Vackra sopor - finns de? (Det som göms i snö)

Jag är säker på att ingen på vår gata har så mycket sopor som vi har. Vad är det som gör att vi alltid har överfulla tunnor? Antagligen äter vi för mycket, är alltför petiga med maten som kastas och slänger prylar, som annars skulle hamna på vinden. Så måste det vara, tänker jag, när jag knyter ihop soppåsen med veckans skörd av bortslängd mat.

     För ungefär en tjugofem år sedan visade en ung tjej bilder från Manila och New York för mig och några av hennes kompisar. Hennes ögon, röst visade stor förvåning, som om hon inte var helt säker på att hon faktiskt trampat gatorna i Manila och New York.
     I dag har hennes drömresa reducerats till en utsaga, ett konstaterande; så många fler unga och gamla människor har upplevt båda dessa städer och Påskön, Maldiverna och andra hörn av denna planet.
     Jag vet att ingen skulle kunna återge samma resa med samma utstrålning och kroppsspråk som hon hade. Hennes begeistring fick mig att tänka på urbefolkningen i Kalahari och deras reaktion om de en dag hamnat i Åre en vinterdag i januari. (Lite långsökt? Ja visst.)
    En av hennes bilder har fastnat på min näthinna, en bild av ett blått hav i utkanten av Manila. En mycket blå bild som doftade saltvatten, varma vindar och svalkande bad. En turistreklam. En vacker tavla.
     Hon sa: ”det är en bild på sopjuice.”
     Sopjuice?
     Jag plockade isär ordet och satte ihop det igen. Sedan kände jag smaken av bly, ruttna tomater, möglig ost, ruttna kattkadaver och arsenik. Ungefär så. Sedan ville jag kräkas.
     Min kompostpåse, som jag nu är på väg att kasta, innehåller bara godsaker för en daggmask, som ska förvandla den till näringsrik mylla för livgivande träd. Det är vad jag vill tro i alla fall.
      Soppåsen är inte tung, bara solid och organisk, som söker den sig redan till jorden likt så många av mina nära och kära som hamnat i myllan och det är ju så det är: ”av jord är du kommen och till jord ska du åter varda.”
     Snön ligger vit bredvid soptunnan och vårvinterns hoppingivande ljus svävar över hustaken. Jag hasar fram mot soptunnan i ett par skor, storlek 44, öppnar locket, höjer armen och slänger i väg den återvinningsbara påsen och samtidigt snubblar fötterna inuti de alltför stora skorna. Påsen flyger iväg, spricker och sprider sitt innehåll över skorna.
     Jag tar snöskoveln, sopar potatis- och räkskal, havregrynsgröt, paprika och all övrig oidentifierbar materia på snön, täcker över med en skovel snö, trampar till avfallshögen och hasar långsamt tillbaka in i huset.
     Det som fascinerade mig mest med tjejens berättelse var oförstörbarheten. Jag tror inte hon var medveten om den chockreaktion hon orsakade med den blå bilden, som var ett resultat av Manilas sopberg.
     På min gata stoppar vi inte längre plast i brännbart. Våra tunnor är inte längre proppfulla. Jag undrar hur det ser ut i Manila – i dag. Kanske skulle de vilja byta ut det blå mot det vita med jämna mellanrum.
                                   På återseende! Eva