Längtan efter att snacka med kattuggor

Kattugglorna på båda sidor om skogsvägen lotsade mig framåt, hem, med sina läten. Ugglorna ugglekurrade mig genom skogen.

     Som liten flicka lärde jag känna skogen, träden, bäckarna, tjärnarna och djuren. Jag fick följa med på skidturer genom ospårad skog långt och länge i vårvintersol. Bakom lövträd kunde vi ibland skymta älgar som åt av barken, helt ogenerat.
     Jag kände varje stig, sten och smultronställen och vi ungar gick tillsammans med korna i hagen ända tills tant Mippa ropade in korna till mjölkning: kossera, koossera! Då travade vi hemåt med Rosa i framkanten. Efter henne kom Lilja, Stjärna med flera i en rad med stinna juver. Jag tyckte bäst om Stjärna, som var svart med en vit ”stjärna” i pannan.
     Vi var alltid i skogen, men vi sa aldrig att vi tyckte om skogen, älskade tystnaden, dofterna eller fåglarna, älgarna, rådjuren och räven. Aldrig. Skogen var en självklarhet som vi hade tillträde till. Så klart var det tiden strax innan televisionen kom till byn.
     Sedan kom kalhyggen, hormoslyr och Tjernobyl. Människor kokade blåbärssylt av hormoslyrbär, men ingen i Västernorrlands största privatägda skog ville smaka. När vinden smekte sommaren med Tjernobylluft stod alla blommor i parad och landskapet var vackert grönt och skönt. Ja, det var en god sommar det året.
      Den skog jag möter i dag i min närmiljö i Jämtland är i princip promenadstråk och helt omöjlig att gå vilse i. Det finns små vägar med gammelskog som har liggande ”gamlingar” övervuxna med vackra mosson. Dessa små stråk av urskog är som en oas – inte i öknen utan i livet. Här frodas ingen dumhet.
     Här möter jag sparvhöken och han är verkligen ingen dumbom.  Ja, det är inte så att vi träffas på stigen, tar varandra i hand och säger ”god dag” utan jag ser höken högt uppe i luften. När den är riktigt hungrig svävar den ned mot radhusens välförsedda fågelbord och käkar småfåglar.
     Skogen lyssnar på den som vill bli lyssnad till och tystnaden är ett lugnande svar. Skogen är inte fördomsfull och den låter dig vara – i fred.
     Kaffe med äggmacka på en fjälltopp är ingen självklarhet för alla människor, men det är en upplevelse alla borde få i present en gång i livet. Likaväl som att alla ungar bör få äga en dator. På fjället är skogen kort i rocken och du finner just inga stora stubbar att sitta på, men du kan vila mjukt på mossor.
     I de stilla vattensamlingarna på fjället blänker tungmetallerna med du låtsas som om det är regnbågen som svalkar sig. Jag säger ofta att jag älskar skogen. Låter så klyschigt, så klart. Men det jag säger är en sanning och den är min, liksom min längtan efter att än en gång få vandra på en skogsväg och snacka med kattugglor.

                                   På återseende! Eva