Edvins melankoli

Edvin var en blyg man, som aldrig sa ett ord för mycket, som aldrig gjorde så mycket väsen av sig. Alla barn tyckte om Edvin och allra mest tyckte hans två söner om sin far. Aldrig hörde man Edvin höja rösten, inte en svordom flög över hans läppar och klart att alla trodde att han var religiös.

     ”Han har säkert tron en Edvin. Han svär ta mig fan aldrig den karln,” sa man  och det hände att någon sa det med respekt i rösten och utan dialekt som om man ville visa sig själv som en bildad människa. För man såg Edvin som just en sådan – en bildad människa. Dessutom var Edvin en mångkunnig karl, som kunde flå en höna på några minuter, odla de godaste morötterna, snickra krusiduller så fina att man trodde att det var julskyltning. Inte nog med det. Edvin kunde deklarera. Kort sagt Edvin var en respekterad och omtyckt karl i byn.
      Jag har sagt det förr och jag gör det än en gång. Hösten är skön. Denna dag, den 15 september 2013, har hösten blåst igenom våra hår, händer och hängväxter uti i en trädgård som väntar på att förberedas för vinter. Lite potatis har det blivit och ett par påsar får plats i kylskåpet. Ungefär två kok får finnas kvar i landet en vecka till. Det är alltid lika högtidligt att finna de små knölarna under jord.
    Skördetiden har passerat och som man sått får man skörda, sägs det. Det gör hösten till en givmild årstid. Och det är då jag minns berättelserna om Edvin  och hans förhållande till 50-talshösten.
    Edvin hatade hösten. Men, inte alla visste det – att Edvin hatade hösten. Och ingen talade någonsin om Edvins hat och hans vrede. Nej, det skulle ha varit ett brott, i det närmaste en hädelse.
     Det var bara de som kom i kontakt med Edvin, när det var dags att ta upp potatisen, morötterna, dillen och allt vad nu fanns i landen, som fick höra hans djupaste pessimism.  En av dem var tant Helga som bodde längst bort i byn och passerade Edvin och hans fru, som stod och tittade på grönsakerna som till mesta delen fanns i jorden.
-  Go kväll Edvin. Jag har hört att dina morötter är de godast man kan tänkta sig. 
-  Säg du dä? Du kan få dom. Ta dom bara. Jag skiter i de jävla morötterna och jag tänker gräva över hele lanne. Va ska ja med morötter till? Dä ä bare besvär och dynga – alltihop! sa Edvin samtidigt som han slet upp en bunt morötter, som han lastade i Helgas famn. Den olyckliga kvinnan stod blixtstilla och tordes inte röra sig.
-  Kom! Jag kan ta hand om dom ja. Edvins fru gick långsamt fram och lyfte försiktigt de jordiga morötterna ur Helgas händer.
      Pelle berättade en annan historia om när Edvin gick hårt åt päran. Han svor över potatisen och gick loss på potatisblasten, sparkade på den och svor så att svavlet antände, kan man säga. Edvin förbannelser blev kända och så höll det på en vecka ungefär och då hade hans fru räddat det mest av grönsakerna.
- Edvin är liksom lite melankolisk i skördetider, sa hon.
       En annan gång, när han hällde ut tio liter lingon i ett dike och klafsade runt med storstövlarna lär han ha tittat upp i skyn och sagt:
- Jag ska ta ihjäl vartenda litet sketet lingon! 
    Det var så det var. Edvin blev lite ur slag på hösten, men sedan blev han snabbt lika snäll och go som vanligt
     Kanske var det helt enkelt så att Edvin tyckte om att se plantor gro, växa sig stora men att allt sedan blev ointressant, ungefär när dillen skulle skördas. Vem vet? När vintern nalkades satt han och studerade fröpåsar i en katalog, som han fått från en bror i Stockholm.
     Man sa att Edvin var melankolisk på den tiden. Och ingen hade några invändningar vad gäller denna etikett på Edvins ilska. Undrar vad man skulle ha sagt i dag?

                                   På återseende! Eva