper jag liksom ihop, när han upprepar sitt mantra, eftersom han verkar så ensam i sin värld av ”sanningar”.
     Om tänkandet är en grund för kunskap, så måste tanken på något sätt vara sann, rätt, eller? I denna stund sitter människor i vår omgivning/ i världen och tänker och  ibland skulle vi vilja att människors tankar exponerades. Varför? Kanske för att se om tanken är god eller ond? Trivial eller analytisk? Men, innerst inne vill vi inte veta folks tankar, eftersom vi känner våra egna och vet hur tankar i allmänhet kan se ut.
     Hannah Arendt (1906 – 1975) en filosof, som följde Adolf Eichmanns rättegång, analyserade den och kom fram till att Eichmann inte var ett monster utan en människa som lydde order i sitt arbete med att skicka människor in i döden. Han hade enbart gått efter de byråkratiska reglerna i sitt arbete. Hon skrev strax innan hans avrättning:
”Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa kurs i mänsklig gemenhet gett oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att uttryckas i ord.” (Lars Mouwitz, Filosofi sid. 259)
     Eftersom Hannah var av tysk-judisk börd, blev hon starkt kritiserad för sina omdömen och sin analys av ondskan och Eichmann. De människor som överlevt koncentrations- lägren kunde inte se Hannahs arbete som en filosofisk-etisk skrift. De ville naturligtvis att Eichmann skulle beskrivas som ett monster, vilket är fullt förståeligt. Men, är inte den ”banala” ondskan minst lika förödande som, ja, vad då? Som den komplicerade, avancerade....ondskan? 
     Hannah var influerad av Kant, som beskriver skillnaden mellan förstånd och förnuft. Förståndet skiljer sig från förnuftet på så sätt att förståndet är inriktat mot nytta och mål-medel-rationalitet. Förståndet är instrumentellt medan förnuftet är kopplat till mening och betydelse och det innebär inte att man nödvändigtvis behöver ”tanka” ny kunskap. (Idag är instrumentell kunskap viktig, eftersom den kan omsättas i produktion. Det ser vi exempelvis i olika politiska beslut i vårt avlånga land och treenigheten – vård, skola och omsorg, torde räcka som ”bevis”.)
     Förnuftet är kopplat till mening och Hannah Arendt anknyter till Kants och ”det utvidgade tänkesättet”. Det tolkar hon som ”förmåga att tänka utifrån den andres position” (Filosofi sid. 259).
     Ja, hur är det nu? Vi sitter just nu och tänker, eller hur? Men, hur är det med förmågan att tänka? Den är olika, om man så säger. Kanske är det ändå så att vi måste uppgradera vikten av förnuft, som inte leder fram till ekonomisk vinning och/eller prestigeförluster, vilket jag uppfattar som pudelns kärna i den s.k. rättsskandalen och Göran Lambertz.
     Sanning. Ja, hur ser sanningen ut i Tomas Quicks drama ut? Om man skulle centrifugera de olika parternas ”sanningar”, hur skulle resultatet se ut? Skulle psykoterapeuter, poliser, läkare, Leif GW Persson och Lambertz  sitta fastkletade i kanten av centrifugen och Tomas Ouick i mitten av tumlaren med alla sina produktiva skådespelartalanger? Quicks lögner gav utdelning, vilket skapade ett gigantiskt kaos.  Ur detta kaos må vi finna ett och annat förnuft. Och sanningen? Ja, den ligger möjligtvis någonstans på baksidan av all manipulation.
      Kan man tänka sig?!
                                                         På återseende! Eva

                                                    På återseende! Eva

    

I slutet av november

 

                           I slutet av november

               I

 

               Vilken längtan finns i denna månad

               av den nya kylan utan snö?

               Vinden rasar kring knutar som vi          

               masserar och ignorerar tills någon

               annan höjer sin röst-

 

               II

 

               Vi ler mot grannen på väg mot eller ifrån

               och stjärnorna har sina framgångar

               samtidigt som det är vi själva som har

               bestämt att Higginsatomen är alltings början.

               När Zlatan gör mål är allt som vanligt.

 

                                            På återseende! E

Egoboost och Emoboost

 

Rubriken i sig innehåller ord som tål att granskas eftersom jag misstänker att orden ger väldigt många olika associationer och frågetecken. Alla besitter vi väl ett ego? Detta ego kan vara större eller mindre och med –ism som suffix blir vi mer eller mindre egoistiska.

     Egoboost Magazine skapades av Isabelle Löwengrip, som tröttnade på modetidningar om vikt och liknande och ville i stället fokusera på tjejers karriärer och entreprenörskap.

     EMOBOOST

”Två tjejer som bloggar inkognito om att leva life i ångestens tecken. Om tabletter, sex och snygghet på resan mellan hybris och självhat.”

     En av anledningarna till att jag ville undersöka innehållet i rubriken är att jag hört talas om Blondinbellas Egoboost och att Emoboost använder ord som ”hybris” i sin presentation. De verkar också vara varandras motsatser rent ideologiskt, om uttrycket tillåtes.

     Boost. Ett ord som vi ser i skrift och träffar på i olika sammanhang och vi undrar: vad betyder det? Vi har en tolkning i kontexten och oroar oss inte vidare om exakt betydelse, eftersom texten i sig inte är livsavgörande på något sätt. Men, visst vill vi veta betydelsen av detta ord?

      Boost i en googlesökning är lika med ökning, förbättring, uppsving, knuff. Okej , då kan vi säga att egoboost är en knuff framåt i självförtroendet. Hur blir det då med emoboost? Är det en knuff framåt i ångesten? Skriet ut i den svarta natten, typ?

      Hur som helst uppfattar jag motsättningarna i vokabulär, innehåll och budskap i de olika bloggarna, som slutar på -boost. Finns det en motsättning? Ja, det gör det säkert, eftersom ungdomar vill utmana och gärna förlöjliga varandra i den fria yttrandefrihetens värld.

     Entreprenörskap har jag sett en del av på marknader och hört massor om i föreläsningar, som påminner mig om hallelujamöten på 50-talet. Dessa möten, som skrämde livet av oss ungar som olovandes kröp under tältduken. Jag har köpt massor av vantar, i-phoneskydd, tunnbröd och halsdukar på dessa entreprenördagar och träffat många entusiastiska, kreativa och sympatiska ungdomar. Jag undrar bara hur dessa ungdomar ska möta Marknaden med stort M. Var bor han? Denne Marknad? (Att vi sedan måste ha ett miljötänk och att alla andra klimatfrågor tränger på är ett ansvar som vi kan lägga på Kina.)
     Efter att har läst Emoboost kryper ångesten i min kropp och jag undrar över teman i denna blogg, som utmanar min gamla själ. All denna ångest, som faktiskt presenteras rent kliniskt och alla frågor från förvirrade tonåringar…Ja, vad ska man säga? Det är långt ifrån karriärtänk men undertexten visar tänkande och kreativa ungdomar.

      Det sägs att Blondinbella reagerat på kritik av innehållet i Egoboost och att hennes avsikt endast är att ungdomar/tjejer ska må bra. Det är ett bra syfte, tycker jag och för mina tankar till Epikuros, som levde omkring 400 före vår tideräkning. Han menade att välmående inte behövde kosta skjortan och att det mest fundamentala för vårt välmående är tak över huvudet, trevligt sällskap och god mat utan överdåd. Vi behöver alltså inte vara avundsjuka på våra grannar som har den senaste bilmodellen i garaget. Vi mår bra av andra ingredienser i livet.

     Alla vill att vi ska må bra, eller hur? Om vi tränger undan alla råd, krav och statusuppgraderingar och liknande, kan vi må bra med ett gäng vänner under ett tak med ett bord dukat med god mat. Hur svårt kan det vara att må bra? Ja, det är inte alltid så lätt, men vi behöver ju inte hela tiden tänka på allt som vi inte har.

                                   På återseende! Eva

    

    

    

 

M A T

Ordet ”mat” kan få oss att vifta på svansen av glädje och då speciellt om det utropas högt och ljudligt: MAAAT! Ordet som träffar ett öra fyllt av öronproppar höjer glädjehormonerna i kroppen då han/hon sätter sig ner vid ett dukat bord. ”Ah, köttbullar, potatismos och lingon – så gott!”

     Tänk att detta ord ändå blir så komplicerat. Jag menar, vem har inte hört alla bokstavskombinationer av dieter. Det känns dock skönt att känna till barndomens och ålderdomens kombination av föda. Tage Danielsson har ringat in hela vårt liv i förkortningar och strax efter att vi anlänt på BB blir födan GB och TV. Sedan avslutas vår levnads bana med GB TV/TV TV/STOP. Praktiskt ändå. I dag kanske inte alla vet att GB ska associeras med glass.
     Som barn älskade jag glass och tjatade ständigt om denna underbara smakupplevelse ända tills jag fick en halv liter glass i mina händer. Jag åt upp allt, naturligtvis och därefter har jag varit befriad från glassorgier. Varför händer inte samma sak med potatis i alla former: nypäran, potatismos, potatisgratäng, potatisbakelse, hasselpotatis och så vidare. Det finns en uppsjö av olika potatisskapelser och jag är kär i dem alla.
     Tänk ändå! Tänk om vi inte fick någon mat då vi är hungriga. Vi har väl alla varit hungriga och gnällt över en tom mage, men vi har snabbt fyllt våra magar med diverse innehåll. Ibland undrar jag hur det känns att inte kunna ge sina barn mat, vilket händer i krigshärjade, fattiga länder. Det måste vara den största av alla frustrationer. ”Ät upp din mat unge! Tänk på barnen som inte får någon mat!” Visst känner några av oss igen den repliken. Men, barnen hittar i relativt tidig ålder en replik: ”det är inte mitt fel att de inte har någon mat.”
     Maten är en glädje och sägs vara den sista passionen som överger oss. Synd då bara att gamlingarna oftast får sådan erbarmligt dålig mat och att råvarorna i affärerna är fyllda med skräp. Visst kan man ge di gamle god mat utan att det kostar skjortan. Det vet vi nu, men ingenting händer.

     Jag läser alla rapporter om skit i mat; om grisar som blir serverade sina syskon till middag, lax som innehåller mask och PCB, äpplen som besprutas med diverse gift, Å hå ja ja. Då blir det ekologisk skinka till jul och ekologisk fisk och…. Sedan kommer någon och säger att det inte är alldeles säkert att det ekologiska alternative verkligen är ekologiskt, för att jag minsann läst att dessa varor också faktiskt innehåller skadliga ämnen. Då blundar jag och stänger av, för då orkar jag liksom inte vara intresserad. Då orkar jag inte söka andra vägar, för vad finns det för alternativ?

     När jag var 22 gick jag omkring och knackade dörr för att få människor att rösta nej till EG!? Och jag kommer faktiskt ihåg en av anledningarna, argumenten mot EG, vilket bland annat var just maten. Om vi accepterade EG var det lika med att godkända alla skadliga ämnen i maten.
     Jag var vegetarian ett halvår som ung student och sprang hem för att koka sojabönor till lunch. Ganska snart blev det tråkigt och alltför jobbigt att laga vegetarisk mat, men jag lärde mig massor om maten vi trycker i oss. I dag äter jag massor av mat, som är fylld av skräp av den enkla anledningen att jag inte föredrar utsätt vatten, vilket verkar vara det enda ”friska” alternativet.  Ja, vad fan ska man göra? Bli en ekologisk bonde i en miljö utan föroreningar? Det vore i så fall en jordbruksbygd på en annan planet utan föroreningar..
     I dag är mat ett enormt känsligt och komplicerat ämne. Maten är orsaken till att man i vissa delar av världen behöver en lyftkran för att förflytta människor ur deras hem samtidigt dör folk av undernäring. Det är en absurd matvärld och vi vet inte vem vi ska skylla på. Hade vi en renodlad syndabock vore det heller inte någon lösning, eller hur? Hur som helst behöver vi människor mat.
     I morgon tror jag att jag kommer att vifta på svansen när ropen skallar: MAAT!
Jag går mot maten på faten men avslutningen blir varken GB eller TV. Det blir KG = köttgryta. Tack och hej leverpastej!

                                   På återseende! Eva

 

 

     

Medlidande - är det en sentimental sörja eller helt rätt?

En unge berättar att hon tycker synd om påsen som slängs i papperskorgen efter det att lördagsgodiset är uppätet andra berättar att det känns orättvist att krama nallen mer än giraffen. Ä det så att dessa ungar känner medlidande med påsen och giraffen?

     Om jag inte minns fel var det en artikel i KP (Kamratposten) som berättade om dessa fenomen för en hel del år sedan. Det är ungefär som att tycka synd om mjölet som får mindre utrymme än sockret i rulltårtan.  Helt crazy, eller hur?
     I Brott och straff av Fjodor Dostojevskij finns en scen då Marmeladov berättar sin livshistoria på en krog. Han är full och dricker med hjälp av sin dotters sista rubel. Han frågar kroggästerna om de har medlidande med honom, men de svarar med en motfråga: ”varför skulle vi ha medlidande med dig?”
     Ja, varför skulle de ha medlidande med honom? Skulle medlidandet göra någon skillnad? Jag tror inte det. Fjodor lär ha sagt att den största mänskliga egenskapen är medkänsla. Medkänsla? Hur känns ordet ”medkänsla” i munnen, hjärnan i jämförelse med ordet ”medlidande”?
     Filosofen Spinoza gjorde inte så mycket väsen av sig med dagens mått mätt, om man så säger. Han var en timid, intelligent människa som opponerade sig mot sin tids dogmatiska religion. Men, medlidandet hade han inte så mycket över till. Samma sak gäller Nietzsche, som verkligen är den mest missförstådda filosofen av dem som de flesta inte läst något av, om, men som har en hel hög med uppfattningar om. Nietzsche menade att medlidandet ökar världens elände. Jag tror att de menade att medlidande inte ”levererar” något, om man nu ska uttrycka sig med ”Idolspråk”.
     För vad menas med medlidande? Ja, detta ord är nära besläktat med inlevelse, förståelse och medkänsla. Och visst behövs egenskaper som medkänsla i en människa för att definieras som människa? Empati och förståelse krävs för toleransen i ett demokratiskt samhälle. Utan allt detta skulle världen bli kall, hård och i sämsta fall – psykopatisk. Typ.
     Vad ska vi använda medlidandet till? Ja, kanske är det en semantisk fråga, alltså en fråga om ordens betydelse. Medlidandet kan i värsta fall bli en sentimental sörja utan innebörd om det används fel. Likt en överlägsen replik till någon, om något som vore det en välgörenhetsfras för att dämpa sitt eget samvete. Medkänsla är ett bättre begrepp, som kan göra skillnad i ett samhälle fyllt av egoism. Inlevelse i människors liv och umbäranden kan göra skillnad genom aktivt handlande. Medkänsla och inlevelse måste på något sätt vara grunden för ett demokratiskt samhälle med en värdegrund byggd på alla människors lika värde.
           Den 8 november, kan vi läsa i DN om Mikael Persbrandt i filmatiseringen av Åsa Lindborgs roman ”Mig äger ingen”: ” Mikael Persbrandt däremot hittar hem i rollen som den alkoholiserade arbetarpappan”
    Många som läst denna bok har uttryckt en besvikelse över att boken inte
 besitter tillräckligt mycket misär. Det kan man kanske förstå, eftersom boken är en, till stora delar, fin beskrivning av en fars kärlek till sitt barn. Frågan är: känner vi medlidande med fadern i denna bok? Jag tror att vi gör det till viss mån, eller hur? Men, jag tror att vi känner stor empati, trots allt elände som faktiskt finns i denna bok. Så Fjodor visste säkert vad han gjorde då han formulerade denna fråga i sin bok. Han ville locka fram medmänniskans medkänsla i stället för medlidande. Det är vad jag vill tro. Empati kan i vilket fall som helst aldrig vara fel – eller?
     Just nu är det synd om morgonkaffet som inte får någon mjölk i morgon, för att mjölken är slut.
                                   På återseende! Eva

    

Minnen som skriker och strålar

                      Det var vägen genom en tallskog som gav mig

                      en ledtråd om en varm och svart tystnad i gräset
                      kring tjärnen.
 

                      I den stora staden fanns andra ljud och innehåll

                      som jag sparade i små askar i alla skåp
                      som en bekräftelse likt en minne som skriker.

                      Orden är viktiga men jag överöser dem inte med
                      överdrivna kärleksförklaringar eller förklaringar
                      nej orden blir som ett vedträd som läggs på
                      elden när den falnar.
 

                      I dag finns de fortfarande där – tjärnen och månen

                      över den svarta isen som tog emot en unge på
                      skridskor som flög över den snöfria ytan och
                      stålet ristade en berättelse i det svarta frysna.
 

                      I mars försvann texten djupt ner i det bottenlösa

                      utan ekologiskt medvetande på 60-talet.
                      I staden sjönk medvetandet om det verkliga.
                      Skogen. Minnen och sorg blir månstrålar.
                                       Till slut.           

                                                                 På återseende! Eva

 

                     

                     

Noshörningar, elefanter och människor

SD:s retorik sipprar ut med jämna mellanrum och lyser likt en röntgenplåts avslöjande av själva kärnan i partiets idéer. Ett par ord av den ordström vi fått ta del av de senaste åren är: ”hora”, ”blatteälskare”.  Dessutom har en riksdagsman använt grisljud mot en invandrad riksdagsman och alla känner antagligen till filmen med järnrören och så vidare och så vidare.

     I Uppdrag granskning (Svt onsdag den 23 oktober) talar en rektor för en friskola om elever med ADHD och konsekvenserna av deras vistelse i skolan ”som en cancersvulst”… ”och så sprider det sig, det är som ett ruttet äpple..”
     Denne rektors retorik liknar ovanstående exempel på ordflöde, som finns under ytan hos så många människor i maktpositioner. Det är naturligtvis inte meningen att orden ska rinna över och hamna i våra vardagsrum, men när de väl gör det förfasar vi oss – en stund. Retoriken blir liksom hemtam och ingen sätter ner foten speciellt hårt. Representanter för klantskallarnas klubb uttalar sig: ”vi får naturligtvis ta itu med problemet. Vi ska tillsätta en utredning. Naturligtvis är alla barn och ungdomar välkomna till vår skola. Det får naturligtvis inte förekomma rasistiska uttalanden i vårt parti. Jag kan inte se att vi gjort något som helst fel.”
     Tiden strax efter andra världskriget och insikten om vad som utspelats i olika läger i Europa var svår. För hur ska man kunna förstå ett krig som också innebar förintelse av människor? Det blir absurt, orimligt och tillvaron blir obegriplig.
     Denna absurditet illustrerade Eugène Ionesco i dramat Noshörningen. I detta drama blir människor gröna, får en mycket mörk röst och hornet växer i pannan. Det är en långsam förvandling av en människa, som inte själv inser sitt eget byte av innehåll (tankeinnehåll). Eugéne ville visa med detta absurda drama hur lätt fascismen smyger sig på individen och när förvandlingen väl är i gång och du gluttar ut genom fönstret kan du se ett flertal liknande noshörningar. Så rullar det på, så sakteliga, genom hela Europa.

     I något land i Afrika träffade man plötsligt på ovanligt många döda noshörningar. Detta kunde man se i ett av svt:s naturprogram för ett antal år sedan. Ingen kunde förstå vad som orsakade noshörningarnas död. De har ju i princip inga fiender – noshörningarna. Men, efter ett tag upptäckte man ”mördarna” – några värstingelefanter, som växt upp utan föräldrar, utan uppfostran. De hade dödat noshörningarna utan anledning. Bara för att de kunde?! Hade inget annat att göra?!

     Hur som helst löste man problemet genom att ”plantera” en elefantmormor bland värstingarna. Och, det gjorde skillnad. Värstingarna fick lära sig veta hut och ordningen återställdes.
     Frågan är: vilka ska vi ”plantera” bland alla som trampar och kräks på människovärdet och anständigheten? Ja, en sak är säker. Det måste vara en människa, eller hur?
                                   På återseende! Eva