Ge oss ett tecken - Gud!

Eftersom jag läser det mesta som ligger framför mina ögon då jag har några minuters fri tid, grabbar jag tag i kf, Kyrkans Tidning, som ramlar ner i brevlådan titt som tätt.

     Det är synnerligen spännande läsning, då den är ljusår ifrån min egen upplevelse av kristendomsundervisningen i framför allt mellanstadiet, som jag så väl kommer ihåg som en dramatisk tid i mitt liv. Vår lärare då var en gammal man, som predikade kristendomen ungefär som en medeltida präst, som sa att du är en syndig människa och ska straffas för dina synder. När han kom upp i varv domderade han om synden i världen, samtidigt som han lät blicken fara över oss och grönt saliv sprutade ur hans käft.
     Jag ansträngde mig verkligen för att komma ihåg mina synder och jag fann inte många i mitt tioåriga liv. Men, jag kände mig alltid skyldig. Skolavslutningarna i kyrkan gick i samma stil och det var plågsamma tillställningar.
     I den senaste kf-tidningen, Kyrkans Tidning finns en artikel skriven av Johanna Nilsson med titeln ”Vill vi ha Jesus tillbaka?”  Hennes sista ord i texten är: ”När söndagens kyrkklockor kallar till gudstjänst och det predikas om Messias efterlängtade återkomst till jorden  -  menar vi det vi bokstavligen säger?
       Eller är det kanske längtan i sig som är det viktiga?”
      Ja, inledningsvis skriver hon naturligtvis om teodiceproblemet och det gör att jag tänker på första Poetry Slamtävlingen i Östersund för många år sedan. Jag anmälde mig och det jag kommer ihåg är att jag inte var den äldsta av deltagarna utan den näst äldsta och så kommer jag ihåg en av de dikter jag skrev för detta tillfälle. Den dikten handlar om Gud och varför han inte visar sig hos oss här på jorden, sätter ner foten och ser till att krigen tar slut.
     Frågan är om jag själv har tron. Nja, jag känner Fader vår sedan barnsben och har liksom hört av mig med jämna mellanrum. Min kusin, som var kärnfysiker, sa en gång: ”Du måste be ofta Eva, för Gud här bön!” Visst har jag bett om att världens alla barn ska ha mat, värme och någon som ser till dem. Visst har jag bett om mindre våld, krig, nöd, förtryck och allt möjligt i all oändlighet, men jag har aldrig någonsin bett om en ny cykel.
      Dikten från Poetry Slam är ett svar på min kusins råd, som jag tolkat på mitt sätt:

                                   GUD

                 Kan du inte samla alla

                 moskéer, synagogor, mattor,
                 kyrkor under samma himmel?

                 Du vet?

                 Som att samla alla koder på ett kort,
                 en fjärrkontroll?
              
                 Kan du inte maila ett meddelande
                 gjort av små ulliga moln:
                 ”Hold on! I´m coming!”
                 Håll ut. Jag kommer. Snart.

                 Vilken extatisk räddare du

                 skulle bli.

                 Öst och Väst. Nord och Syd

                 i en enda stor världskram.
                 Halleluja!

                 Du ska veta:

                 minareten gråter,
                 barnen lär sig hata, tornen faller samman
                 Gud!

                 Alla verkar ha snedtänt på

                 Dig Gud!
                 Vänder mattan åt fel håll,
                 knyter sina händer för fel gudar.

                Ja, ja, ja.
                 Om inte det onda fanns
                 skulle vi inte känna det goda
                 Men varför?

                 Det finns väl gränser; proportioner?

                 Är det Mammon? Människan?
                 Människan? Mammon?
                 Det kan inte vara mödrarna  -  Gud!
                 Se mördarna!
                 Gud!

                                   På återseende! Eva