Efter att ha checkat in på mitt hotellrum i huvudstaden, varit ute en sväng och kommit tillbaka till ett 27 grader varmt rum blir mina ev. fördomar blottade. En städerska marscherar in i rummet, uttalar ordet "termostat", pekar och går sedan ut. Själva ordet "termostat" ger mig allergiklåda, eftersom det är en av de ting jag aldrig för syn på, när jag behöver dem. Jag är termostatblind.
Nåväl, jag sänker temperaturen till 15 grader och känner en svag doft av syre efter fem minuter. Då knackar det försiktigt, försiktigt på min dörr och en kvinna frågar stammande: "fungerar bra incheckning? Allt bra?" "Ja", svarar jag och stänger dörren.
Jag svappar runt i tv-kanalerna och känner i bakhuvudet att kvinnans fråga har jag aldrig någonsin fått efter incheckning. Det känns skumt och jag slår 09 och frågar om det är rutin att ställa sådana frågor. "Nä", svarar receptionisten. "Hur såg hon ut", frågar hon. "Ja, hon var asiatiskt med en vit tröja med röda ränder", svarar jag. "Vi återkommer", säger hon och lägger på luren.
Det gör hon inte och jag går ut och tar en promenad till Götgatan. När jag kommer tillbaka träffar jag städerskan med termostaten, som säger sig ha hört att jag ringt receptionen, för de trodde att det var hon som knackat på. "Jag tror det var min kollega som ska jobba kväll, som bara vill kolla att allt är okej". "Det har jag aldrig varit med om", säger jag. "Varför gör de så?" Städerskan rycker på axlarna och går vidare.
Då börjar frågorna: kan det vara så att min ev. misstänksamhet grundar sig på att jag blev bestulen förra sommaren i Gamla stan? När axelväskan plötsligt blev alldeles för lätt och jag visste på en tiondels sekund att plånboken "flygit" sin kos. Jag vände mig om och såg tre män vars anleten liksom suddades ut i mina ögon, eftersom jag genast kände det meningslösa i att t.ex. skrika: "ta fast tjuven!" Jag menar det var ju inte direkt Oliver Twists gator. Förövarna hade ungefär det utseende jag hade förväntat mig i Stockholm, i Gamla stan under sommarmånaderna.
Jaha, och hur såg de då ut? Ja, ungefär som de som lurar av folk pengar i tärningsspel på Drottninggatan. Jaha, och hur ser de ut? På den frågan säger jag att du får göra dina empiriska undersökningar själv.
Strax innan jag sätter på mig skorna för att gå till Stadsteatern och se "Abrahams söner" med Jakob Eklund kommer jag på att receptionisten antagligen tror att jag är rasist. Jag får för mig att det i så fall beror på att jag sa att kvinnan var asiatisk. Hon var ju det - asiatisk. Å andra sidan skulle jag väl aldrig ha sagt om det var en svenne att: "ja, hon var svenne". Kanske receptionisten tänker att jag misstror kvinnan bara för att hon inte var svensk och använder omvänd ordföljd. Hemska tanke! Jag är inte sån. Eller? Har jag skapat mig en bild av en bov som för alltid fastnat på min hornhinna? Nej, det finns så många olika sorters bovar, eller hur? Gamla, unga, rika, fattiga, stora, små, tjocka, smala och i regnbågens alla färger.
Jag känner en klump i bröstet, när jag tänker på den unga kvinnan. Hon kanske är nyss kommen till Sverige och har fått jobb. För första gången ska hon tjäna egna pengar och hon har barn, föräldrar att försörja. Hon vill vara duktig, noggrann och jobba så bra hon någonsin kan. Och så kommer jag och förstör. I mitt innersta ber jag om nåd. På väg mot teatern smyger jag snabbt förbi receptionen och undviker städerskor. Rädd att de ska se på mig med ledsna eller arga ögon, som säger: "där går rasisten."
"Abrahams söner" är en intressant text, som tar udden av religiösa motsättningar. Jakob Eklund berättar om läsning av bibeln, koranen och Toran och redogör för de kopplingar och likheter som finns i dessa texter. De är tre verk, som blir ett efter läsning. I texterna finns jämställdhet, solidaritet och sann kärlek, som inte alls stämmer med nutidens krig och maktfullkomlighet.
Jag tar mig två tupplurar under föreställningen (mycket korta) och känner en stor befrielse när vi klappar våra händer och Jakob bugar. Föreställningen har lugnat mina ev. fördomar. Jag tackar Jakob och önskar att hela världen skulle läsa den text vi nyss har lyssnat till.
Morgonen efter åker jag till Väddö med två barndomskamrater och kämpar med mina fördomar mot fästingar och huggormar.
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar