Våga älska Lionel Messi och Tomas Tranströmer?

Sport i tv, i radio. Sport i fikarummet, på gymmet, i badhuset, i bruset på arenor, stora och små. Vi blir ju starka, fräscha och glada – av sport, av träning, av dieter och – av poeter? Nja. Poeter sitter man inte och väntar på utan man väntar på försnack, match och eftersnack.

     En intervju – ”hur känns det efter förlusten mot AIK på hemmaplan i Övertorneå. Berätta! Vad kände du när bollen flög i en båge över hustaken och snuddade regnbågen i solnedgången. Kände du dig helt nära det vi kallar lycka?  Blev du plötsligt så där håglöst melankolisk som man kan bli då man har haft stora förväntningar och allt bara skiter sig och där står man då och funderar på meningen med ständig värk i vader och knän och en stor längtan tillbaka till barndomens fotbollsplan då ni stannade och vinkade mot flygplan som sträckte ut sig över himlen likt en rak, vit linje mot Great Britain och sedan till höger om Grönland.” Så skulle en intervju formuleras av vilken människa som helst. Men, det får/bör man inte göra, eftersom det inte är brukligt, sportsligt eller helt fel enligt normen. Frågan är: hur ser detta frågeformulär ut, som schablon och mönster och vem har skapat dem?
     I princip kan man se sport i tv dygnet runt, speciellt de perioder VM, OS pågår på andra sidan jordklotet. Dessa tävlingar borde ligga i paritet med älgjakten och människor borde få tjänstledigt, kompledigt för att kunna använda natten till att heja på sitt lands ”krigare”, atleter. Ja, det är en plikt att engagera sig i dessa tävlingar och naturligtvis allt eftersnack, alla kommentarer och expertanalyser. Klart att man blir trött av att vara supporter och ibland kanske lille Pelle är snuvig under t.ex. OS. Klart att man kan dela på vabdagarna, men vem bestämmer det?
      Sport är en helig aktivitet. Sport är på något sätt människors gemensamma nämnare och kitt. Det är härligt att tala om en gemensam seger. Vi blir euforiska i vår segeryra och idoldyrkan. Tänk att ta emot ett vinnande lag i Kungsträdgården eller på en flygplats på Frösön. Det är en dröm att leva på.
     Alla de andra. De som drömmer om högläsning i tv av Bruno K Öijer, I väntan på Godot, Stina Ekblad i Århundradets kärlekshistoria och Who´s afraid of Virginia Woolf med Elizabeth Taylor och Richard Burton, Madame Butterfly och alla andra fantastiska prestationer, som lever i all oändlighet. Alla de andra som väntar på den kvalitativa underhållningen, när får de sina drömmar uppfyllda, sina sinnen balsamerade av stor konst?
     Det kallas ofta för finkultur. Teater är t.ex. inte folkligt; det är något som inte berör de stora massorna och det är rent ut sagt – snobberi. Varför då?
     Varför har ovan nämnda konstformer kommit att bli så kategoriskt hänvisade till en viss publik? Kan det ha något att göra med att utbudet ska generera pengar, tittarsiffror och rubriker? Vem, vad är det som gör att vi människor placeras i olika lådor, som är hermetiskt tillslutna?
      Hur som helst känns det inte bra. Risken är att vi helt enkelt kvävs i våra olika bås. Och vi blir lurade. Men, vi kan göra ett selektivt urval, om vi vill. Problemet är bara att våga närma oss det okända och våga älska både Lionel Messi och Tomas Tranströmer.

                                                                                       På återseende! Eva